Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Syskonkärlek del 1

November 14th, 2017 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Herregud. Livet alltså. Det finns så mycket jag vill berätta, dokumentera. Och gärna bli påmind om av Facebook om ett år. Elsa har blivit stor och säger så kloka grejer hela tiden, min inställning till TVn, Emelie och Ebbes besök, syskonrelationen som jag får se växa fram här hemma, Villes utveckling och mina drömmar om att en vacker dag ha en trädgård. Men det finns knappt någon tid och ännu mindre ork. Vi sover för jäkla dåligt nu för tiden.

Allt började förra veckan med att barnen utvecklade varsin ordentlig förkylning. Elsa hostar lungorna ur sig på natten och Ville kan bara sova om han sitter i mitt knä, med ena handen i mitt hår och näsan tryckt mot min hals. Jag sover dock mindre bra i den positionen. Så fort jag långsamt och försiktigt försöker lägga mer den lille snörvlaren så vaknar han och börjar skrika. Under de 10-15 minuter i timmen som Ville sover själv mellan oss, vaknar Elsa och vill gosa. Så snart man ligger på plats i hennes säng och får hennes hosta i ansiktet så börjar Ville korva och gny och det är dags att gå tillbaks till honom. Livet som tvåbarnsföräldrar i ett nötskal? Kanske är lösningen ändå att ha Elsa på en madrass på golvet i vårt rum? För att efterapa stugan i Sövde där hon sov så gott. Men när vi föreslog det för Elsa häromdagen blev hon tårögd och sa att hon ville sova i sin säng. Så ja. Vi kämpar väl vidare. Och hoppas att allt blir bättre efter att förkylningarna läkt bort.

Men det är fasiken inte lätt alltid, inte dagarna heller då båda barnen ska ha sitt. När Ville är sjuk vill han gosa ännu mer, sover inte en minut själv och kräver båda mina händer hela tiden. Då är det svårt att bygga Duplotorn och rulla ler-sniglar. Men det får gå ändå. Elsa har tålamod som en ängel. Hämtar leksaker till Ville, “mamma han gråter, kom ta honom!”, klappar honom på pannan och försöker torka bort kräks samtidigt som han fäktar med sina små knubbiga armar. För några dagar sen låg han och magtränade på golvet i hennes rum medan hon ritade huvudfotingar på ett papper framför honom. Hon pratar som jag gör då, med honom. Upprepar saker och kallar honom för Villson och bannar mjukt när han dreglar på hennes gosedjur. Han drar henne i håret ibland och då gråter hon utan att bli arg, säger med klump i halsen att så får man inte göra. Och han i sin tur ler med hela ansiktet när han får syn på sin syrra. När han inte orkar sitta och vänta längre vid matbordet, tar jag honom i knät så att han får hålla mig i tummen och se på Elsa samtidigt. Med hennes glada ögon som iakttas av liten bebis köper jag mig tid att äta upp min mat. På gympan idag hängde han med i sjalen. Tittade intresserat på alla barn som klättrade och ålade omkring. Men lös som en sol när Elsa kom in i hans synfält. Det är lätt att ana vad som komma skall, vilken lillebror som kommer att krypa efter en storasyster genom lägenhetens alla rum. Hoppas hon kommer att stå ut ibland iallafall.

Det är sant som de säger, hjärtat har inga problem med att älska två barn istället för ett. Särskilt inte när de är så fantastiska som mina.

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Babymassage med bråkig barnmorska

September 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 05.24 och det är dags att blogga lite. Gårdagens inlägg “Spara till barnen” fick jag betalt för att publicera. Ändå lite kul för mig.

Här hemma är allt som numera vanligt. Igår var Ville och jag på babymassage för första gången. Vi lämnade storasyster tillsammans med sin Gromu och vandrade mot sjukhuset där kursen hålls. Jag var i god tid från början, men sen gick jag fel, eller kunde snarare inte bestämma mig för vilken väg jag ville ta, men fram kom vi till slut. Ville sov en halvtimme i vagnen och jag lyssnade på podcasts och njöt av det fina höstvädret. Nästan 20 grader varmt har vi nu, och sol såklart.

Det är en barnmorska som heter Ulrike som håller i babymassagen och hon stod ute i korridoren och tog emot vilsna mammor med barnvagnar och skickade oss rätt. Rätt in i en varm sal med liggunderlag och amningskuddar utplacerade längs väggarna. Vi började med att presentera oss och våra bebisar. Det var en blandad skara av folk från trakterna kring Bad Homburg. Av nio kvinnor var det bara jag och en till som hade barn sen innan. Det var tydligt att alla först blev förvånade när jag nämnde Elsa och sen ännu mer förvånade när jag sa att jag var 31. Hej från en som visar leg på systemet de få gånger om året jag är där.

Sen rykte bebisarnas brallor och vi fick mandelolja i en liten kopp som vi med olika rörelser masserade våra ungars ben och fötter med. Jag hann göra 1,5 ben + fot på Ville innan han blev sur, ville ha mjölk och sen tyckte att jag kunde bära omkring på honom nån kvart tills han somnade.

Sen sov han alltså i min famn resten av tiden. De andra masserade ben i några minuter till och sen gick vi laget runt och berättade om våra “nya” liv som föräldrar. Barnmorskan var dömande och svartvit i sin inställning till hur vi hanterade vardagen. Hon fattade inte alls hur jag kunde tycka det är en bra idé att mata så fort Ville är irriterad. Jag försökte förklara att han såklart ibland får hjälp att sova, får en ny blöja eller bara en ny position, men om det inte hjälper så kollar jag inte på klockan och tänker “nu var det faktiskt bara en timme sen du åt sist, du får vänta tre timmar till” och skumpar omkring med skrikig unge tills dess. Han är ju nöjd efter ett mål mat till, även om det bara är en snabbis. Och på enbart bröstmjölk blir ingen bebis överviktig. Men att amningen handlar om mer än mat verkade inte barnmorskan på kursen hålla med om så vi tjafsade lite tills jag tyckte hon kunde gå vidare till nästa mamma. Och det var flera gånger till under sessionen som man märkte att mammorna blev irriterade på hennes negativa kommentarer. Trist.

Sen var iallafall undervisningen över och jag bäddade ner Ville i vagnen igen, satte på podcaster och gick hemåt. Elsa fick lunch och sen vilade hon middag, innan vi pysslade lite ekollongubbar och ritade aluminiumfoliefiskar. Eric jobbade sent och eftersom han ändå inte var hemma innan Elsa sov så handlade han på vägen.

Det är knepigt att fylla kylen nu för tiden. Mina svärföräldrar är generösa och lånar ut sin bil när helst vi vill, men den är inte alltid ledig. Och dessutom måste vi då flytta Elsas bilstol som på helgerna är i den bil som Eric tar till jobbet. Vi håller på att undersöka möjligheterna till ett bilköp, men det får nog bli ett eget inlägg.

Nu ropar Elsa att hon är vaken. Klockan är 05.43. Dagen har börjat!

Ville 2 månader

September 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Att tiden går vet ni ju redan. Lillebrorsan här hemma är visst redan två månader och jag har inte ens märkt att han fyllt en månad. Det bör rimligen vara ungefär en månad sen nu.Han växer och har sig, vilket är trevligt. Tyvärr kan han fortfarande inte gå, till Elsas stora förtret. Men han kan le, och det gör han så fort man kommer tillräckligt nära. Han snackar också loss då, gurglar och gaggar och nästan trallar, om han är på det humöret. Han gillar att sitta i bärsjalen, vilket är tur. För där hamnar han flera gånger om dagen när jag behöver ha händerna fria för att till exempel kunna laga middag eller rita massa fiskar som ska klippas ut och klistras på samma papper. Vagnen är också okej, men bara om han somnar efter en stund. Vi var hos läkaren igår för att ge honom en riktig vaccinationscocktail, men läkaren tyckte han var för krasslig så vi väntar till nästa vecka. Han snörvlar på rätt bra i mitt knä just nu, men det finns inget att göra mer än att vänta ut det. Och han verkar som tur är inte lida nämnvärt.

Ville. Vår lille påg som får godnattpuss av sin syster varje kväll, som växer ur sina kläder snabbare än ögat och som tagit en självklar plats i vår familj. Han är bäst.

Uppdatering: Bönhörd

September 5th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

För alla som med spänning följer följetongen om sömn i vårt småbarnsliv kommer här nu en uppdatering, en väldigt positiv sådan.

Och alla som hade ännu en usel natt och eventuellt blir väldigt avundsjuka på de som snackar positivt om sömn, bör sluta läsa nu.

För i natt, och fråga mig inte varför, har alla sovit som små pungråttor på starka sömntabletter.

(Sleep like a baby, sova som ett barn, säger man på engelska, och menar att nån sover bra. Eh, va? Bebisar sover ju sämre än de flesta?)

Vi gick och la oss med lite ångest igår, beredda på att natten skulle bli en kamp igen. Det är ingen skön känsla att ha när man är helt slut i kropp och huvud, att misstänka starkt att återhämtningen inte kommer att komma.

Men som sagt, i natt kom den. Ville sov mellan oss i sitt babynest från 21.30 till 1.30, 4 timmar i ett sträck!!! Och dessutom utan ett ljud. Inget korvade, inget grymtande. Redan där kände jag mig pigg och redo att tackla dagen. Jag ammade och la sen ner den lilla gull-munken i nestet igen. Så sov vi från 2 till 4, ammade/var vakna en halvtimme och sov sen från 4.30 till 6.30. Notera även att Elsa hela tiden var tyst som en mus, hon fick penicillin av mig strax innan 2, sen sov hon vidare. 6.45 vaknade Elsa och ropade på oss från pottan. Då var morgonen kommen för oss päron och Elsa. Ville sover fortfarande i mina armar.

Det enda som var ändrats sen igår är att han också fått den förkylning som vi andra (förhoppningsvis) snart är av med. Men inte fasiken brukar de små liven sova bättre när de är krassliga? Jag fattar alltså ingenting. Men besvärar mig inte! Inser även att det kanske inte kommer att hända igen på sex månader, men det gör inget. Det här var precis vad vi behövde. Jag är pånyttfödd. Mina böner blev hörda. Det finns hopp.

Och tack alla som kommit med pepp, tips och medlidande. Ni är fina!

Tvååringen tisdagstränar

September 1st, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vilken natt alltså. Elsa har feber och är förkyld och har krävt vår närvaro hela natten. Hon var dessutom vaken, varm och snackesugen från typ 12 till 3.30. När hon somnade tog brorsan över och började klaga på att magen gjorde ont. Så han ömsom ammade, ömsom gnällde och korvade från 4 till nu, 7. Nu sover han i mitt knä. Eric och Elsa sover också. Jag bloggar. Internet blev jag färdig med för några timmar sen…

Elsa har börjat på gympa! Varje tisdagsförmiddag sticker hon och jag iväg till en liten gympahall här i närheten. Det är den lokala gymnastikföreningen som håller i det och det kostar 350 kronor OM ÅRET! Läraren är en tysk Britt Persson som ställer i ordning salen och sen bryskt, men kärleksfullt, kommenderar iväg ungarna. Gruppen är rätt liten också, vilket passar Elsa bra. Hon är så försiktig och blyg och tyst när vi är där, iallafall den första halvan innan hon fått koll på vad hon klarar av och gillar. En tjej som är ett halvår äldre och har storasyskon och har varit med i gamet ett tag har blivit Elsas idol. Storögt följer hon henne med blicken och noterar imponerat hur hon gör. Hur snyggt hon slår kullerbyttor. Hur modigt hon kryper upp för bänken som blivit en rutschkana. Hur snabbt hon springer ifrån sin mamma för att ivrigt testa nästa grej.

Själv smyger Elsa mellan de olika stationerna, testar lite och om jag har tur så får jag henne att göra hela som man ska. Om hon inte känner att hon har 100 % koll på situationen så vill hon sen inte prova fler gånger. Men om det var lätt så kan hon tänka sig att köra igen.

En timme håller vi på, innan en tondöv lärare sjunger hejdå-sång och vi går hem igen.

Elsa älskar det. Såklart. Hon får träffa andra barn, det är allt som räknas. Jag tror ärligt talat att hon lika gärna kunnat sitta i typ väntrummet hos läkaren och kollat på ungar där och varit lika nöjd. Men jag vill inte att hon ska bli smittad eller att doktorn ska tycka vi är konstiga, så det är bättre vi sticker på gympa då. Dessutom skadar det inte för Elsa, som är ganska duktig på språk, räkning och bokstäver, men som inte kan gå upp för en trappa utan att hålla nån i handen, att göra något fysiskt.

Ville då? Första gången lämnade jag honom och en flaska utpumpad mjölk hos farmor här hemma, men det kändes faktiskt inte bra, så sist fick han följa med. Tanken var att han skulle somna i vagnen på vägen dit och sen sova i liggdelen inne i gympasalen. Men han hade missförstått den planen och var vaken när vi kom dit, låg sen och snackade ett par minuter i liggdelen under en ribbstol, innan han började gallskrika som bara en riktigt ensam spädis kan. Då fick han hänga i sjalen resten av sessionen och där somnade han så småningom.

Elsa ropade hela tiden på honom, “Kolla Ville! Jag kryper!” “Ville! Se här, en tunnel!” Så gulligt.

Gympa alltså. Vårt tisdagsnöje.

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.

Matmaraton och kaninjakt

August 13th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Hej där ute! Här går livet sin gilla gång. Det är verkligen fullt ös, fast vi inte direkt gör så mycket. Lillen vill äta mat hela tiden, fortfarande. Han fyllde en månad i fredags och växer då det knakar. Han är en ganska nöjd unge, så länge han får äta när han vill och hänga i någons famn resten av tiden. Detta gör att jag blir lite frustrerad ibland. Det är svårt att få någonting gjort med en bebis i armarna. Det är till och med svårt att leka med lego, klä på en docka eller rita en sköldpadda med lila vingar. Men Elsa har tålamod med mig och är ofta rätt nöjd om jag bara sitter med och pratar med henne och gungar Ville samtidigt.
Därför är jag också väldigt trött när det blir kväll. Då märks det liksom att jag sovit fem upphackade timmar och sen spenderat hela dagen med att prata prata prata med en 2,5-åring som kräver att få veta allt om allt. "Varför har jag ingen pung? Vad betyder hinna ikapp?" "Vem är snabbast av mamma och pappa?" "När ska vi till Ibiza igen?" "Gillar Mira bacon?"

Trots ammningsmaratonen och konstant-gosandet har vi ändå lyckats ta oss för ett par grejer. Det är också skillnaden mot när Elsa var färsk, då satt vi mer hemma och väntade på att hon skulle bli förutsägbar och klara sig längre utan boob. Nu kör vi bara. Jag har också kommit fram till att mina bröst får skymta fram om de måste, är ungen hungrig så är ungen hungrig liksom, även om det är på Ikeas köksavdelning eller på en bänk på lekplatsen.
Detta betyder att vi i veckan tog en tur till djurparken med hela gånget (= våra två barn). Ville sov i vagnen hela besöket, med två amningspauser (hos grodorna och hos antiloperna) och Elsa sprang och letade efter kaninerna. Och när hon hade hittat dem letade hon efter en lekplats. Tveksamt om det var värt 14 euro per vuxen för kaniner och lekplats, men det var ändå en mysig dag.
Vi har också bakat kakor, sytt en kudde till dockan Lisa, lagt upp gardiner, slipat träplatta och lekt doktor i timmar. Ville och jag har varit en sväng på Ikea, själva! (Himlen!) Och idag ska vi bjuda farföräldrarna på våfflor. Action med andra ord!!

Så när stora barnet gått och lagt sig (och verkligen somnat) så däckar jag på soffan med lilla barnet i knät. Där sitter vi sen i några timmar, tittar på serier och kollar vad som hänt på Instagram under dagen. Sen är det tid att "sova" igen. Ny blöja på bebben och in i sovrummet. Nästan lite ångestframkallande, det där rummet där jag sitter ensam vaken i märket, så många stunder varje dygn.
Men samtidigt är jag så jädra lycklig. Så himla glad för min familj som jag aldrig kunde drömma om skulle bli så här fin. Två friska barn och en man som visserligen har minus 5 i blodtryck på morgonen, men som kompenserar med humor och värme och beredskap under resten av dagen. Så stolt över dem alla tre. Och över mig själv, som fixar detta. Livet alltså.

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.