Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Vänner med ungar

June 21st, 2012 | Posted by Jess in Film. - (0 Comments)

 

 

Igår var Julia och jag på bio. Till skillnad från skitfilmen What to Expect When You’re Expecting som jag såg på bio senast, så var gårdagens film hyfsat bra. Den hette Friends with Kids och hade egentligen lite samma tema som What to Expect. Det handlar helt enkelt om unga, framgångsrika människor i New York som skaffar barn och försöker överleva.

Gårdagens film hade dessutom ett smart och oförutsägbart manus, vilket man inte är direkt bortskämd med känner jag. Så ja, där har vi dagens filmtips. Iallafall om man gillar bebisar, relationsdraman och amerikanska komedier som man inte blir smartare av, men som man iallafall kan fördriva en rolig stund med.

Ps. Megan Fox är så dålig.

Rabbit Proof Fence

June 20th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Skit. - (2 Comments)

 

 

Det har inte varit så mycket djupt skrivande här om Australiens urbefolkning aboriginerna. Jag har många tankar om detta ämnen, om hur de lever idag och vad jag själv har sett. Men det är inte så lätt att skriva om. Jag känner många gånger att jag inte har rätt att uttala mig eftersom jag inte är australier och uppväxt i det här landet. Jag vet också för lite för att kunna argumentera för min ståndpunkt. Kanske kommer det i framtiden något väl genomtänkt inlägg, men just nu, låt mig bara säga en sak. Det är inte klokt. Det är inte klokt hur aboriginernas historia ser ut sen intågandet av de vita australierna. Och igår såg vi en film som heter Rabbit Proof Fence, (kaninsäkert staket) som handlar om en tid inte allför längesen. Den är baserad på en sann historia, på en bok som skrevs av en av huvudpersonernas dotter.

Filmen utspelar sig under 1930-talet, tre flickor som är såkallad half-castes, mammorna är aboriginer och papporna vita. De bor och lever som aboriginer i staden Jigalong som ligger utmed det flera tusen kilometer långa kaninstaketet som går genom Australien. Filmens skurk är en man som heter Neville, men kallas för devil, och hans officiella titel är “beskyddare av aboriginerna”. Han tar sitt jobb på allvar genom att samla in “halvblodsbarn” i hela Australien som han sen låter bo på speciella förläggningar där de ska lära sig att bli vita. Så småningom är tanken att de ska “para sig” med vita människor för att, efter ett par generationer, ha “avlat bort” det svarta i familjen som från början kom från en aboriginsk mamma. Ja, det är precis så hemskt det låter.

Så när filmens huvudpersoner, Molly 14 och Daisy 8 och deras kusin Gracie 10, är ute och leker en dag kommer det en man i en bil och sliter barnen ur mammornas förtvivlade grepp och tar med sig dem till en förläggning för bibelstudier och “civilisering”. Där stannar de bara några dagar innan de påbörjar sin vandring hem genom att följa kaninstaketet. Man får följa flickornas kamp och särskilt Molly som är äldst, lägger ut falska spår för förföljarna, stjäl mat och bär sin lilla syster långa sträckor. Kusinen Gracie blir lurad av en man de möter att gå till en tågstation och vänta på sin mamma, väl där kommer Nevilles män ikapp och hon blir bortsläpad. Molly återser henne aldrig. Nio veckor (!) senare når Molly och Daisy äntligen sitt gamla hem där de återförenas med sin mamma och mormor. Vi får sen reda på att de gömmer sig i öknen och att Molly får barn. Slutet gott?

Nej, för sen fortsätter epilogen med att tala om att Gracie dött och att Molly tillsammans med sina två döttrar tillfångatas igen och transporteras tillbaks till samma “läger”. Molly flyr, bärandes på sin yngsta dotter Annabelle  vandrar hon hela vägen tillbaks till Jigalong igen. Men när Annabelle är tre år kommer de och hämtar henne och sen återser Molly henne aldrig.

 

 

Denna tvångsomhändertagning av “blandrasbarn” som de kallades pågår från 1869 till 1970. 1970. Nittonhundrasjuttio. Det är för mig det mest ofattbara. Det kan inte förklaras bort med att människor såg annorlunda på världen då, de fortsatte ta barn från sina mammor ända in på 70-talet.

Dessutom vägrade Australiens regering kännas vid det hemska och “the stolen generations” fick ingen ursäkt eller tillkännagivande. Regeringen förnekade att det som hänt var fel och högt uppsatta politiker vägrade uttrycka ånger och sorg för det som hänt. Först 2008 kom en officiell ursäkt från dåvarande premiärministern Kevin Rudd som i ett berömt tal ber urinvånarna och deras familjer om ursäkt för de lidande de utsattes för.

Sjukt. Så himla sjukt. Och sådan här historier finns det många i Australiens unga historia, de vita nybyggarna kom och tog över, aboriginerna led och fick sina liv förstörda för generationer fram. Ofattbart.

 

 

Dagens babbel

June 19th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Ego. - (1 Comments)

Jaha, vad har jag gjort idag kanske ni undrar. Inte mycket. Det är nu vi alla ska börja bli oroliga för att den här bloggen kommer bli ganska torr och tråkig innan jag får något att göra igen.. Det var tänkt att jag skulle skriva ett mail till Ulrika, men sen hamnade jag på någons blogg och tiden tickade iväg och sen ringde mamma på Skype, så det blev aldrig så. Imorgon Ulli, okej?

Mamma hörde av sig ja, och berättade att lillebror blivit med hus, lillasyster jobbar på, pappa är glad och mamma gillar att hålla på med datorn. Det är en fin familj jag har hemma i Sverige och framförallt så har jag föräldrar med sunda principer som har gjort mig till en hyfsat självständig och bra människa. Jag hoppas kunna föra deras uppfostringsstrategier vidare om jag en dag får barn själv.

Det är Erics födelsedag idag. Grattis världens finaste 31-åring! Om två veckor kommer jag hem och levererar en födelsedagskram. Två veckor. Idag är det exakt två veckor tills jag lämnar landet. Shit.

Snart ska jag pallra mig ut i köket, äta lite middag, städa toaletten och sen väntar hemsk australisk film i Community Centret. Den får ni höra mer om imorgon.

Så. Det var dagens babbel det. Varsågoda.

Film- Dear John

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (2 Comments)

Som för att späda på min längtan efter kroppskontakt, kramar, stora händer och varma starka armar så hade Mariko i fredags hyrt filmen Dear John som vi tittade under djupt suckande. John träffar en tjej på en strand två veckor innan han sticker till Afganistan. Ett år av hjärtan som är skiljda åt och intensiv brevväxling följer. John kommer hem till sin flickvän med vetskapen att de två rasade tornen i New York kommer föra honom bort från sin älskling igen och in i ännu en militär konflikt.

Breven fortsätter komma, det unga kärleksparet håller känslorna vid liv med långa beskrivningar av stort och smått tills det en dag har dröjt två månader sen John sist hörde från sin älskling. Han får ett brev som krossar hans hjärta i vilket tjejen talar om att hon är förlovad och ledsen att det blev som det blev.

Efter en skottskada kommer John hem och får höra hela historien om hur det blev som det blev, om känslor som ibland trotsar förnuftet och tvärtom. Och där har jag troligtvis redan avslöjat för mycket.

Det var en film som fick mig att längta mer än vad som troligtvis är friskt, men också en film som fick mig att uppskatta det jag har hittat på den där irländska puben i Frankfurt. Snyftig ja, men också romantisk och fin.

Dear John får tre av fem J’s.

Lördagslyx och tankar

May 12th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Idag är det lördag. Klockan är 20.37 och vi alla i Unit 43 i The Village har dragit oss tillbaks till våra rum för att låta kvällen möta oss i ensamhet. Vi tittade på lite tv innan. Det är synd på nåt vis att när jag ägnar dagen åt att plugga på mitt rum så går tjejerna i vardagsrummet igenom film efter film som de hyrt över helgen. På kvällen när jag är färdigpluggad och vill hänga så ser vi kasst tv-program innan de försvinner in på sina rum typ jättetidigt.

Iallafall. Dagen var någorlunda produktiv. Gick en lååång runda i morse, typ 11 km. Lyssnade på P3 Dokumentär, podcasts och bara tänkte på livet och allt som är viktigt och oviktigt.

Sen skrev jag litegrann på min lingvistikuppsats, behöver 2200 ord, idag fick jag ihop två tredjedelar så det var väl tillfredsställande kanske. Sen vet jag ju inte om orden som kom ner på skärmen är bra eller skit. Pratade även med mamma en sväng. Ett långt samtal om vikt, framtiden, drömmar, rädslor och planering. Vi kom fram till att det inte är bra att tänka för mycket. Ibland är det dock svårt att inte tänka för mycket.

Eftersom det är lördag så blev det smarrig halloumi och grön paprika till middag. Och efterrätt unnade jag mig också! En av mina citroncupcakes med massa grädde och bär. Lyx! Jättegott och välförtjänt.

Nu ska jag skypa med min tyske snygging, kanske se ett avsnitt House och tänka lite. Men bara lite.

 

Super Size Me

May 12th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (0 Comments)

Super Size Me är en dokumentärfilm som kom 2004, men som jag av någon anledning såg först idag. Den handlar om Morgan Spurlock som äter mat från McDonald’s tre gånger om dagen i trettio dagar. I USA är portionerna mycket större än här så när Morgan sätter upp regeln att frågar de om han vill ha super size meal (1,25 liter cola och SKITstor pommes) så måste han ta det. På trettio dagar frågar de nio gånger. Den första gången kräks han efteråt.

Filmen handlar alltså om hur fetmaepidemin har tagit över USA. Mer än 60% av amerikanarna är feta, inte överviktiga ens, utan feta. Staden som toppar listan är Houston i Texas, där är mer än var fjärde vuxen fet.

Morgan tycker i början att burgarna är rätt trista men utvecklar sen ett beroende och är bara glad när han precis har ätit. Han går upp 5 kg första veckan och 12 kg totalt under månaden med snabbmat. Sen tar det honom 8 veckor att få ner sina kolesterolvärden och levervärden och blodtryck till normala nivåer. Det visar sig att han får i sig runt 5000 kalorier om dagen och bara genom colan och den andra processade maten 450 gram socker om dagen!

Samtidigt berättar de i filmen också om hur snabbmatsindustrin påverkar folk och hur mycket av all reklam som vänder sig till barn. Många familjer äter minst ett mål om dagen på snabbmatsrestaurang. Barnen kände till Ronald McDonald men inte George Bush. Riktigt skrämmande film.

Efter att filmen hade haft premiär introducerade McDonalds sina salladsalternativ, de tog bort super size meal som en valmöjlighet och talade tydligt om att de inte rekommenderade att människor äter där tre gånger om dagen.

I början blev jag lite sugen på en liten cheeseburgare men det gick över rätt snabbt.

 

Harry Potter och jag

May 4th, 2012 | Posted by Jess in Böcker. | Film. | Filosoferande. - (0 Comments)

Jag har fått nån liten hangup på Harry Potter. Vet inte hur eller varför det började, kanske när de visade alla filmerna på tv här och jag halvsåg typ två av dem. (Förde allvarliga samtal om livet med Alicia samtidigt.)

Böckerna är ju så underbart grymt fantastiskt bra så det går inte att beskriva och jag kan inte förstå hur J.K.Rowling fick till allt det där. (Alla som inte läst dessa böcker ombedes allvarligast göra det nu, spelar ingen roll hur gammal slash ung du är, läs!)

Filmerna däremot har jag aldrig varit så himla intresserad av. Oftast är det ju så att filmen inte kan göra boken rättvisa, så då är jag negativ och irriterad redan från början.

Särskilt i Harry Potter-fallet där så mycket handlar om din egen fantasi och hur du tolkar att det ser ut i Diagon Alley, på Hogwarts och i läskiga Azkaban. Men.

Nu har jag alltså, som sagt, börjat kolla lite. Jag började med The Half-bloof Prince igår, det är den nästnästsista filmen och den nästsista boken. De har ju gjort två filmer av sista boken. Idag var planen att se första filmen av sista boken, ja, ni förstå, Deathly Hollows 1, men jag har inte kommit så långt än. Fast jag har ju hela helgen på mig. Ja, det var det jag ville säga om Harry och hans vänner.

 

 

 

The Hunger Games

April 1st, 2012 | Posted by Jess in Film. - (1 Comments)

 

Igår var vi alltså på bio och såg den omtalade filmen The Hunger Games. Egentligen var jag inte sugen alls på den filmen. Dels för att jag ville läsa boken först och dels för att jag misstänkte att den skulle vara sorglig och romantisk samtidigt och jag ville inte sitta och tänka på Eric hela filmen igenom.

Filmen handlar alltså om ett slags alternativt samhälle som är uppbyggt i 12 distrikt och en huvudstad.Varje år går Hungerspelen av stapeln, en slags överlevnadstävling där två ungdomar från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en av de 24 lever.

Under tiden tittar alla spänt på, särskilt de rika människorna i huvudstaden tycker det är skitkul. Spelet styrs av en elak gubbe och hans medhjälpare som kan bestämma exakt vad som ska hända i form av extra förnödenheter, väderlek, naturkatastrofer och andra sjuka twists, allt för att göra det mer spännande.

Huvudrollsinnehavaren heter Katniss, hon är en intelligent tjej med skinn på näsan, även om jag kände i filmen att man kanske inte lärde känna henne riktigt så mycket som man skulle vilja.

Naturligtvis tänker jag inte avslöja hur det slutar, men jag kan säga att det är spänning på hög nivå filmen igenom, våld, action, romantik och lite humor samsas i denna ungdomsfilm som även passar vuxna. Och mig. (Gud, jag låter som jag jobbar för Hans Wiklund.)

The Hunger Games får fanimig fem J’s av fem möjliga!

(Har beställt alla tre böckerna från Amazon nu, men det tar ju evigheter innan de når mig här borta i obygden.)

Hugo- Recension

February 18th, 2012 | Posted by Jess in Film. - (2 Comments)

Eric och jag var alltså på bio igår och såg den väldigt omtalade filmen Hugo som är regisserad av Martin Scorsese. Vi såg den på engelska och i 3d, vilket var fint, men inte så himla extremt coolt som man kanske hade kunnat hoppas.

Filmen handlar om föräldralösa Hugo som bor på centralstationen i Paris och jobbar med att sköta klockorna där. Samtidigt jobbar han på sin pappas gamla livsprojekt och genom den nystar han upp ett mysterium och får nya vänner.

Kände nu att den låter ganska tråkig och lite barnslig, vilket stämmer hyfsat bra in på mitt intryck av filmen. Den var snyggt gjord, men det väger inte upp den ganska långsökta och långtråkiga historien. Det är liksom bara en massa nya dörrar som öppnas hela tiden, utan att sagan vävs ihop på ett intelligent och logiskt sätt. Killen som spelade Hugo, Asa Butterfield är riktigt duktig, han kommer nog att bli nåt större en vacker dag. Men hans vän Isabel, som spelas av Chloë Grace Moretz, var inte lika imponerande. Hon överspelar och har sig vilket gör att man bara blir irriterad på hennes quirkyness.

Allt som allt var det en film som tioåringar nog tycker är bättre än vad jag som 25-åring gjorde, trots att den var fint gjord och ett fåtal skratt framlockades så får den bara två J’s av fem möjliga.

 

Alla pratar tyska

February 9th, 2012 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Här sitter jag och försöker febrilt undvika min ambitiösa lista med pluggrelaterade saker som egentligen skulle vara färdigt idag. Tittar på lite Big Bang Theory på datorn, Sheldon’s memoarer ska tydligen heta “You’re welcome, Mankind”. Tyckte det var skitkul! Scrubs går på tvn, dubbat till tyska naturligtvis, annars är det ju ingen sate i det här landet som förstår vad de säger. Jag förstår och talar tyska, men det betyder inte att jag vill se Scarlett Freaking Johansson svära åt Robert Redford på tyska! Mannen som kunde tala tyska med hästar borde filmen heta här istället. Vänjer sig gör man ju såklart, men därifrån är steget ganska långt till att börja uppskatta tyskarnas galna dubbning.