22 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    10 Comments

Handledarpress och joggingglädje

Kanske är det läge att skriva ett inlägg här på bloggen, Sveriges tommaste forum. Det flyter på med uppsatsen här borta. Nedräkningen har verkligen börjat och på torsdag i nästa vecka ska jag äntligen få träffa min handledare som jag sätter stor tro till. Tills dess är det bra om man har ett färdigt utkast av uppsatsen som läraren kan dissekera, kritisera och diskutera tills man får svar på alla frågor som bubblar och kanske till och med lite bekräftelse på att det man producerat inte är skit.

Just nu har jag nämligen ingen aning på den sista punkten. Jag jobbar enträget vidare med att fylla sida efter sida i ett word-dokument med akademiska meningar på engelska och hoppas på det bästa. Idag var jag på biblioteket tillsammans med Emma, Patrik och Jasmin. Vi var alla lite slitna, lite slöa, lite trötta och lite okoncentrerade. Man kan inte vara på topp jämt, men det hjälper att sitta där tillsammans, paussnacka lite och himla med ögonen åt högljudda lärarstudenter.

Jag fick avbockat det mesta på min att-göra-lista iallafall, skickade också iväg en massa papper åt Jannicke som den sekreterare jag är. Gick upp klockan sex imorse för att springa måndagsrundan innan dusch och promenad till universitetsbiblioteket avklarades. Kan ni förstå det, den här tjejen springer numera 5 km tre gånger i veckan!? Och mer ska det bli! För på fredag är mitt 8-veckors träningsprogram avklarat och då kommer jag starta ett nytt som ska ta mig mot milen! EN MIL. Tänker att jag ska kunna springa en mil tills i slutet av augusti. Senast.

Utöver träningspass på morgnarna hinner jag också med att umgås med Emelie och Malena, som förra veckans shoppingrunda med lunch i solen och gos med en lite olycklig (men också väldigt snäll) Miriam. I torsdags körde vi kursfest som började med vin och öl och Minttu på skolan och sen fortsatte på pub, men då gick jag hem för jag är fattig och ville kunna springa utan baksmälla dagen efter. Sån är jag. Dessutom trycker jag i mig sån megalyxig LCHF-mat hela tiden, att ni bör vara avundsjuka! Vi snackar tacosallad, lax, krämiga såser, bär och rysk yoghurt, rostade nötter, kycklingfilé, Brieost, kolsyrat vatten, gratinerad zucchini och massa mer. Så. Jädra. Smarrigt.

Samtidigt som allt det här händer, som livet pågår och uppsatsen tillverkas och vårsolen lyser och omeletterna avlöser varandra och tvn står dammig i ett hörn så saknar jag såklart min kille. Eric. Han som bor i Tyskland ni vet. Men, de goda nyheterna är att på fredag, dagen efter domedagsmötet med handledaren, så ska jag gå upp i ottan och sätta min gump på ett flygplan mot Frankfurt. Och sen tänker jag skriva uppsats därifrån. Inspireras av de tyska biblioteken och titta på film i sängen med Eric om kvällarna. Kanske dricka vin med tjejerna och krama om familjen Zimmermann som snart blir större. Det ska bli himla fint.

Första bilden föreställer en löpare i löpkläder.

Andra bilden föreställer två bästisar i vårsolen.

Tredje bilden föreställer stolt och svettig löpare som sprungit fem km för första gången i sitt liv.

Sista bilden föreställer tre klasskompisar på fest. (Jasmin, Emma och jag.) Den har jag snott från min klasskompis Emma! Hon i mitten!

21 Mar
2013

Posted in: Plugg.
By Jess    No Comments

Pluggpress och resglädje

Tiden går, som vanligt, läskigt snabbt. Imorgon åker jag till Frankfurt för att hänga med Eric och mina vänner där tills efter påsk. Det ska bli skönt även om veckodagarna kommer att vara fyllda av plugg som vanligt. Eric och jag får testa på vår kommande vardag där då vi är ifrån varandra under ordinarie arbetstid och får hänga helger och kvällar istället. Ungefär så som alla normala människor har det, men som vi inte haft det så mycket innan när Eric jobbat hemifrån.

Jag är trött. Idag var min sista dag (missar extrainsatt seminarium imorgon) i den här kursen. Tills på onsdag ska jag skriva en hemtenta och sen går vi vidare mot kandidatuppsatskursen som började så smått idag då vi var några stycken som diskuterade idéer med Berndt. Han gillade min idé verkade det som så nu ska jag, tills veckan efter påsk, skriva ihop ett 4-5 sidor långt förslag och förklaring på vad jag tänker att min uppsats ska handla om. Pressen är på. Och kommer så vara tills denna uppsats är inlämnad och opponeringen är klar. Jag funderar redan på vilken champagne jag ska dricka mig full på i Pildammsparken den dagen.

Men det är en bit tills dess. Jag försöker hela tiden tänka, för att inte stressa upp mig själv för mycket, en fot framför den andra, hela tiden. Berndt har också sagt att med hårt arbete och många arbetstimmar så fixar vi detta. Och jag tänker fixa detta.

Har huvudvärk och trötta ögon nu. Bör snart gå och fixa kvällsmat, packa resväskan och lägga mig och sova. Imorgon bär det av till flygplatsen och min älskades armar. Allt känns lite bättre där.

11 Mar
2013

Posted in: Kärlek.
By Jess    4 Comments

Pojkvänsavvikning och kärleksenergi

Av nån himla anledning så lyckades min trötta, utslitna hjärna inbilla både sig själv och hjärtat att vardagen med Eric, som kom himla snabbt, nu var verklighet. Det var den också, i nästan 10 dagar och det vara väldigt fint.

Vi pluggade och jobbade sida vid sida, Eric tittade på när jag tränade mig svettig framför min DVD. Vi gick på långpromenad i Bulltoftaparken. Vi gick och storhandlade på Willys, flera gånger, och Eric bar alla varorna hem. Vi somnade bredvid varandra och vaknade bredvid varandra. Eric åt kakor och mjölk framför fönstret, jag åt kokta ägg och majonäs framför datorn. Jag gick till skolan och han väntade i lägenheten när jag kom tillbaks.

Det var alldeles, alldeles vanlig och underbart fantastisk vardag. Som nu är slut. För igår satte jag honom på ett tåg mot Kastrup och nu är han tillbaks i Frankfurt och jag har börjat hata förälskade par igen. Säkra tecken på att distansförhållandet är återupptaget: förälskelsehat och orakade ben. I have them both.

Redan om 11 dagar återser jag min karr dock. Flyger till Frankfurt den 22e för att stanna en vecka. Längtar ihjäl mig. Innan dess ska jag lämna in min kandidatuppsatsidé och skriva två uppsatser. Jodåsåatte. Kör vidare här borta. Eric gav mig bekräftelse, energi, mod, styrka och kärlek. Det ska gå.

På väg till tåget i snöstorm. Ser gladare ut än vad vi kände oss…

27 Feb
2013

Posted in: Plugg.
By Jess    2 Comments

Post-it-pepp och kärleksnedräkning

Kanske var det de färgglada post-it-lapparna jag satte upp över hela lägenheten, kanske var det Erics outtröttliga peppning, kanske var det jäklar anamma och viljestyrka. Jag vet inte. Men uppsatsen som fick mig att vilja kräkas av ångest för några dagar sen är nu färdigskriven. Jag har ingen aning om den är bra nog för att få ett godkänt, men jag har iallafall försökt och jag har iallafall skrivit något som jag kan lämna in.

Idag var tanken att lägga nästa kurs första uppsats bakom mig, men så fick jag inte till det och kände att instruktionerna från läraren var för knapphändiga. Nu måste jag alltså tillverka den uppsatsen imorgonkväll (efter föreläsning och barnpassning) och på fredageftermiddag när Eric är här och lockar med sin varma famn. Det är bara att bita i det sura äpplet och trycka ihop något så fort som möjligt.

Idag har jag även hunnit med att tvätta typ sju maskiner med olika sorters tyg. Det var bra att det blev gjort. Jag har pratat med Jannicke, smsat Andreas som fyller år, fått en  gullig bebis av Ulrika, ätit smaskig skaldjurssoppa som Jannicke skickat med mig i en matlåda, snackat med mamma och mormor och morfar och Eric, druckit massa te, läst om den europeiska medelklassen, ringt Telenor, blivit ovän med Telenor, och en del andra smågrejer. Nu ska jag bädda min säng med de nytvättade lakanen, vika kläder och sen gå och sova. Imorgon är det bara en dag kvar innan Eric kommer. Jag längtar.

9 Feb
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    2 Comments

Livsstress och luftboxning

Gissa vem som fick ett nervöst sammanbrott igår? Jag. Usch. Ibland blir det bara för mycket och jag vill så jäkla mycket och blir frustrerad på mig själv när det inte funkar som jag vill. När jag känner mig lat. När jag inte får ihop min uppsats som jag vill. När jag äter för många mandlar. När jag snoozar för länge. När tiden inte går snabbt nog och samtidigt för snabbt.

Men ja. Jag biter ihop och kämpar vidare och jag försöker att inte bli för stressad av allt som händer just nu. Jag har kontakt med en jättebra personlig coach som heter Eric. Han är alltid nåbar och peppar och säger snälla saker. När jag känner mig som skit berättar han att jag inte är skit. Han är grym. (Dessutom verkar han vara lite intresserad av mig på det romantiska planet också, inte helt fel.)

Idag har jag försökt att bara tänka positiva tankar, andas lugnt och slakta luften under boxningsdelen av min morgonworkout. Det ska fan gå.

13 Dec
2012

Posted in: Kärlek.
By Jess    2 Comments

Idag för fyra år sen.

Idag för fyra år sen stod jag hemma i min lilla nannylägenhet i Tyskland och suckade över vardagen. Jag trivdes bra med barnen jag var extramamma till, men mina chefer gjorde livet surt att leva. Det var fredag, hemma i Sverige firade alla lucia och jag satt framför datorn och tittade på bilder föreställandes lussekatter och blonda barn med stjärnstrut på Facebook. Mina vänner tyckte vi skulle dra ut, till Sachsenhausen, den delen av Frankfurt där barerna och pubarna ligger. Som så många gånger förr så lät det alternativet mer lockande än att stanna hemma och äta fryspizza och titta på tysk tv.

Idag för fyra år sen satte jag mig i en taxi, fixad till tänderna med klänning, massa smink och höga pumps trots att det var snöigt och halt ut. Jag träffade D och E inne på stationen och vi stack tillsammans mot partyområdet. Humöret steg, vi drack karamellvodkashots och äppelvin, dansade lite lojt till musiken och stämningen steg trots att jag tidigare på dagen fått skäll av min chef, igen.

Idag för fyra år sen var jag en ledsen tjej som bet ihop varje dag för att stå ut. Mina vänner hemma i Sverige gjorde sånt som jag missade, mina vänner i Tyskland blev dryga och tråkiga efter bara nån timme av umgänge. Den största delen av veckans timmar befann jag mig i tjänsten, lagade mat åt barn, skjutsade barn, läste sagor för barn, hjälpte barn med läxor och var hela tiden artigheten själv mot den som styrde mitt liv, barnens mamma. Jag fick vardagen att funka, men längtade bort. Längtade efter någon som förstod mig, någonstans där jag kunde vara mig själv. Längtade efter kärlek.

Idag för fyra år sen träffade jag Eric. Han stod plötsligt där, på en irländsk pub i Frankfurt, och vi pratade hela kvällen. Vi diskuterade ditten och datten och allt där emellan, vi pratade och pratade tills jag pussade honom på kinden och han kysste mig på munnen tillbaks. Det var bättre än att prata. Jag kom till Sachsenhausen trött, ledsen och motvillig. Klockan tre på natten åkte jag hem, glad, pirrig och med stora fjärilar i magen.

Idag för fyra år sen hittade jag en man som jag nu har känt i fyra år. Det känns fortfarande extremt konstigt att tänka på att det finns en tid före Eric, han är nu lika självklar som min hårfärg eller mina bästa vänner. Tänk att en okänd mediadesigner från Bad Homburg skulle bli min första pojkvän, min första kärlek. Varje dag som går tänker jag på hur tacksam jag är att han finns och att det blev just jag som fick vara ihop med honom. Eric är den snällaste, roligaste, smartaste, snyggaste, perfektaste mannen jag känner. Dessutom har han stora, fina händer, luktar supergott, lagar god mat, blir inte arg på mig när jag surar och det bästa av allt. Han tycker om mig också.

Idag för fyra år sen blev jag kär, en känsla som har hållit i sig sen dess. Den känslan har tagit oss genom en storm av distansförhållande, fem månader i Australien, Diplomarbeit, elaka människors intentioner, resor fram och tillbaks, pengakris, kassa jobb, dryga skolarbeten och en massa annat. Jag är fortfarande lika kär. Han är fortfarande lika fin. Det är vi två mot världen.

20 Nov
2012

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Allmäna tankar tisdag 20 november.

Gud vad mätt jag blev. Dagens lunch: Halloumi och grön paprika.

Hatar att jag är så himla förkyld att min löpträning blivit lidande två veckor i rad nu. Jag var verkligen på g, märkte bättre kondition och springsträckorna blev längre och mindre smärtsamma. Nu blir det väl till att börja om några nivåer längre ner när jag väl är frisk nog att springa igen.

LCHF alltså. Har verkligen räddat mitt liv och min kropp. Trivs väldigt bra med den maten och känner att jag äter nyttigare och mer allsidigt än någonsin förr. Ibland kan jag sakna choklad, nybakade kanelbullar och saftiga apelsiner, men jag vet att jag mår bättre utan sockret. På lördag är dock en fuskdag inplanerad och jag funderar på en bit prinsesstårta till efterrätt på kvällen och kanske lite muesli till frukost? Vi får se. Är jag inte sugen så ska jag skita i det, är jag sugen är det okej att inte räkna kolhydrater på lördag.

Nu ska jag snart vandra iväg till skolan och dagens seminarium i nystartade kursen Copy Editing. Det handlar om skrivregler, enkelt förklarat.

Vill även påpeka att det idag är trettio dagar kvar tills jag får träffa Eric igen då jag ska fira jul och nyår hos honom i Frankfurt. Längtar massor, trots att det bara gått en vecka sen vi sa hejdå sist. Jag står ut och fixar det och det är inga problem, men jag saknar honom så otroligt mycket hela tiden och emellanåt helt oumbärligt mycket.

Ja. Vi säger så för idag.

14 Nov
2012

Posted in: Filosoferande.
By Jess    1 Comment

Förkylningshinder.

Sov sådär inatt. Min säng är inte lika skön som Erics och dessutom extra kall och hård. Men det blev morgon iallafall. Tisdagarna är ju mina vägdagar då jag testar om LCHF-kosten och promenaderna och avståndstagandet från socker har gjort mig några gram lättare. Imorse var förhoppningarna låga eftersom jag nog åt för mycket i Tyskland. Inget förbjudet, men för mycket av det tillåtna. Dessutom hade motionen uteblivit de senaste dagarna.

I mitten av förra veckan blev jag superförkyld, fick ont i halsen och hostade och snorade som bara den. Sprang ändå min runda som vanligt på onsdagen, men fick sen i princip skäll av Eric som var väldigt orolig och påstod att det var skitfarligt att motionera med halsont. Jag googlade och hittade svar som styrkte både Erics teori och min egen rätt avslappnade attityd. Jag bestämde att springa om det kändes lockande och skita i det om det inte kändes lockande. Ganska farlig inställning, men det fick bli så ändå.

I Tyskland blev det alltså bara korta, lugna promenader, mest i förflyttningssyfte. Ingen jogging alls, trots att jag hade alla kläder med mig. Iallafall. Nu mår jag bättre, men har ändå bestämt att vänta med löpningen till nästa vecka och bara köra power walks den här veckan.

Som tur var var vågen på min sida imorse och resultatet efter en vecka av överätning och noll motion positivt överraskande. Jag kämpar helt enkelt vidare.

Hej från fem kilometer i Bulltofta!

13 Nov
2012

Posted in: Kärlek., Mannen., Tyskland.
By Jess    No Comments

“Love will not betray you, dismay you or enslave you. It will set you free.”

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

30 Sep
2012

Posted in: Kärlek., Sverige.
By Jess    2 Comments

Han har landat i Malmö!

Han är här nu. Jag är hel.

Igår stod jag nervös och sprallig på flygplatsen i Köpenhamn och väntade på att ett SAS-plan från Frankfurt skulle landa. Sen kom han ut genom de där magiska dörrarna och vi kramades och jag tog med honom hem till min nya lägenhet som han bara sett bild på innan det.

Det var lunchdags och jag gjorde en omelett till oss som vi smaskade i oss i andakt vid mitt nya köksbord. Alltid lite konstigt, på ett bra sätt, de första timmarna vi är tillsammans igen. Vi kämpade med att få igång trådlöst internet i lägenheten så att han kan jobba när jag är i skolan.

Det slutade med att samtal ett samtal till min bredbandsleveratör och en promenad till Teknikmagasinet för inköp av ny router. På vägen hem ösregnade det men vi tog oss ändå till Willys, handlade lite mat inför de kommande dagarna och gick hem igen.

Routern gick igång efter nån timme, han var nöjd med sitt internet och vi tittade på film tills vi blev hungriga igen på kvällskvisten. Då tog vi oss till Southern Kitchen, åt hamburgare och snackade skit.

Jag är så himla glad att han är här.

Imorgon kör veckan igång, jag ska på föreläsning och möten samt skriva en liten uppsats till på fredag. Han ska jobba, göra skyltar till en läkarmottagning och sådär. Också ska vi hälsa på mamma och pappa och lillasyster, äta middag med bästa vännerna, kolla in libanesiska Occo, gå på bio och kanske ta en tur till Köpenhamn.

Jag är så himla glad att han är här.