Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Tjuvar!

April 27th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. - (0 Comments)

Vet ni vad som hände mig i Melbourne? Som jag inte berättat om än? Jo. Så här var det: I ett försök att inte slösa helt för mycket pengar på en massa komplicerade uteluncher och middagar där jag ändå fick modifiera typ allt jag ville beställa, så bestämde jag att jag skulle äta lunch på stan och middag tillbaks på vandrarhemmet. Sagt och gjort. Innan jag drog mig tillbaks första kvällen så inhandlade jag en bit halloumi, en grön paprika och en 250 gram jordgubbar. Sen åt jag halva osten, halva paprikan och halva skålen jordgubbar till kvällsmat och satte in resten i en av de två enorma kylarna som stod i det allmäna köket. Enligt instruktioner som satt uppsatta på väggarna överallt såg jag till att märka min matpåse med namn, rumsnummer och utcheckningsdatum.

Nästa kväll efter en lång och lite deppig dag då lunchen dessutom var svindyr och kass, kom jag tillbaks till hostelet, redo för en riktigt god och välförtjänt middag. Hela köket var fullt med festande ungdomar som drack sprit och lekte snapslekar, men jag misströstade inte utan öppnade kylen för att ta fram min matpåse. Som naturligtvis inte låg där jag lämnade den. Kylskåpsdörren var jättemycket i vägen för festprissarna så jag stänge och försökte undersöka genom de genomskinliga dörrarna var min halloumi hade kunnat tänkas ta vägen. Hittade den inte. Struntade så småningom i att jag var ivägen och raffsade igenom alla hyllor och alla grejer i båda kylarna. Min mat var borta.

Vid det här laget var mitt blodsocker så lågt att det kändes som att jag ville strypa typ alla som var inom en mils avstånd. Jag var skithungrig, skitsur och skitarg. Vem FAN snor mat sådär!? Antagligen var de väldigt frestade av min lyxiga halloumi som såg godare ut än havregryn och pasta. Men ÄNDÅ?

Funderade allvarligt på att inte äta mer alls den dagen och bara gå och lägga mig och sura, men jag kände ändå att det nog inte var bra för kroppen. Så jag gav mig ner på stan igen. Klockan 20.30 vandrade jag ändå bort till mataffären, typ 15 minuters promenad, stod i kö i 15 minuter och fick med mig en ny halloumi tillbaks till mitt tillfälliga hem. Den stekte jag i skrålet från de allt fullare barnen och åt sen i lobbyn eftersom köket agerade festlokal.

Blodsockret gick upp och jag blev gladare, men har ännu inte lyckats komma över det faktum att någon stal min mat. Tjuvar!