Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lördagen startade 5.00. En tid som jag inte längre måste vara vaken, oftast inte iallafall. Men ni vet kanske hur det är? När man ska ut på äventyr så är det mest spännande att gå upp så tidigt. Jag hade förberett allt kvällen innan för att kunna vara så tyst som möjligt för att inte väcka Eric och Elsa. Det gick bra. När jag var färdig kastade jag ut mina stövletter i trapphuset och tog på mig det sista där. Sen mötte jag Izabella vid tunnelbanan och åkte mot flygplatsen.

Vi hade alltså en helg i London framför oss. På grund av arbetande män och små ungar kunde vi inte vara borta hur länge som helst. Så istället la vi allt krut, både ekonomiskt och känslomässigt på två dagar och en natt i en av Europas dyraste städer. Vi landade efter en bekväm flygning (Lufthansa levererar ju nästan alltid) och tog tunnelbanan till vårt hotell. Det var konstigt, men härligt att kunna läsa bok på planet. Att inte konstant behöva underhålla en liten tjej som vill läsa säkerhetsinstruktionerna femtioelva gånger. Det var lagom mycket saker att hålla reda på och inga blöjor att byta.

Hotellet var lyx. Och kostade därefter. Dörrvakter och bagagekillar som var väldigt hjälpsamma och gentlemanniga. Och receptionister som tyvärr inte förstod engelska. Vackert och pampigt nere i lobbyn, men tyvärr lite i minsta laget uppe i rummet. Jag delade med Izabella, och det blev så småningom en väldigt intim natt i den 135 cm breda sängen. Medan det fortfarande var morgon åkte vi upp för att hej-kramas med Angelica och Madde som hade kommit kvällen innan och låg och drog sig i sitt rum.

Sen började dagen med en stadig brunch på Tom’s Kitchen. Jag åt omelett och fruktsallad. Men det bästa var den färskpressade äppeljuicen, mild och fin. Sen shoppade vi lite i spöregnat. Tog oss mest mellan olika stora varuhus, spanade in julskyltningen på Harrod’s till exempel. Till slut hamnade vi på café för att kunna prata prata prata.

På kvällen tog vi en Uber till restaurangen vi hade bokat. Det är en himla bra uppfinning, det där med Uber. Det är som en taxi som körs av privatpersoner. Man kallar på dem via en app i telefonen, får reda på pris och allt innan och det är mycket billigare än taxi. Dessutom himla trevligt att snacka lite med de trevliga människorna som kör London runt med sina bilar för att tjäna lite extrapengar.

Maten på restaurangen kräver egentligen sitt eget blogginlägg. För den var fantastisk. Det var en sjurätters avsmakningsmåltid som innehöll allt från pumpapuré, märgsmulor, chokladmousse, rödbetstartar, svartrot, brittiska ostar och inlagd rödlök. Alltså vi satt och oade och aade i tre timmar. Så. Sjukt. Gott. Det är liksom mat på en helt annan nivå när sött, salt, syrligt, hårt, mjukt och varmt och kallt kramas i munnen samtidigt. Omöjligt att försöka förklara i ett fattigt blogginlägg. Jag önskar bara att alla fick chansen att äta en sådan måltid. Capricciosa och falukorv är gott som tusan ibland, men detta definierar liksom vad mat kan vara och hur avancerad vår lilla mun är. Den kan ta emot smakupplevelser som får det att brusa i huvudet.

Efter att vi njutit klart tog vi en annan Uber tillbaks till hotellet och satte oss i baren där för att låta kvällen klinga ut som man säger på tyska. Det blev alldeles för sent med tanke på vår tidiga starttid, men det var det värt. Det är ju inte varje dag man är i London utan barn. Natten var kort, men okej. Sen körde vi igång igen i den pulserande storstadens solsken.