Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Metaforer och magknip

April 3rd, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sitter återigen ensam på flygplatsen i Frankfurt och hatar det mer än någonsin. Hela min kropp skriker nej och mitt hjärta vrålar högern än de andra delarna tillsammans. Men huvudet tvingar iväg hela gänget ändå. Upp på spårvagnen, vidare med tåget, bort med bagaget, genom gaten och nu sitter jag här. Det räcker nu. Så känns det. Vi har gjort detta fram och tillbaka i snart tre år och jag vill inte vara med längre. Jag vill springa och gömma mig under ett täcke, som en liten unge som inte vill borsta tänderna. Gömma mig och komma fram lagom till sommaren, när kandidtuppsatsen är färdigskriven och jag åker hit utan returbiljett.

Eric är på jobbet idag, som vanligt nuförtiden. Vi sågs på en snabblunch i närheten av hans kontor i Offenbach, tryckte i oss varsin thairätt och pratade stelt om hur snabbt tiden kommer att gå. Den kommer såklart att gå snabbt, jag vet det, men det är ändå ytterligare fem veckor av mitt liv jag måste spendera utan honom.

Extra ångestladdat är avskedet den här gången också på grund av uppsatsen. Den måste skrivas. Jag måste skriva den. Beskrev den för Angelica igår som ett stort, insåpat, spetsigt berg. De finns dem som säger att jag ska klättra över det där berget, men jag är naken och såpan är hal och fötterna blöder. Men jag måste över. Jag måste.

Nu ska boardingen snart dra igång och jag har slut på wannabe-poetiska metaforer. Det är dags att irritera sig på folk som går på planet först fast personalen bara vill ha de som har plats längst bak. Jag biter väl ihop som barnsligt då? Och lyssnar på förnuftets röst fast jag hatar den.

Saknar honom så det skär i mig.