Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.