Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

Elsa 2 år och 3 månader

June 22nd, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite om Elsa? Som nu är 2 år och tre månader gammal. Första året i hennes liv dokumenterade jag varje månad hennes framsteg här i bloggen. Sen krävde hon mer och mer och jag började jobba med att skriva onödiga texter till internet och tiden sprang iväg. Nu är hon alltså en ganska stor tjej. Iallafall om man frågar henne själv. Och jag misstänker, vilket många flerbarnsföräldrar även redan bekräftat, att när barn nummer två föds om nån månad, så kommer hon att växa ännu mer.

Elsa snackar numera både tyska och svenska. Svenska mest, men hon kan om hon funderar ett tag även omformulera sig så att till exempel farföräldrarna fattar. Som tur är jag gift med en man som tragglat svenska ett bra tag nu och som hänger med i svängarna. Så när Elsa säger till honom: “Jag vill inte ta på mig strumporna, jag vill leka med lego.” Så svarar han: “Du möchtest die Socken nicht anziehen, sondern mit Lego spielen?” Sen upprepar hon det på tyska och så startar lego-leken. Det är så fascinerande hur mycket hon vet och kommer ihåg. Mycket har hon också lärt sig från olika böcker. Och många av mina uttryck slänger hon tillbaks till mig på perfekta ställena. Hon kan till exempel säga, “vad snackar du nu om?” till både mig och sig själv. “Pappa är en riktigt bra kille”, “du ge mig ett plommon för att du älskar mig?” och “jag springer snabbt som enhörning” är några av meningarna som kommit de senaste dagarna. Hon återberättar också gärna saker. Som när hon fick utslag på ryggen i Sverige och mormor sa till henne att inte klia sig. “Mormor sa, Elsa, försök att inte klia dig på ryggen”.

Hon går själv på pottan nu för tiden, hojtar bara att hon måste kissa, går sen dit, drar ner brallorna och sätter sig och filosoferar med en bok. Värmen och det faktum att hon inte har på sig så mycket jobbiga kläder såklart.
Hon gillar också att bre sin egen macka, kommer det smör på fingrarna är det snabbt löst med tungan. Man får inte heller hjälpa till att ta på tofflorna, borsta håret eller ta loss klistermärken från papper. Eller, efter ett tag får man, men hon vill gärna tro att hon kan själv.

Hon gillar djur. Vår granne här har en liten vit terrier som heter Lulu som Elsa gärna pratar med och tittar på. Annars är det Alba hemma hos mina päron i Sverige som hon pratar mest om. När vi skypar med mamma så säger hon knappt hej till sin mormor innan hon vill “titta på Alba”. Därför är det bra med semester i Sverige ibland då vi också får hälsa på på vår egen 4H-gård utanför Tomelilla, moster Jannickes hästgård. Sist fick vi se både ett föl, en massa vilda hästar och ett gäng kor som glodde. Dessutom har Jannicke också två dalmatiner att klappa på och mata. Lyckan är gjord.

Hon ser framemot att få en lillebror. (Ja, doktorn hade sett fel i tre månader, men nu dök snoppen upp på den svartvita ultraljudsskärmen. Det blir alltså en påg och ingen tös. Ja, jag har tagit tag i shoppingen inför detta.) Hon klappar på magen, påstår att han sparkar henne när hon sitter i mitt knä och skrattar när hon hör att han inte äter med munnen, utan med naveln. “Det är lite komisch (konstigt)”. Hon berättar om hur hon ska hjälpa honom att komma upp på soffan, hur de ska läsa böcker tillsammans, att hon ska lära honom hur man tar bort tåludd, hur man skalar banan och hur man bygger med lego. Hon återberättar också gärna hur det gick till när vi ändrade från syrra till brorsa: “Dokton tittade på tvn. ‘Hooooo! Oj! En snopp! Jag såg fel, det blir en tille!'”

Elsa gillar även sötsaker och ber ofta om “dodis”. Vi försöker ändå begränsa den varan så gott det går och faktum är att hon fortfarande blir överlycklig över fem naturligt sötade gummibjörnar en gång i veckan. En annan av sommarens highlights, hittills, var när vi i Sverige hängde med Emelie och Malena och deras barn. Största tjejen Miriam tog med sig en godispåse ut till studsmattan och delade sen frikostigt med sig till Ebbe och Elsa. Det pratar Elsa fortfarande om.

Allt som allt så är det fortfarande fantastiskt att vara mamma till den här lilla kloka, funderande, roliga, luriga, argumenterande ungen. Hon ger oss så himla mycket varje dag, utmanar mig med sina omständliga rutiner som ska följas alltid, men gör mig också rörd med sina kärleksförklaringar och revolutionerande slutsatser. Sådan himla tur att hon finns alltså. Vår Elsa.

Dagarna som går är livet, va?

June 20th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem - (0 Comments)

Vi svettas vidare här i Frankfurt. På kvällarna däcker jag i soffan med fötterna på en pall och en fläkt rakt i ansiktet. Det är alltså inte så lockande att hämta datorn och blogga loss. Och på dagarna är det fullt ös. Varje kväll går jag igenom tillsammans med Elsa vad som har hänt under dagen och varje kväll blir jag överraskad över hur lite vi hinner med. Men allting tar längre tid när man har hjälp av en tvååring och uppackandet och piffandet måste ta regelbundna pauser då samma tvååring kräver att vi bygger ett legohus eller läser en bok.

Men det går framåt här i vårt nya boende. Idag lämnade jag Elsa hemma och stack för att handla grejer till balkongen, främst. Lite över 9 var jag på Hornbach och haffade lite småträd och plantor, en fin lykta och två lampdosor. Klockan 10 stod jag beredd att rusa in på Ikea så fort de drog upp porten. Bytte en lampa som var sönder och fyllde sen effektivt en kundvagn med allt från förvaring och kuddfodral till fler plantor och ljus. Massa ljus. Alltså fixade jag att vara hemma igen till Elsas lunch, nu sover hon och sen ska vi packa upp grejor och göra fint.

Det blir bra det. Värmeböljan stoppar oss med andra ord inte, trots att det är närmre 34 grader där ute. Jag är gravid i vecka 35, har svullna fötter och ett sinande bankkonto (ska sluta handla ljus och plantor nu), men är ganska glad ändå.

Hörs!

Vuxenhäng i Hamburg

May 8th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. | Tyskland. | Ungen - (2 Comments)

I torsdags, efter några timmars försening på grund av en våt och högljudd storm här i Frankfurt, fick vi se mamma/mormor igen. Det var ju bara lite drygt två veckor sen hon och pappa/morfar hälsade på oss, men nu var hon här med ett större syfte. Hon passade nämligen Elsa från fredag morgon till söndag eftermiddag. Eric och jag tog vårt pick och pack och drog till Hamburg tillsammans med Lars och Linda. Och vilken helg det sen blev! Trots att jag saknade Elsa hela tiden och fick tårar i ögonen när jag fick en uppdatering hemifrån Frankfurt, så hade vi det så himla härligt, bara vi vuxna. Det bidde tre härliga dagar med god mat, många skratt och framför allt tid att prata till punkt utan att en unge avbröt. Det händer ju aldrig nu för tiden att man har tid att prata till slutet av en konversation.

På lördagen hade vi dessutom ett bröllop att gå till! Romantik, mer god mat och fina människor gjorde ju knappast helgen sämre. Dessutom hölls festen på 20e våningen i ett hus precis vid hamnen, där det firades hamn-födelsedag som avslutades med en 20 minuter lång fyrverkerishow från ett jättelikt kryssningsfartyg mitt i hamnen. Vi dansade litegrann, men helt ärligt hade jag ont i både fötter och rygg efter allt stående och obekvämt sittande, så vi blev inte så extremt långvariga. Det var en massa härliga ungar där som sprang omkring med heliumballonger och dansade så gulligt med sina föräldrar. Då saknade vi våra barn lite och turades om att visa fina bilder på dem på telefonerna. Samtidigt var det så skönt att inte oroa sig för övertrötta, sockerhöga små liv som behöver lägga sig och sova i en glaskista på 20e våningen, samtidigt som DJn spelade musik som ekade mellan väggarna.

Dagen efter åt vi frukost på det lyxiga hotellet där vi hade sovit bort svullna gravidfötter (mina) och Gin Tonic-ångor (Erics), innan vi tog två kaosiga tåg tillbaks till Frankfurt igen. Mamma/mormor hade då redan stuckit till flygplatsen för att åka hem till Sverige igen och Erics föräldrar var här för att täcka upp glappet. Jag bröt naturligtvis ihop när jag äntligen fick krama om min lilla tjej igen, och försökte hulkande förklara för henne att det finns glada tårar och ledsna tårar. Det var bara en så himla lättnad att vara tillsammans igen. Som det ska vara. Ordningen återställd.

Samtidigt är jag så himla tacksam för att mamma kunde komma och ta över skutan en helg sådär. Hon betalade i princip massor av euro och kronor för att komma och jobba för oss en helg.. Inte en enda gång var jag orolig för Elsa, trots att detta var första gången som Eric och jag gjorde något utan henne i TVÅ HELA DYGN. Hon hade naturligtvis haft sin egen semester här hemma med massor av uppmärksamhet, godis och lekplatshäng. Nu börjar hon varje mening med “Mormor…”och kallade på mormor när hon vaknade och var törstig i natt.

Så ja. Bra helg med bra energiuppladdning inför kommande familjehelg i Bad Homburg, flytt och allt annat som vardagen planerar att kasta i knät på oss.

Föräldrar, flytt och fix

April 25th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Tyskland. - (0 Comments)

Ännu en helg är till ända. Mamma och pappa har varit här. Pappa och Eric byggde en stor port till carporten som finns hos mina svärföräldrar. Trots språkskillnader och kunskapsnivåskillnader så lyckades de få till en superfin sak som ska hålla vår barnvagn och våra cyklar torra och hyfsat säkra när vi väl flyttar dit. För nu är det inte långt kvar innan vi lämnar civilisationen, våra vänner, vår älskade fina lägenhet med 3,20 i takhöjd, mysiga Bornheim – Frankfurts finaste stadsdel, alla affärer och restauranger och caféer som ligger några steg bort bara. Usch, det är en epok som går i graven, så känns det verkligen. Visserligen startar en ny epok, som förhoppningsvis också kommer föra något gott med sig, men just nu känns det bara sorgligt. Eric har lovat att vi ska spendera lite pengar på att få ovanvåningen, vårt nya hem, så att det blir mysigt där. Och så att det känns och syns att vi bor där.

Livet går vidare. Snart ska vi på barnfri helg i Hamburg. Mamma kommer och hänger med Elsa från fredagmorgon till söndagkväll. Det blir nog roligt för dem båda. För vår del väntar bröllop, goda måltider där man kan både prata med varandra och ha sin mat i fred och beställa något som man faktiskt är sugen på och inte bara något som Elsa gillar…

Efter det så väntar en familjehelg i Bad Homburg tillsammans med Erics föräldrar och syskon. Och sen flyttar vi i princip in. Och sen ska det packas upp och piffas i några dagar innan Elsa och jag drar en sista sväng till Sverige innan magen blir för stor. (Den är redan nu rätt rejäl kan jag avslöja.) Sen är det sommar och det ska komma en ny familjemedlem. Så det händer en hel här, på de flesta fronter. Och ändå känns det ofta som att vi mest står och stampar och glor och väntar på bättre tider. Jag ser iallafall framemot att få göra fint i ett nytt hem, att pyssla och sy och måla lite för stämningens skull. Ser också framemot att slippa våra sju trappor upp till lägenhetsdörren.

Det blir nog bra det här.

 

Påskmat, cyklar och tid tillsammans

April 17th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Påsken är över, ännu en gång. Påsken är en rätt trevlig högtid ändå. Man får alltid fyra dagar ledigt, oavsett vilket år det är. Den är inte lurig som julen som ibland ligger dumt till i kalender. Vi har mest varit tillsammans, ätit god mat och hängt hemma hos svärföräldrarna. Jag hade svängt ihop en liten påskbuffé med själviskt nog det som jag själv var sugen på. Det blev dubbelmarinerat lamm, tryffelpotatissallad, zucchini med fetaost och mango, skagentoasts, gubbröra med lax, hembakat brytbröd, smör och smaskig ostbricka. Dessutom hade Elsa och jag färgat ägg och gjort en pavlova med rabarbercurd till efterrätt. Vi blev mätta. Denna intogs igår och idag var vi där igen och smaskade i oss det mesta av resterna.

Eric har också jobbat hårt idag med att rensa lite i carporten. På torsdag kommer mina föräldrar till stan och då har min händiga fader lovat att bygga portar till carporten. När vi väl flyttat dit ska vi nämligen ha barnvagn och cyklar där, är tanken.

Oh, jag glömde ju nämna att vi var i Limburg hos Lars och Linda på långfredagen. Ungarna lekte och målade ägg. Elsa fick testa en springcykel och fattade väl inte riktigt hur man gör, men var glad ändå. Hon älskar ju Mira så mycket och utvecklas alltid i raketfart veckorna efter att hon hängt med henne. (Mira är 1,5 år äldre ungefär.)

Och på tal om cyklar så överraskades Elsa inte bara av ett påskägg fyllt med lite godis, såpbubblor, strumpor och en Pixi-box på påskdagen. När hon precis hade lugnat ner sig efter chocken över det fina ägget så upptäckte hon att det stod en lila cykel på balkongen. Det var en present från hennes farföräldrar. Hon blev så himla glad. Vi har pratat om en potentiell cykel ett tag nu, Elsa och jag. Hon har avundsjukt tittat på de äldre barnen. Vi har diskuterat trampor och styren och sadlar och pratat om att man måste träna träna träna innan man kan köra lika snabbt som de stora ungarna. Och nu stod där alltså en liten cykel på balkongen och väntade på henne. Sådan lycka. Hon kastade sig direkt upp, fick på sig hjälmen och körde sen ett par vändor på balkongen. Det var nog svårare än hon trodde. Hon såg ut att tänka “det ser roligare ut när de andra gör det”. Men vi ska kämpa vidare nu och öva tills hon får koll på läget.

Alltså skulle jag absolut vilja påstå att Elsas tredje påsk i livet blev något av en succé. Bara en sådan sak som att ha sin pappa hemma i fyra dagar är guld värd. Och det håller jag med om, Elsas pappa är guld värd. Finaste mannen på jorden den där.

Läskiga duvor på rummet

April 11th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen vaknade Elsa vid 5.30 och var superledsen. Annars när hon vaknar till på natten så är det för att hon är törstig, då går jag upp och ger henne lite från vattenflaskan och stryker henne över håret. Men när hon vaknar så sent som 5.30 betyder det oftast att hon har fått för sig att det är morgon och dags att stiga upp.

Så jag sprang in och möttes av en halvsovande, gråtande tjej som satt upp i sängen. Hon mumlade något som jag inte förstod och jag föreslog att vi skulle sätta oss tillsammans i fåtöljen som står på hennes rum. Hon småsnyftade lite, men satt still och verkade inte tro att det var morgon trots allt. Efter en halvtimmes mys så la jag henne i sängen igen, sa godnatt och gick tillbaks till min säng. Jag var säker på att hon skulle kalla igen och att det då skulle vara dags att gå upp på riktigt, men hon somnade om och det var sen tyst till 7.15!

Jag kunde naturligtvis inte somna om så jag googlade ståbrädor och planklängder och annat nödvändigt, tills jag till slut däckade igen vid 6.45. En halvtimme senare var det alltså tid att slå på hjärnan igen. Ialllafall, ska försöka komma till saken nu, så berättade Elsa själv på morgonen, vid frukostbordet, att hon hade varit ledsen på natten. Jag bekräftade och frågade om hon visste varför. Då sa hon att det hade varit två stora duvor inne i hennes rum och att de var läskiga. Hon hade alltså drömt att stadens råttor flög omkring därinne, kunde komma ihåg det och dessutom återberätta det för oss. Ganska coolt ändå. Jag försökte förklara att det var en dröm, men det är svårt när hon inte vet vad en dröm är. Först sa jag att det inte var några duvor i rummet, utan bara i hennes huvud när hon sov. Men då trodde ju hon att det bodde faktiska fåglar innanför pannbenet på henne, så det var om möjligt ännu läskigare. Då sa jag att duvorna var på låtsas och att de, eller andra saker, ibland kommer och luras när man sover. Det verkade hon köpa, men tyckte ändå synd om sig själv när hon återigen berättade om duvorna några timmar senare. Sådan stor tjej hon är nu alltså.

Jag är glad att Elsa ännu är för liten för att ställa frågor om lastbilar och onda människor som vill köra på andra människor med flit. Det blev orolig gåshud och tårar i ögonen på lekplatsen i fredags, när Izabella och jag samtidigt fick höra om vad som hände i vår huvudstad. Så sjukt. Men våra små ungar sprang ju omkring som vanligt och krävde att få hålla handen i rutschkanan och att vi smakade på sandkakorna som omsorgsfullt tillagats i lekstugan. Så det var bara att köra på, som vanligt. Oavsett vad som händer, hur man mår, vad man känner, så är man liksom alltid mamma. På gott och på ont ibland.

Magen växer. Det är tydligen en stor liten tjej där inne, om man får tro vikarierande doktorn som kastade ett getöga på ultraljudsmonitorn i torsdags. Jag fick direkt för mig att jag kanske har fått graviditetsdiabetes, även om det bara är ett av kriterierna som faktiskt stämmer in på mig. I vilket fall som helst, att sluta trycka i mig kilovis med godis om varje dag är troligtvis en bra idé, även om jag inte har diabetes. (Det kommer att slås fast via ett glukostest om en vecka.) Socker är alltså fortfarande min största fiende och beroende i livet, om nu någon skulle ha tvivlat på det. Samtidigt vill jag inte

I helgen har vi varit hos svärföräldrarna och forsatt att rensa ut bland grejer, ätit lunch och till och med fikat på vår framtida balkong! I solen! Den är jättestor, balkongen alltså, och kommer att vara perfekt att torka kläder på, ställa ut sovande bebisar på, dricka te med en god bok de fem sekunderna man får för sig själv om dagen när man är tvåbarnsmor, och så vidare.
Idag var vädret också toppen, 25 grader och strålande sol. Så efter lunch och sovstund packade vi ner Elsas nya sandleksaker och cyklade till en lekplats. Den visade sig ha noll skugga och rätt snabbt kände vi oss bra stekta i våra jeans. Elsa behöver också en solhatt eller keps, för att skydda det där ljushyade lilla huvudet hon har på axlarna.

Ja, det var den helgen. Det blir en kortare vecka för Eric, vilket alltid uppskattas. Jag ska bjuda familjen på påsklunch hemma hos dem på söndag och vi ska träffa Lars och Linda på fredag, annars är den gula ägghelgen rätt oplanerad. Den där påsklunchen måste iallafall planeras, jag tänker räkor och lamm och nåt från Roy Fares bakbok. Vi får väl se.

Vilken dag! Alltså vädret gör ju så mycket för hur glada vi är här hemma. Idag blev världens bästa svärmor ett år äldre så Elsa och jag stannade mest inne i förmiddags för att slå in presenter och tillverka ett kort. När hon sen hade sovit middag så mötte vi upp Kristina och Jörg och Elsas faster Theda som var i stan dagen till ära. Dessutom hade Eric fått tillåtelse att ta en sen långlunch från jobbet. Det bidde italientskt, Calzone för Elsa och mig som var sådär. Den “tyska” pizzan kommer aldrig kunna leva upp till den “svenska” pizzan. Och då tror jag ändå att den “tyska” är mer lik äkta italiensk pizza än den “svenska”. Jaja. Elsa var nöjd iallafall och sen avslutade vi med en pannacotta med hallonsås som var helt okej.

Elsa hann busa en stund med pappa därute också innan det blev tid att sticka. När vi sen skulle säga hejdå så var det en viss tvååring som skrek som en stucken gris. Hennes logik sa att om hon bara vägrade säga hejdå så skulle leken och den fina eftermiddagen med nära och kära fortsätta. Men så funkar det väl inte riktigt. Som tur var så sprang vi in i en bekant som har en dotter som är några månader äldre än Elsa och tjejerna började genast hitta på bus tillsammans. Det blev alltså en timme till i solen samtidigt som vi sakta tog oss upp mot hemmet igen.

När vi kom hem igen fick Elsa en andra liten kvällsmat innan vi gemensamt plockade undan och fixade lite ordning. Vid halv sju kom Eric och hans jobbekompis hem. Hon ska förhoppningsvis ta över vår lägenhet och ikväll tittade hyresvärden också förbi så att de kunde försöka övertala honom medan jag la Elsa. Trött tjej somnade med öppen mun och alla lemmar utanför sängen. Nu har Eric och jag kollat sista avsnittet av Big Little Lies (SE!) och jag har översatt en poolbyggarinstruktionsfil till pappa. Kommit en bit på vägen iallafall.

Imorgon väntar handling och sen en lekdejt på eftermiddagen. Det blir kul.

Det virvlar och tynger i magen

March 31st, 2017 | Posted by Jess in Lillasyster - (0 Comments)

Nu börjar det långsamt märkas att det växer en ny liten bebis på framsidan av min kropp. Jag känner mig ofta tung och klumpig, men å andra sidan märks det mycket tydligare den här gången tack vare ändrade aktiviteter. Det var helt enkelt inte så mycket golvlek under graviditeten med Elsa. Men tvåbarnsföräldrar ska vi alltså bli, min själsfrände och jag. I år firar vi 9 år tillsammans, helt sjukt när man tänker på det. Och det gör jag, ofta. Tänker på att universum hjälpte oss att springa in i varandra och dela en trevlig kväll tillsammans, en decemberdag 2008. Hade jag stannat hemma, eller gått någonannanstans hade vi inte haft lillasyster på G i magen just nu.

Och Elsa ska bli storasyster. Och tycker än så länge att det ska bli kul, trots att alla pedagogiska böcker av typen “Totte får ett syskon” vi hittills läst mest pekar på hur mycket ett knyte skriker och hur lite föräldrarna kommer att ha tid för stora barnet. Elsa pratar ofta om hur hon ska dansa med lillasyster, klappa på henne, sätta kräm i rumpan på henne om hon är röd (!), mata henne med ostbitar när hon är större och hjälpa till att kittla henne om hon är ledsen. Känns som hon har systerskapet i en säck som amerikanerna säger.

Tills ungen behagar titta ut, än är hon välkommen att stanna, så leker vi oss igenom vardagen. Solen skiner i stan och vi har haft över 20 grader i nån vecka nu. Det är superhärligt, men jobbigt, att cykla, gräva i sandlådan, fånga efter rutschkanan och inte minst, bära 14 kg 2-åring upp för våra sju trappor. Men vi kämpar på. Och jag är oändligt tacksam för chansen och beslutet att stanna hemma med ungen, ett tag till. Precis som jag är oändligt tacksam för lilla nykomligen som sparkar och gör sig känd emellanåt, må hon växa sig stark och frisk därinne innan hon gör oss till 2-barnsföräldrar till sommaren.