Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Preludium Ess Dur av Johann Sebastian Bach ekar från orgeln upp på läktaren och vi rusar in i Fränninge kyrka. Det är så nervöst och spännande och pirrigt och obehagligt, allt på samma gång. Jag försöker sakta ner Eric, men vi går ändå väldigt fort. Min morfar har filmat alltihop så jag har bevis på det. Jag ser alla våra vänner stå där och titta på oss. Jag försöker att inte köra igång med fulgråten igen, men det lyckas bara halvt. Äntligen har den här stunden kommit. Som jag kanske inte har drömt om hela livet, men ändå tänkt på från och till genom olika stadier.

När jag aldrig fick hångla under högstadiet. När jag blev kär i en kille som jag träffade på flygplatsen i San Fransisco. När jag fyllde 22 och önskade mig en enda sak i födelsedagspresent; en pojkvän. När jag ringde fyllesamtal till Eric några dagar efter att vi först träffats. När Eric på staplande svenska friade till mig i mina föräldrars trädgård. När jag låg med vår lilla unge på bröstet, en kvart efter att hon kommit ut ur min mage.

Vi tågade alltså in, med bästisarna Lars, Emelie och Malena i släptåg. Ställde oss där framme och körde igång. Eftersom vi redan är gifta var det ingen vigsel, utan en “välsignelse över borgerligt ingått äktenskap”. Men det kändes som en vigsel. Vi hade ringar som inte ville passa och så lovade vi varandra allt det där som vi redan lovade varandra den dagen vi blev ihop. Eric sa sina löften på tyska och jag mina på svenska. Våra vänner läste de vackraste bibeltexterna om kärlek jag vet. Morfar, Emelie och Lars. Linda fick springa ut med ledsen kille så Lars tog hennes också. Morfar var nog lite nervös, men tydlig och allvarsam på ett väldigt stämningsfullt sätt. Emelie säker som en klippa. Lars välrepeterad och rak.

“Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra vad som helst
– endast döden skall skilja oss åt.”

Rut 1:16b-17

De där orden läste jag för Lars och Linda på deras bröllop så de betyder extra mycket för den sakens skull också. Jag tycker att de passar så fantastiskt bra för Eric och mig. Med våra skilda nationaliteter, hur jag bor i Tyskland för hans skull. Och hur vi ska hålla ihop nu, oavsett vad som händer utanför vår bubbla. Så vacker.

Vi sjunger två psalmer, första versen på tyska och andra på svenska, och så tvärtom på andra psalmen. Fint så. Kantorn var kanske lite väl konstnärlig i sitt orgelspel, så det var svårt att hänga med ibland, men det gick över det också.

Också sjöng Molly. Älskade Molly. Yvonne spelade piano, min fina Frankfurt-vän och favoritkantor. Först sjöng kom Not Even the King av Alicia Keys. Tänk er en helt tyst kyrka som i förväntan håller andan och stirrar på Molly. Alla undrar om hon kan nåt. Alla undrar hur den här okända Alicia Keys-låten egentligen låter. Så börjar hon med ett ord acapella, “money”, innan Yvonne joinar och hela låten rivs av med så mycket känsla att det är helt otroligt. Alla i hela rummet gråter. Eric fumlar efter näsdukar. Alla har gåshud. Min pappa i första bänkraden, mannen som inte har gråtit sen 1982, får fuktiga ögon. Så. Fruktansvärt. Bra. Lyssna här nedan, men tänk istället kyrk-akustik och Molly med känsla, pondus och en enkelhet som verkligen går rätt in i det allra innersta lilla hjärtrummets minsta lilla ask.

När vi sen hunnit återhämta oss från denna föreställning, går de två musikaliska genierna upp igen och river av en låt som betyder mycket för Eric och mig; At Last av Etta James. En klassiker. Som bland annat hyllar att vi klarade tre år av distansförhållande, avstånd, tidsskillnader, kandidatuppsatser, bråk, tjafs och andra gupp i vägen. Vi klarade det. Och nu står vi där i kyrkan som jag döptes i för trettio år sen. Håller varandra i handen och lyssnar på sången som säger allt.

Det var så fint. Ja, sen lyssnade vi på präst-Erica lite igen. Älskade henne förresten. Hon hade bett sin tyskkunniga man översätta lite av ceremonin till tyska som hon sen knagglade fram. Ett fint sätt att försöka inkludera alla i det hela. Mitt feminist-jag älskade även att det var en kvinnlig präst. (Och en kvinnlig vigselförättare när vi gifte oss borgerligt i Tyskland! Jag har alltså en bra magkänsla inför det här äktenskapet, om inte annat så på grund av dessa faktum…)

När Erica diskret hintar att vi får lov att kyssas där framme så gör vi det som vi övat. Ganska snabbt och enkelt, en lite lite lite längre puss på munnen liksom. En till, menar prästen. Okej då säger vi. Och så en till, insisterar hon. Alla fnissar lite och vi kysser varandra igen. Så härligt och avslappnat och gött. Hela tiden under vigseln sitter Elsa längst fram hos sin moster, mormor och morfar. Och är ganska tyst, knäpptyst när Molly sjunger. Och tittar knappt på oss. Känner nog inte igen oss. Men jag tittade på henne. Som jag tittade på henne och tänkte alla möjliga stora tankar om hur hon är det viktigaste som finns och det ultimata beviset på att Eric och jag ska vara tillsammans. Viktigare än alla vigslar och välsignelser över borgerligt ingågna äktenskap och ringar och bröllopshelger och influgna gäster och specialsydda klänningar och perfekt ljusrosa David Austin-rosor. Elskade Elsa.

Sen är vi nästan klara. Ber Fader vår tillsammans, alla på sitt språk eller inte alls om man är en sådan. Och så är det dags att gå ut. Vi vänder oss mot församlingen och andas ut. Också kör Calleth You, Cometh I igång i högtalarna. Med sitt maffiga jäkla intro som bara andas JAAAA VI GJORDE DET VI ÄR BÄST ALLT ROCKAR NU KÖR VI DANSA ERA JÄKLAR DANSA! Och gick ut till den här coola låten och smilade från öra till öra. Vigsel check! Mingel nästa!

Elsa och den svenska valpen

July 15th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Det är fredag och jag är fortsatt dunderförkyld. Har ont i kroppen är hes och täppt i näsan och smakar ingenting.

I mammas frys ligger tre tårtbottnar som ska bilda bröllopstårta om några veckor och två pajer som ska serveras bakfulla vänner dagen efter det där bröllopet. Elsa sover och mamma rensar ogräs och jag har precis skrivit lite om olika sms-lån. Snart ska jag åka med Emelie och Malena till en sminkaffär i Lund och testa fina saker på mitt sjuka ansikte, förhoppningsvis köpa med mig lite fint och dessutom kunna återskapa det på den stora dagen.

Elsa trivs som fisken i vattnet här och är så gullig med dalmatinervalpen Alba. De är gulliga med varandra, så försiktiga och busiga. Imorse matade Elsa henne ur sin hand och när vi några timmar senare helt glömt bort det så sprang Elsa och hämtade en liten pellets som Alba försiktigt slickade tag i från Elsas hand. Kanske kompisar för livet de där två?

Vi hade ju hoppats kunna bada en sväng i sjön här, men det är kallt i luften. Troligtvis varmare i vattnet, men ändå så kallt i luften att man inte blir sugen på att springa omkring i bikini. Saknar Eric, det har blivit en bekväm vana att träffa honom varje dag efter våra år av distansförhållande. Facebook påminner mig dagligen om gamla blogginlägg där jag skriver om längtan efter en vardag med Eric i Frankfurt och nu är vi där. Alltså inte precis exakt just nu, men annars är vi där. Hemma i Frankfurt. Tillsammans med Elsa som en familj. Känns väldigt rätt i magen.

London med världens bästa Elsa

June 9th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

Exakt en vecka sen sist, hej! Vi har varit i London. Än en gång slogs jag av hur duktig Elsa är. Eller, det handlar kanske inte ens om att hon är duktig, bara att hon liksom är så nöjd och bara hänger på. Får hon bara sitta med oss och läsa lite böcker och dricka lite vatten och äta nån frukt, så är hon på bra humör. Oavsett om det är på ett plan mot England, en buss mellan Finsbury park och Picadilly Circus, eller hemma i vardagsrummet i Frankfurt. Finast ungen.

Vi åkte ju då till London för att hälsa på Erics bror med familj som bor där. De har en son som heter Filip och är tre månader yngre än Elsa. De bor i en nybyggd, jättefin lägenhet mitt i centrala London. Där fick vi också bo, i deras gästrum, och så spenderade vi i princip all vaken tid tillsammans. Våra dagar började tidigt eftersom Elsa brukar vakna runt 6 i vanliga fall och i London-tid betyder det 5… Så då hängde vi i vardagsrummet och testade Filips leksaker och böcker tills den andra familjen också vaknade.

Erics bror jobbar med att göra färdigt en internationell storfilm som har premiär om bara några veckor, så han var tvungen att jobba på lördagen och då spanade vi in hans arbetsplats också. Men fick skriva på ett papper om att inte prata om det vi sett, så jag ska nog inte blogga om det. Spännande var det iallafall!

Sen åt vi god mat, promenerade omkring i London. Det blev inga direkt sevärdheter den här gången, mycket eftersom vi har varit där flera gånger tidigare. Vi pratade mest om våra liv som småbarnsföräldrar, roade ungarna och umgicks.

I måndags eftermiddag kom vi hem och sen dess har vi hunnit med att tvätta en del, fira Izabellas födelsedag med picknick i parken, sjunga med Brit på musikstunden och idag ska vi köra Gromu och Grova till flygplatsen. Det rullar på med andra ord!

Ack Sverige du sköna

May 19th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Resa. | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Sverige-trippen var som vanligt fantastiskt. Jag älskar att se Elsa i den miljön (också), omgiven av en bunke andra människor som vi visserligen inte träffar så ofta, men som ändå direkt drar in henne (och mig) i värmen och gör oss en del av sammanhanget.

Jag hade massor av bröllopsmöten att bocka av, men Elsa kom ihåg sin mormor från Skype-samtal och tidigare häng så de stannade kvar hemma och min mamma gjorde ett toppenjobb som barnvakt så att jag i lugn och ro kunde sitta hos frisören, diskutera olika rosor och snacka tårtfyllningar.

Det blev en del beslut fattade, men några löstes i princip upp, så planeringen går vidare. Nu är det dessutom mindre än tre månader kvar och jag vägrar spara allt till sista veckan (gissar att det blir stressigt nog just de dagarna), så nu ska ha skrivas listor och börja pysslas.

Vi fick alltså många av de familjemedlemmar och vänner och djur som betyder något hemma i Sverige. Elsa gosade med Jannickes dalmatinervalpar och satt på en studsmatta och kollade när stora barnen spelade tv-spel. Hon åt tacos och badade badkar och provfotades av vår bröllopsfotograf. Hon gick och gick och gick och gick. Hon tittade på när mormor klippte gräset, bäddade ner sina  små tår i stråna och log sitt något tillgjorda, men ack så härliga, leende med underbett och hopknipna ögon. Hon kollade på storkar och matade grisar och petade på myror och fick till slut skjuts med gammelmormor och gammelmorfar till Ystad. Där träffade vi catering-firman (som jag älskar!!) och åt lunch, innan vi tog tåget till Köpenhamn och hängde i lekrummet på Kastrup i tre timmar.

Klockan 21 var vi hemma i lägenheten igen och som vanligt: Borta väldigt väldigt fint och mysigt och roligt, men hemma bäst.

Vintern rasat ut i våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö…

Hela dagen har jag gått runt och sjungit valborgsmusik för Elsa och ikväll fick vi sen äntligen höra samma sånger live i svenska kyrkan. Dagen var produktiv och fin. Jag firade en framgång med att köpa ett nagellack nere i stan och Elsa fick sina fötter mätte så att vi kan köpa skor till henne. Eric hängde tålmodigt med trots att lördagsshopping är något av det värsta han vet.

Sen kom vi hem och åt lunch, räkmacka för mig, har blivit lite besatt av det, Elsa och Eric åt spagetti och köttfärssås från igår. Sen sov Elsa och jag skrev fyra texter om mopedhjälmar, mopeddelar, mopedtrim och mopedmärken. Visst anar ni ett visst mopedtema där?

På eftermiddagen gjorde vi oss redo för en utflykt till det där Valborgsfirandet jag nämnde i början och kastade oss upp för alla backarna till svenska kyrkan. Träffade Izla och hennes son som är född på samma dag som Elsa fast ett år tidigare. Kul sammanträffande. Blev lite tjatad på att börja i kören igen, men jag tror inte att det blir förrän i höst ändå. Sen sjöng den där kören under ledning av Stefan, Torvild pratade lite och så blev det vårtal av nån okänd förmåga. Sen fick vi köpa korv! Och öl! Och vin! Och Josefin och Christian var där med Emil och vi åt på en filt i trädgården och frös, som sig bör.

Jag tänkte på att jag haft några av mina absolut mest berusade stunder på Valborgsmässoaftnar, men att livet förändrats och att jag nu satt och matade min ettåring med korv och avocado istället för att halsa äckliga shottar häxblandning. Tänk att jag till slut fick den där familjen som jag drömt om sen jag började läsa vuxenböcker i åttaårsåldern… Livet alltså. För jäkla fint. Sen cyklade vi hem, tryckte i den där ungen lite gröt också och la ner henne i hennes säng tillsammans med hennes stora kärlek i livet, den gula filten. Nu sover hon och jag har svamlat klart om både mopeder och Valborg och ska titta på tysk tv och klappa min man på benet.

Tack för mig.

Elsas mormor och morfar var i stan

April 21st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Förra helgen hade vi alltså finbesök från Sverige, mina föräldrar kom på fredagskvällen efter att helt ensamma lyckats ta tåg och tunnelbana från flygplatsen hit till vår lägenhet. Det blev ett fint möte mellan nykläckt unge och förväntansfulla morföräldrar. Det känns alltid konstigt när delar av min svenska värld “krockar” med min värld här, men nu var det liksom extra märkligt: Jag har en bebis, jag är hennes mamma och plötsligt fick hon träffa min mamma.

Mamma och pappa hade med sig fina presenter från släkt och familj så vi hade lite julafton där på fredagskvällen. Jag fick böcker som jag beställt och skickat hem till mamma och pappa och Elsa fick en massa kläder. Sen bäddade vi för gästerna på soffan och gick och la oss.

Lördagen och söndagen spenderades sen mestadels på stan, eller iallafall utanför lägenheten. Vi åt brunch på amerikanska Yours här i Bornheim, promenerade omkring massor, åt glass på Häagen Dazs på Fressgasse, schnitzel i Sachsenhausen, träffade Kai lite snabbt i hans hood, pratade och turades om att skjuta omkring barnvagnen. Jag fick amma på en träbank på en restaurang och lyckades göra ungen nöjd.

På lördagskvällen lagade pappa sin paradrätt, röda köttbullar, med assistans av Eric, medan mamma och jag pratade om ditten och datten och jag visade upp lite highlights från Elsas garderob.

På måndagsmorgonen stack Eric till jobbet och en halvtimme senare var det dags för gästerna också att dra sig mot flygplatsen. Nu ses vi igen till sommaren. Och då har lillstrumpan antagligen hunnit växa litegrann…

 

Så. Då var julen och nyårsaftonen också avklarade och vi befinner oss i Guds år 2015. Det snabba tempot som livet har hållt den senaste tiden sitter i än och jag får kämpa för att inte bli stressad av alla projekt och träffar och organisationsgrejer som ligger och väntar på mig. Mitt i alltihop så är det ju också så att vi ska få en bebis och hon börjar bli ganska stor nu (typ 1800 g och 42 cm) och kroppen blir direkt arg på mig om jag lyfter för tungt eller står upp för länge. Då knakar det i fogarna, bokstavligt talat och jag får ont av allt.

Så jag tar tacksamt emot massage av min man (!) och försöker att vila lite ibland.

Julen firades i år på två ställen. Först stillsamt hemma hos mina svärföräldrar med anka och chokladpudding och paketöppning och sen lite vildare med en roadtrip till Berlin och gourmetmiddag hemma hos svågern och hans flickvän. (Ni märker hur jag slösar på släktbegreppen som visar att jag är gift va?) De är bra härliga de där Matthiesarna och extra roliga blir de i grupp nästan.

Tyvärr var tillbakaresan mindre kul, den tog 7 timmar istället för fem eftersom resten av Tyskland också bestämt sig för att återvända hem efter julledigheten.

På nyårsafton körde vi till Limburg och inkvarterades hos Lindas föräldrar där Linda, Lars och Mira också befann sig. Mira är i en skithärlig ålder just nu, har fått personlighet och attityd och ett förstånd som det går att ge instruktioner och resonera med. Vi körde en turistrunda inne i stan och åt pizza till lunch innan vi slappade i soffan tills middagstid. Traditionsenligt, LiLa-style, åt vi raclette och fnissade och även om mina fötter svällde upp till dubbelstorlek och alla fick dricka mousserande utom jag så hade jag ändå en skittrevlig kväll med händerna knäppta på magen.

Vilket år alltså, 2014. Eric menade att det var det bästa året i hans liv och jag är nästan böjd att hålla med. De sista sex månaderna av 2014 lyckades vi förlova oss på romantisk sommarfest i Sverige, få reda på att det växer tysk-svensk bäbis i magen, tillbringa 3 veckor på härlig semester i USA och gifta oss tillsammans med de finaste vännerna och familjen.

Nu väntar ett fortsatt pysslande där hemma. Vi ska slipa och måla om en stor möbel som transporterats från Berlin. Vi ska sortera bebiskläder och tvätta och köpa barnvagn och göra oss av med sånt som vi inte behöver längre. Det ska boas helt enkelt.

Jag ska även till Sverige en sväng, tio dagar i januari då mammaskyddet kickat igång. Efter det bör vi vara redo för hennes ankomst. Så redan man nu kan bli för att plötsligt föda ut en tredje familjemedlem som sen ska bo hos oss och oroas för tills vi dör.

Känner att 2015 nog också har potential alltså.

Blöjtårtor och skaldjurssoppa

February 11th, 2013 | Posted by Jess in Annat. | Kärlek. - (2 Comments)

Sitter hemma framför datorn, som vanligt, och försöker förmå mig själv till att läsa en text till från stora tjocka teoriboken innan jag tar ledigt för ikväll. Vi får väl se om det händer när det här blogginlägget är färdigskrivet. Igår fick jag iallafall paus från pluggandet.

Emelie och jag hade bokat in en överrasknings-babyshower till Malena så redan klockan nio var jag i Sövde för att påbörja dagen. Jag hjälpte mamma och pappa med lite datorklödd innan jag åkte hem till Emelie för att köra igång förberedelserna. De har ju nyss flyttat, hon och hennes sambo och sambons son, till ett stort ståtligt hus mitt inne i Sjöbo som de ska fixa till lite, men som redan nu är fint och rymligt. Så glad är jag för deras skull.

Vi körde iväg och handlade för en massa pengar. Bakade tårta, dekorerade tårta, hängde upp banderoll, dekorerade kakor, tinade bullar och gjorde en blöjtårta som vår gravida bästis skulle få i present. Klockan halv tre kom gästerna, våra tjejkompisar och klockan tre kom Malena som oturligt nog hade anat att en överraskning väntade, men som ändå verkade glad. Vi fikade och snackade förlossningar och ungar så det stod härliga till. Sen öppnade hon sina presenter, vi fikade lite till och sen körde alla hem.

Och odekorerade kakor som jag skar ut för hand. Mmm. Bli imponerade!

Och odekorerade kakor som jag skar ut för hand. Mmm. Bli imponerade!

Blöjtårta

Blöjtårta

Banderoll!

Banderoll!

Den blivande modern hugger in på tårtan, Emelie i bakgrunden.

Den blivande modern hugger in på tårtan, Emelie i bakgrunden.

Mer socker åt folket.

Mer socker åt folket.

Tårtans tema var barn(sligt).

Tårtans tema var barn(sligt).

Emelie, Malena och jag hann med nån minut snack ensamma innan mamma kom och hämtade mig för vidarefärd till Smedstorp. De är väldigt fina mina kompisar och jag längtar tills jag ska bli låtsas-moster, mindre än tre veckor kvar nu!

I Smedstorp väntade Jannicke med skaldjursoppa och hembakat bröd (som jag blev mer sugen på än jag blidde på kakorna hemma hos Emelie tidigare). Skitgott var det! Mormor och morfar var också där och vi snackade skit och hade det trevligt ett tag till innan jag satte mig på tåget tillbaks till Malmö.

Idag har jag skrivit en tenta som jag missade precis efter jul eftersom jag var i Frankfurt. Förhoppningsvis klarade jag den och kan lägga det pluggandet och de poängen bakom mig.

Ja. Imorgon är en annan dag. Nu ska jag läsa lite och sen väntar sängen på mig igen. Hej så länge!

Om min mamma. Igen.

February 29th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (4 Comments)

Känns som att jag vill skriva igen om min mamma efter att ha pratat med henne idag. Hon är bara så bra. Ibland har jag tvivlat på om det går att ha en bra relation trots att jag är vuxen och tillbringar mycket tid i ett annat land, men det bevisas hela tiden att vi ändå har en connection som är starkare än landsgränser och olika livsval. Åh vad fint det är. Ska försöka att inte tjata om detta varje gång jag och min mamma har skypat, men jag lovar ingenting.

Så kul också att mamma pratar högre och högre när min webcamera inte är igång. Dessutom är det lite orättvist att hon inte har någon kamera, medan jag och mitt trötta (och idag regnvåta) ansikte syns i bild HELA tiden. Ja. Vi lämnar det nu.