Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Fullproppad, händelserik 1 mars

March 1st, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Nu har jag fått ett jobb, så nu kommer bloggen bli superlidande och ni får istället gissa vad vi gör om dagarna. Nä. Kanske inte. Alltså, jag har fått ett litet jobb som ska hjälpa oss betala hyran, men jag hoppas att jag ska hinna med bloggen och er också. Som nu.

Idag har dock varit en lång dag som bland annat innehöll ett renskrubbat badrum, ett besök hos min gamla arbetsgivare där Elsa fick en 8-åring över sig och ett samtal till giftcentralen. Jag berättar mer imorgon för nu ska vi sova. Eric sitter här bredvid och har redan sagt tre gånger att han borstat tänderna. Det är alltså en hint om att han vill gå och lägga sig. Och det vill väl jag med.

Hörs!

Elsa 11 månader

February 17th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elva. Månader. Alltså ungefär en månad innan hon fyller 1 år. Ett år. Ja, som vanligt hänger hennes gamla mor inte med i svängarna, men idag är alltså Elsa 11 månader gammal. Hon är fortfarande världens bästa. Hon blir faktiskt bara roligare och roligare att hänga med. Nu förstår hon nästan allt som vi säger direkt till henne och kommunicerar tillbaks med gester, pekningar och ljud. Alltid samma ljud, ett “hääh”, som kan betyda allt från “ser du mamma, en hund!” till “jag vill ha mitt vatten”. Dessutom verkar hon inte ha något problem med de olika språken vi pratar här hemma, det är iallafall min högst oprofessionella åsikt om saken, vilket ju är skönt.

Elsa gillar: Ost. Ost måste få början den här punkten för hon är verkligen galen i ost. Men det är ju jag också så kanske man kan gissa vart hon fått det ifrån. Hon gillar ädelost och brie och vanlig hushållsost och parmesan och lite saltare sorter som Old Amsterdam och liknande. Det är ett perfekt snack att äta själv medan maten blir klar så det blir en del ost varje dag.
Hon gillar också att ställa sig upp mot allt och alla och når förvånansvärt långt med de små armarna. Vi måste numera se upp med allt som står på soffbordet eller som vi tappat på golvet, för sånt som kan vara livsfarligt har hon verkligen en förmåga att nosa upp.
Hon gillar att låtsasprata i våra mobiler, att skypa med mormor och morfar hemma i Sverige, att lyssna på musik och dansa sittdans till, att peka ut hundar på stan. Överlag hundar är toppen, igår satt vi länge och tittade på en liten frusen tax som var bunden utanför en affär och hon blir så exalterad att hon piper och försöker kasta sig ur vagnen. Tur vi snart ska hem och träffa folk som har hundar så att hon kan få klappa lite.

Elsa gillar inte: Att inte få som hon vill. Om man säger nej med bestämd röst blir hon direkt sur/ledsen, underläppen åker ut och hon tittar på en med en blick som verkar säga “men jag är ju så liten och go, jag kan väl få slicka på tvn?”. Hon är ganska känslig när det kommer till ordet Nej och kan ibland bli superledsen om jag råkar säga det automatiskt för att hon är på väg att göra nåt farligt.
Hon gillar inte att åka längre stunder i vagnen, tyvärr. Man måste ha med en liten arsenal leksaker om vi planerar att gå en runda som tar mer än 45 minuter. Det är ganska jobbigt tycker jag, för jag vill helst gå och inte samtidigt jonglera, läsa bok och sjunga barnvisor, men i nuläget får det vara så. Vi tränar på’t!

Elsa sover: Helt okej! Detaljerad beskrivning av hur det går till i nuläget: Runt 18.30 börjar vi städa undan leksakerna i vardagsrummet tillsammans (läs: jag städar och Elsa drar fram igen). Sen går vi in till hennes rum, där skötbordet står. Där kör vi en sk kattatvätt, tvättar av allt som ev. blivit smutsigt eller svettigt under dagen. Borstar håret. Tar på lite kräm om det behövs nånstans och sätter på pyjamas. Sen går vi och ammar en sista gång på soffan. Då brukar hon oftast bli väldigt avslappnad och sömnig, dock hinner hon piggna till igen innan hon ligger i sängen. För sen går vi in i sovrummet och hämtar hennes sovpåse och öppnar samtidigt fönstret på vid gavel. Sen borstar vi tänderna, sen tar vi på sovpåsen, sen tar vi en gruppkram tillsammans med hennes pappa och sen får den som inte ska lägga säga godnatt utanför sovrummet. Och sen går man in och stänger fönstret, drar ner rullgardinen och lägger henne i sängen. Ger henne kaninen och filtis och säger godnatt och går ut, men lämnar dörren öppen så att hon hör oss. (Och så att nog med ljus kommer in så att vi kan kika in.)

I idealfall (kanske… 65 % av gångerna) ligger hon och babblar en stund innan hon sen somnar. Då går vi in och kollar till henne, lägger henne till rätta och ser till att filten är inom räckhåll.
De andra 35 % så är hon lite ledsen emellanåt och då går vi in och visar att vi fortfarande är hemma, klappar om och går ut igen. Sen brukar hon somna. Ibland kan man behöva sitta bredvid och klappa lite på henne och sjunga några rundor Må din väg gå dig till mötes eller Down to the river to pray, men sen somnar hon oftast gott.

Äter oftast högst en gång på natten och då troligtvis för att jag inte orkar få henne att somna om utan bröst. Och ja, den kampen ska också tas nån gång snart.

Elsa är: Den smartaste ungen i världen. Att jag har lärt henne säga tack på teckenspråk har backfireart för nu säger hon det så fort hon inte har lust att äta mer. Hon kommer och rycker mig i byxorna när golvet är tråkigt och får då sitta med uppe på diskbänken och pilla på grejer och skala lök och äta rå zucchini. Då blir hon superglad och försöker göra som jag säger och inte kasta sig över kanten. Hon säger mammmamammama och pappappapapapaa och kan låta som en hund när man frågar efter det. Hon kan visa var håret, tänderna, öronen, huvudet, näsan, munnen, magen och händerna är. Hon kan också peka på pappa, blöjan, Anton, boken, strumporna, jackan, mössan och vattnet om man ber henne. Hon gör några av rörelserna till Imse vimse spindel och Blinka lilla stjärna. Och blinkar med händerna när vi ser stjärnor på bild i hennes böcker. Hon smaskar precis som jag när jag läser Den hungriga lilla larven och hon skäller på Kaa som pappa när han läser Djungelboken.
När jag föreslog att vi skulle bada häromkvällen, satte hon av i snabbaste krypningen jag någonsin sett henne göra och ställde sig mot badkaret och slog med händerna. Jag satte igång vattnet och hon försökte desperat ta sig över kanten, blev sur när jag skulle klä av henne och plaskade sen lyckligt när hon väl fick hoppa i.

Hon tittar och tar in och samlar information och pekar och söker bekräftelse och häähar och har sig för att man ska hänga med. Hon växer och det går för snabbt, men ändå älskar jag det. Älskar att hänga med när hon upptäcker världen och sig själv.

 

Badsuget litet gryn

February 5th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Alltså, ibland önskar jag att detta var en blogg där jag hejvilt publicerar bilder på mitt barn, men det är det inte och varför kan vi ta en annan dag. 

Men hade det varit det så hade ni fått se en bild på en naken Elsa som står och håller sig i badkarskanten, väldigt sugen på att bli islängd. Hon tittar bakåt så gott det går, utan att släppa taget, och hojtar på mig att det är dags. Hennes huvud är så stort jämfört med resten av den knubbiga lilla kroppen. Rumpan är bubblig och aktiverad i ett försök att se över kanten, hon anstränger sig till det yttersta. Benens valkar är så mjuka och böljande att man vill bita i dem. Och så lilla magen, som man inte ser så bra, men som liksom putar fram vid sidan, full av gröt och en obrydd själs självklarhet. 

Älskade badsugna tjocka unge. 

Bokad precis en dyr jädra resa dit vi reser oftast, ni gissade det, Elsa och jag kommer till SVARJE! Och då hoppas jag verkligen att det finns en preliminärbokad bröllopslokal för oss att inspektera. Ja, som man kanske märker är mina tankar fortfarande kvar i bröllopsplanernas förlovade (höh höh) land. Liksom svårt att släppa nåt som är så ovisst, detta trots att jag inte kan göra mer än att vänta på att nån annan ska boka av vår lokal så att vi får den.

Idag har vi varit på långpromenad neråt Main, Elsa insisterar på att hålla sig i vagnens kalla metallram och har alltså alltid väldigt kalla fingrar när vi är ute. Detta stressar mig något (inte så mycket som de ovissa bröllopsplanerna dock), jag vill inte vara dålig mor som låter barnet få ispinne-fingrar. Hon har fina vantar som sitter fast i jackärmarna, men de sliter hon ju av sig så fort hon får ett bra nog grepp med de små kanintänderna. Så dagens tur var alltså fin i grådiset, om det inte vore för de där korvarna som greppar vagnen och blir rödare och rödare. Vi gick förbi en massa brudklänningsaffärer och jag tänkte om möjligt ännu mer på bröllopet.

Sen gick vi hem och lade barnet, lagade middag och kollade på tv. Och bokade en flygresa till Köpenhamn ja!

Små spädisar blir stora bebisar

January 19th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Tittade på kort idag från när Elsa var bebis. För det är hon väl knappt längre, bebis. Hon ställer sig ju upp hela tiden, går stapplande om man håller henne i handen, kallar på mamma eller babba när hon vill upp ur sängen, läser sagor för sig själv och sin dock-kompis Anton och är som en hel människa med personlighet, humor och bra och dåliga sidor.

Om man jämför pyttisen hon var när hon föddes med bebisen hon var en månad senare så förstår man knappt att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med. Dagarna flyger förbi utan att det känns som att jag hinner tänka på allt som en bra mamma ska tänka på, hinner liksom inte reflektera över vad jag gör och inte gör. Så mycket är vardag och rutin och sånt som bara ska göras och görs.

Jag hoppas att det blir bra ändå och att det faktum att jag älskar henne mest på hela jorden och tycker att hon är världens bästa väger hyfsat tungt. Hoppas att Astrid Lindgren hade rätt i att om man ger barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Elsa 10 månader

January 17th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Idag fyller hon faktiskt 10 månader, Elsa Marie. Och det känns som att det blir svårare och svårare att fatta att hon snart funnits i ett helt år. Hon växer så himla fort och har sen sist verkligen fått ännu mer personlighet och börjat hänga med i omvärlden på ett sätt som är så roligt att följa. Hon förstår vad man säger, bara en sån sak! Inte allt såklart, men mycket och det är vi så stolta över att det nästan är löjligt.

Elsa gillar: Att krypa! På julafton hände det, vilket var roligt för när vi var i Sverige september så lovade hon sin mormor och morfar att lära sig krypa till jul och när julafton sen kom så tänkte hon väl att nu är det dags och satte iväg som en långsam, värdig elefant. Hon kryper lite snabbare nu, men ändå så att hon har koll på allt och alla samtidigt. Det är så härligt att se hur hon njuter av självständigheten att själv bestämma vart det ska bära hän.
Hon har också fattat tycka för vissa grejer som hon blir glad att se. Favoriten är hennes lilla docka Anton som hon fått av sin mormor. Han ska vi alla krama och leka med och klä av och på och om han är med så är allt lugnt. Elsa tycker också mycket om sin gula filt som Eric också haft som bebis. Den betyder verkligen trygghet och sova och hon är en mästare på att dra ut den ur spjälsängen när vi är i sovrummet. Hon kan ju dessutom ställa sig upp mot bord och stolar och allehanda ting nuförtiden, så om filten ligger för långt in i mitten ställer hon sig bara upp och når bättre med den lilla knubbiga armen mellan spjälorna.

Hon älskar när man busar med henne, kittlas, retas, gör roliga ljud, skrämmer henne genom att ropa bu och hoppa fram från kudden, då skrattar hon så hon kiknar och det är det bästa ljudet som finns. Och musik. Musiken gillar hon också. Om jag tar fram min telefon och frågar om vi ska lyssna på musiken så släpper hon allt hon har i händerna och börjar digga med hela överkroppen och armen i luften. Igår lyssnade vi på U2 i köket, jättehögt via bluetoothhögtalare och jag fixade mat och hon sittdansade på golvet så att rumpan blev varm.

Elsa gillar inte: Allt som har en sladd. Hon gråter och skakar av rädsla om hon är för nära när vi använder mixerstaven eller dammsugaren eller hårfönen. Först trodde vi att det var det höga ljudet som var obehagligt, men efter att hon fick spel när jag plockade ner julstjärnan (med sladd) och lade i en kartong bredvid henne på golvet, så misstänker jag att det är sladden som är obehaglig. Eller så tror hon att allt som har sladd kommer att väsnas och göra ont i öronen.

Elsa sover: Fortsatt bra. För tre nätter sen hade vi en rekordnatt då hon sov utan att äta EN ENDA GÅNG. 19.30 till 06.00! Det var alltså första natten på 9 månader och 3 veckor som jag fick sova ut. Eller ja, sova ut, jag vaknade naturligtvis ändå och fick kolla så att allt stod rätt till i sängen bredvid mig. Misstänker att det snart är dags för henne att flytta till eget rum (skönt och läskigt på samma gång).

Elsa är: Här! Alltså hon förstår så mycket! Dessutom säger hon mammammmammmamamammamamma och papppapapappapappappa, men det är rätt inkonsekvent i vilket sammanhang hon använder dessa. Å andra sidan finns kanske inte behovet än heller för henne att kalla på mig, jag är ju i princip alltid där hon är och tittar på henne 99,9 % av tiden.

Jag säger: “Tack för maten”. Elsa klappar sig på magen. Maten, magen, potejto, potato.
Jag säger: “Ska vi gå till dörren och säga hejdå till pappa?” Elsa börjar direkt vinka. Orden hej och hejdå triggar alltid denna reaktion.
Jag säger: “Kan du ta av din mössa?” Elsa börjar kämpa med saken på huvudet.
Elsa visar mig en strumpa hon hittat på golvet. Jag säger: “Det är pappas strumpa”. Elsa försöker direkt sätta på den på sin fot. Jag säger: “Du har ju redan strumpor, ge den till mig istället”. Elsa ger mig strumpan.
Elsa leker med en tandborste och visar den stolt för mig. Jag säger: “Det är en tandborste”. Hon försöker direkt borsta håret med den. Jag säger: “Inte håret, tänderna.” Hon fortsätter borsta håret med den. (Ja, hon är ju inte mer än människa!)

Hon kan visa var hon har sin mage och sitt huvud och sin näsa och hon klappar och dansar och smilar och håller på att få fler tänder bredvid framtänderna och hon är så himla go så det är inte klokt.

Elsa 9 månader

January 3rd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Herregud vad jag är dålig på att skriva de här texterna direkt i samband med månadsdagen! Nu har tiden sprungit iväg igen och snart är hon 10 månader istället, ungen vår. Den 17 december firades i Sverige, hemma hos Elsas mormor och morfar.

Elsa gillar: Att bli omkringburen. Från att ha varit väldigt nöjd med att åla och rulla sig fram över golvet så vill hon nuförtiden mest bli buren. Hon kanske tror att man missar mindre på det sättet och hon har ju rätt, det är ju en garanti för alltid vara där jag eller Eric är. Hon gillar också att läsa böcker, fortfarande. Och att äta macka i små små bitar med mycket smör på.

Elsa gillar inte: Att åka bil. Detta är en klassiker som troligtvis nämnts ett par gånger tidigare i det här sammanhanget, men det gör sig påmint varje gång  vi “måste” åka bil. Jag tror att det är själva bältet som hon inte gillar, att sitta fastspänd alltså. Det gäller att timea det väl så att hon sover, eller ladda upp med en massa leksaker, nån som sitter bak och underhåller och sen bara hoppas på det bästa. Hon gillar heller inte när man säger nej. Själva ordet alltså. Oavsett i vilken ton eller stränghetsgrad så reagerar hon oftast med tårar och förtvivlan. Det har fastnat, att nej är negativt. Jag tar det naturligtvis som ett intelligenstecken, men ungen är ju snart 10 månader (som sagt) så det är väl inte så konstigt.

Elsa sover: För tillfället bra! Hon började, så fort vi kom till Sverige, med att lägga sig runt 19.30 och sen låta sig bäras över till rätt säng vid 22 och sen äta en gång vid 3 och sen sova till 7. Detta kan jag leva med. Fortsätter hon sova så hemma i Tyskland så kanske det snart är dags att flytta över till eget rum… (AAAAHHH!!!)

Elsa är: Numera en fyratandig varelse som glatt gnagar på allt och alla. Hon är nästan alltid en solstråle som gillar när människor tittar på henne och pratar med henne. Hon är väldigt främmad (säger man så bara i Skåne eller), alltså, hon vill hela tiden ha mig eller Eric i närheten av säkerhetsskäl. Även efter två veckor med dagligt häng hos sin mormor och morfar fick jag knappt gå på toa utan att hon började storgråta i mormors famn. Jag har dock läst att det är normalt med en separationsångestfas runt den här tiden i de små livens liv, så jag försöker ha tålamod och acceptera och stanna hos henne så mycket det går. Dock vore det skönt att kunna kissa i fred ibland, men det kommer kanske när hon tagit studenten eller nåt.
Elsa vinkar också när hon blir vinkad på och när hon hör orden hej eller hejdå (på både tyska och svenska!). Hon klappar nu för tiden också när vi ber henne (också på båda språken). När man frågar hur stor hon är, lyfter hon armarna mot himlen så högt det går. Hon kan visa var lampan är och var pappa är och var pappas näsa är. Hon är stor tjej helt enkelt. Såååå stor och såååå fin.

När jag har varit på gymmet en lördagsmorgon och går hemåt, får ett infall och skickar ett sms till Eric så att han och Elsa ställer sig i vårt sovrumsfönster för att vinka på mig. Först ser Elsa mig inte. Hon tittar på tanten med den bajsande hunden, på den stora lastbilen som dundrar förbi och på alla träden som man ser toppen så bra på från tredje våningen. Jag tjoar och vinkar med båda händerna ovanför huvudet. Eric håller henne på säkert avstånd från höjden och pekar mot mig. Så plötsligt ser hon mig. Spricker upp i ett leende från öra till öra. Vinkar med både armar och ben. Sprätter med hela kroppen så att Eric får kämpa för att inte glad-barnet ska glida ner på golvet.

Jag får energi i mina trötta ben och springer upp för alla sju trapporna så att jag är helt andfådd när jag kommer in i hallen uppe i lägenheten och då står de där och ler, mina två familjemedlemmar, och Elsa kastar sig fram och anstränger sig till det yttersta för att komma så nära mig som möjligt, fast hon fortfarande sitter kvar  i Erics famn. Jag tar emot henne, pussar henne på näsan och hon borrar in sitt ansikte i min svettiga halsgrop och inget känns mer rätt än det.

Min dotter, som jag och min kropp och min man har skapat, kramar mig med sin knubbiga bebisarmar, skrattar åt min spretiga lugg som sticker upp under hårbandet och klappar händerna av glädje när jag visar mig. Hon vinkar på mig och ler så att världen stannat. Det. Finns. Inget. Bättre. Och vips har hon köpt sig själv ytterligare fem amningsmaraton och tio gnälldagar. Älskade unge.

Dekorationsteamet rycker in

November 26th, 2015 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Idag har vi varit ute och samlat frisk luft, Elsa och jag. Det är i helgen dags för svenska kyrkans årlig julbasar och istället för att stå bakom ett stånd och sälja gravad lax och frysa tår och näsa av mig, gick jag med på att joina dekorationsteamet. Det kändes mer kompatibelt med min åtta månader gamla kompanjon. Så vi gick dit i förmiddags, Elsa nerbäddad i vagnen, tagandes sin förmiddagslur och jag med podcasten Veckans Bläcka i hörlurarna.

Vi mötte upp resten av teamet och några minuter senare också min käre svärfar som varit världens bästa och fixat en massa granris som vi kunde använda för att dekorera tält och lokaler med. Jag hängde upp ris och Elsa satt i vagnen och pratade med sin två månader äldre kompis Lena. Tills hon blev otåligt och fick hänga lite på sin Grossvaters arm och senare hos en av de andra tjejerna som hjälpte till. Det är obeskrivligt skönt ibland att ha någon annan till att kånka omkring på henne, att kunna göra saker med båda händerna utan att ha en extratyngd som viftar med armarna och försöker gripa tag i allt.

Till lunch serverades pizza, Elsa fick lax, potatis och fänkål och slukade glatt en stor portion. Hon gillar när det är många människor som äter mat samtidigt, det märks. Sen pyntade vi färdigt och fick snabba oss hem eftersom ögonlocken på lilltjejen började hänga och jag ville att hon skulle sova hemma i sin säng. Tack vare snäll busschaufför hann vi precis med bussen, hann hem och skypade till och med med mormor/mamma som ska åka till Tyskland imorgon (på julmarknad och tyvärr inte till vår stad). Sen slocknade Elsa och jag kunde plocka runt lite. När hon vaknade fikade vi på varsin clementin och några klunkar vatten, innan vi la oss på mattan inne på Elsas rum och övade krypning och ålning. Med ålningen går det riktigt bra nu, så länge hon är motiverad nog så går det framåt i små, koncentrerade knyck.

Eric slutade jobbet i hyfsad tid för en gångs skull och Elsa blev så glad att hon behövde en timme på sig att somna, men nu snarkar hon inne i sovrummet. Vi har ätit stekt ägg till kvällsmat och kollar nu på ett program där tre kockar försöker rädda en skabbig restaurang som inte kan laga mat.

Elsa 8 månader

November 25th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (2 Comments)

Det känns som att det har hänt mycket med Elsa de senaste månaderna, kanske framförallt i huvudet (för hon kan fortfarande inte krypa och de knubbiga små benen är som överkokt spagetti när man försöker testa om hon vill stå.) Hon är liksom med mycket mer, svarar på sitt eget språk när man pratar med henne, blir sur när hon inte får som hon vill och skrattar åt små subtila skämt och bus. Stora tjejen.

Elsa gillar: När det äntligen är morgon varje morgon och hon får komma upp ur sin säng och leka med oss i vår. Att äta. Att se sig själv på film eller live i kameran i våra telefoner. Att skypa med sin mormor och morfar hemma i Sverige, hon brukar vinka på sin mormor och fnissa åt sin morfar. Dessutom tror hon nog att de alltid väntar där inne i datorn för så fort hon ser den med skärmen uppe så blir hon galen, vill dit och vinkar.

Hon gillar också att dra sin pappa i öronen, att leka med tomma flaskor och att åka på våra axlar. Hon verkar uppskatta böcker, sitter koncentrerat och vänder blad med sina små klibbiga fingrar, känner gärna på sidorna, vilket jag tror hon lärt sig från en av sina böcker som man ska känna på (pandan har en mjuk mage, tigern två öron, sälen har morrhår och så vidare).

Elsa är fortfarande matglad och testar allt med glädje. Häromdagen fick hon smaska på en bit mögelost, lite svarta oliver och grapefrukt. Det är svårt att avgöra om hon gillar eller inte, för allt åker liksom ner, utan kräsenhet. Dock äter hon inte så stora mängder att hon klarar sig utan mat på natten, misstänker jag. Tyvärr. Tyvärr. För nattamningen börjar bli jobbigare och jobbigare, men jag har läst att det är bra om barnet kan få bestämma fram tills det är ett år och sen är det fritt fram för mamman som vill sova att bestämma att mjölkbuffén är stängd. Alltså bara fyra månader kvar. Tyvärr. Det är mysigt att amma, men ofta går det inte mer än nån timme mellan gångerna, även om hon snuttar snabbt och sen somnar om, så ska jag ändå vakna till, sätta mig upp, hämta ungen och sen lägga ner henne igen efteråt. Och sen förhoppningsvis somna om innan det är dags igen. Ja.

Elsa gillar inte: När hon inte får som hon vill, som sagt. Då skriker hon, gnäller, surar och trycker ihop båda ögonen och munnen samtidigt. Det ser så uppenbart fejk ut, “jag är jätteledsen så du måste nog ge mig din telefon nu för att jag ska bli glad igen”, att man måste skratta. Och detta trots att jag minns från min egen barndom hur rasande jag blev när mamma och pappa skrattade åt mig när jag var arg. Hon gillar inte att gå och lägga sig på kvällen. På dagen går det bra, men kvällen är liksom allvarligare på nåt vis och då ska hon inte sova.

Elsa sover: Sådär. Det är mycket bökande och gnyande och gnällande och snuttande. Dessutom oftast koncentrerat mellan 00.00 och 04.00, och det måste väl räknas som ofta om jag måste amma fyra gånger på den tiden? Ja. Funderar på om hon kanske är redo att sova i eget rum, om det är så att vi stör henne och att det är vi som väcker henne hela tiden? Med “vi” menar jag Eric, som är den som snarkar, vänder sig om i sängen som om han vägde 180 kg och dricker vatten som en jädra flodhäst så fort han får chansen. Harkel. Samtidigt är jag nervös för att flytta henne för att jag tycker om att höra henne under natten och det är naturligtvis också lättare att amma hela tiden om hon sover precis bredvid mig. Vi får väl se.

Elsa är: Glad och social och trevlig. Hon smilar och flirtar och ler mot alla vi träffar och ser. Allt från expediter i affärer till tanter i tunnelbanan och affärsgubbar i doktorns väntrum, alla får en dos bebisleende av vår dotter. Hon smilar dessutom med två små gaddar i munnen som kom upp för nån månad sen. Nu verkar det som att en kindtand är nästa på tur, om nu det kan stämma? Trodde framtänderna uppe skulle komma först, men hon är jättesvullen och öm i kindraden…

Hon är också duktig på att klappa. Hon applåderar glatt när hon hör musik och när jag sjunger (kanske kan det också kallas musik?)

Jag har även fått för mig att hon ett par gånger kallat på mig specifikt med “ma ma”. Men det kan också vara inbillning och slump att just de ljuden kommit ut då hon ville att jag skulle komma och klappa på henne. Låter detta vara öppet.

Elsa är naturligtvis världens klokaste, modigaste, starkaste, härligaste, gosigaste, roligaste unge och det berättar jag för henne varje kväll innan hon ska sova. Vi är så himla glada att det blev just hon som blev vår dotter.