Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Tusentals människor har mailat och påpekat att de saknar mina tidigare så regelbundna blogginlägg, så jag får väl göra mänskligheten en tjänst och ta tag i detta igen, innan muren som ska klättras för att kunna blogga igen efter ett längre uppehåll, blir för hög.

Det är tisdag och jag har skrivit texter om att ta sms-lån och samtidigt funderat på vad man har hamnat i för situation om man känner att den bästa utvägen är att låna 10 000 kronor och sen betala tillbaks 20 000. Minst.

Men ja. Elsa och jag har varit i Svenska Kyrkan idag. Det finns en flicka där som heter V och hon är sex veckor yngre än Elsa, men hon har en storasyster så hon kan redan gå och är väldigt kaxig. Elsa är inte kaxig, hon är en morsgris. Så när V närmar sig med sina stora, ostadiga steg och nyfikna fingrar får Elsa panik och fryser till is. V undersöker vänligt Elsas kinder och scarf och ögon och Elsa börjar gråta med förtvivlan i tårarna.

Detta måste vi träna på. Elsa får lära sig att själv säga till när V kommer för nära och att leka själv, trots att läskiga elvamånadersungar vistas på samma kyrkogolv. Sen åt vi våfflor, hade sångstund med kantor Stefan och cyklade hem precis innan Elsa däckade av trötthet.

Sen sist har vi även hunnit med att gå-träna massor, lekt i parken, cyklat, hängt med Eric och farföräldrarna i helgen, skypat med mormor och så vidare. Inget spektakulärt, men tiden går ändå och det blir seriöst bara roligare och roligare att hänga med Elsa. Hon kommunicerar så jäkla bra nu, pekar och hojtar och gör olika ljud och tecken för olika saker. Jag förstår henne för det mesta perfekt.

Hon sover i sitt eget rum och har de senast två nätterna (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) sovit från cirka 19 till 6. Och det kan jag absolut leva med. Och ja, är medveten om att jag genom mitt skryt förstört allt och kommer få sitta halva natten på ett kallt golv bredvid en spjälsäng och hålla en liten orolig hand. Så det är väl bäst att jag går och lägger mig nu.

Elsas första natt i eget rum

April 13th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Igår morse ställde vi alltså in Elsas säng på hennes eget rum. När det var dags att sova middag var hon så trött att hon somnade i cykelsitsen på väg hem från öppna förskolan, så då märkte hon väl knappt var hon var när jag fått av henne ytterkläderna och hjälmen och lagt henne i sängen. Då sov hon alltså nästan två timmar utan ett ljud.

På kvällen körde vi samma rutin med pyjamas, städa städa, amma, borsta tänderna och ta på sovpåsen tillsammans. Sen sa vi godnatt till Eric och drog för gardinerna och jag la henne i sängen med gosefilt och gosekanin. Hon låg och mumlade ett litet tag för sig själv, som vanligt, och sen somnade hon.

Vi vakna vuxna insåg rätt snabbt att vi måste börja vara väldigt mycket tystare i vardagsrummet. I sovrummet har Elsa varit mer skyddad från ljud och ljus och nu sover hon mer mitt i lägenheten. Känns det som iallafall. Så vi kollade på House of Cards och jobbade med dörren stängd och sen gick vi och la oss. I ett helt stort och tomt och konstigt sovrum.

Natten förlöp utan problem fram till typ 3.30. Då vaknade Elsa och var ledsen så jag gick in och höll om henne lite. Det kändes inte som att hon var i behov av amning så jag struntade i det. När hon slutat gråta lade jag ner henne i sängen igen och satt sen bredvid på golvet och klappade henne på handen och sjöng tills hon hade somnat igen. Hela grejen tog max tio minuter.

Sen kunde dock varken Eric eller jag somna igen. Så då låg vi på varsitt håll i det stora, tomma, konstiga sovrummet och väntade på att hon skulle vakna igen och skrika efter bröstet. Det hände dock aldrig.

Hon sov till 7.00. Då babblades glatt från hennes rum och Eric rusade in och hämtade henne. Lilla stora tjejen. Första natten i eget rum kallar jag alltså framgångsrik för Elsas del, nu måste bara Eric och jag vänja oss och börja sova utan henne fem centimeter bort…