Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Marathonglädje och jävlaranamma

October 28th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

Igår var det Frankfurt Marathon 2013. Jag var nervös. Uppkörd och jagad av en prestationsångest utan gränser. Trots att jag ägnat de sista veckorna åt att tala om för alla mina vänner att jag skulle göra extremt dåligt ifrån mig, så var jag ändå så hög av pressen och nervositeten att jag inte kunde sova.

Jag ville liksom göra bra ifrån mig. Inte komma sist i mål av 15000 löpare. Inte bli upphämtad av en ambulans och vinka till förbipasserande från en bår. Inte ge upp och tvingas ringa en taxi och bli skjutsad in i mål. Jag ville klara det. Det fanns ingen tidspress på mig och heller ingen prestationspress. Men jag hade ändå så smått i bakhuvudet att jag skulle vilja klara av mina 12 km på under 1,30. Då hade jag liksom lite gåtid inberäknat och ett ganska lugnt tempo men ändå en opinsam tid. Mhm.

Solen sken på morgonen. Jag, som aldrig äter frukost, tryckte ner en wienerkorv, en skiva ost och en skål med naturell yoghurt. (LCHF!) Sen tog Eric och jag oss till Frankfurts mässområde, där start och mål var placerade. Sen hängde vi där ett tag, tittade på proffsen som skulle springa hela, dividerade om vad jag skulle ha på mig, om det skulle regna eller inte, peppade varandra litegrann och sen var det dags att ta plats i startfållan.

När det väl gällde så kände jag mig ganska glad. Det var skönt att äntligen få börja springa, efter att ha oroat mig så himla mycket så himla länge. Efter fyra kilometer sprang jag förbi resten av mitt stafettlag och andra hejande människor. Och Eric, som stod där med en ryggsäck med mina extrakläder i, och hojtade. Blev glad då och kämpade vidare. Hela Bockenheimer Landstrasse var ganska lång, men under hela racet gällde att så fort jag kände mig sliten, ville börja gå eller sätta mig ner på en stol nånstans och trycka i mig en chokladkaka istället, så stod det nån och peppade. Okända människor som hejade på alla som kom förbi, volontärer i vita jackor och visselpipor, halvnakna sambaband, radio DJs med mikrofoner och passande musik (I will survive till exempel) och barn med flaggor på sina pappors axlar. Stämningen var grym!

När gruppen med stafettspringare passerade gruppen med elitlöpare som hade 42000 meter framför sig så hejade alla på varandra och det var så fint att jag nästan blev tårögd mitt i alltihop. Efter ett tag började det dugga. Sen började det regna. Sen började det ösa ner. Förvånansvärt nog så var inte regnet så himla farligt. Jag var varm, hade införskaffat en rosa keps som höll ögonen torra och hade mer besvär med andning och trötta ben än vad jag hade med regnet. Dock oroade jag mig lite för min iPhone som jag hade i en liten ficka på armen. Den meddelade sträcka och tid samt spelade musik för mig, men jag var rädd att den skulle bli blöt och gå sönder. Så när jag såg Eric för andra gången, vid Alte Oper 9 km in, så kastade jag av den till honom och fortsatte utan. (Lite synd tyckte Eric som på morgonen innan hade installerat en app som talade om för honom var jag var nånstans. Men det var ju bara tre kilometer kvar.) “Bara”. Nu väntade en blöt och tung uppförsbacke från Alte Oper till universitetet, längs Reuterweg. Den är inte särskilt brant, men det är liksom ändå uppför och det sög så hårt i de trötta benen. Men upp kom jag, hällde i mig ett halvt glas vatten i farten och tog tag i mig själv igen på Eschenheimer Landstrasse. Svag nedförsbacke och med målet inom räckhåll.

Det var väldigt glest med löpare där, jag förstod att jag var bland de sista, men jag sket i det. Jag ville bara bli klar. Inte ge upp. Inte ringa ambulans. Bara en fot framför den andra hela tiden. Tillslut såg jag tornet vid bion och visste att det snart var slut. En liten bit till. En liten bit till. Passerade 12 km-märket. En liten bit till. 200 meter till. Där såg jag fållan där Josefin väntade tillsammans med Christian och Eric. Jag ökade och kutade mitt tröttaste men snabbaste in i mål, kramade Josie och gav henne chippet som suttit på mitt ben i 12 km och så stack hon iväg för nästa sträcka. Det var över.

Jag var väldigt trött. Men överlycklig. Det hade dessutom gått på typ 1 timme och 29 minuter, om alla uppgifter stämmer. Det hade slutat regna. Eric var där. Mina ben skrek efter stretchning så vi tog tunnelbanan hem med en cola light som färdkost och så sträckte jag på musklerna hemma på sovrumsgolvet. Muskler som inte aktiverats på väldigt länge. Duschade och tog på mig torra kläder och joinade sen resten av de färdigsprungna lagmedlemmarna vid upploppet vid Frankfurts mässa.

När Christoph, vår siste man, kom springandes, sprang vi med honom in på arenan och mottog publikens jubel, en ros och en medalj. Det var över.

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.