Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Läskiga duvor på rummet

April 11th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen vaknade Elsa vid 5.30 och var superledsen. Annars när hon vaknar till på natten så är det för att hon är törstig, då går jag upp och ger henne lite från vattenflaskan och stryker henne över håret. Men när hon vaknar så sent som 5.30 betyder det oftast att hon har fått för sig att det är morgon och dags att stiga upp.

Så jag sprang in och möttes av en halvsovande, gråtande tjej som satt upp i sängen. Hon mumlade något som jag inte förstod och jag föreslog att vi skulle sätta oss tillsammans i fåtöljen som står på hennes rum. Hon småsnyftade lite, men satt still och verkade inte tro att det var morgon trots allt. Efter en halvtimmes mys så la jag henne i sängen igen, sa godnatt och gick tillbaks till min säng. Jag var säker på att hon skulle kalla igen och att det då skulle vara dags att gå upp på riktigt, men hon somnade om och det var sen tyst till 7.15!

Jag kunde naturligtvis inte somna om så jag googlade ståbrädor och planklängder och annat nödvändigt, tills jag till slut däckade igen vid 6.45. En halvtimme senare var det alltså tid att slå på hjärnan igen. Ialllafall, ska försöka komma till saken nu, så berättade Elsa själv på morgonen, vid frukostbordet, att hon hade varit ledsen på natten. Jag bekräftade och frågade om hon visste varför. Då sa hon att det hade varit två stora duvor inne i hennes rum och att de var läskiga. Hon hade alltså drömt att stadens råttor flög omkring därinne, kunde komma ihåg det och dessutom återberätta det för oss. Ganska coolt ändå. Jag försökte förklara att det var en dröm, men det är svårt när hon inte vet vad en dröm är. Först sa jag att det inte var några duvor i rummet, utan bara i hennes huvud när hon sov. Men då trodde ju hon att det bodde faktiska fåglar innanför pannbenet på henne, så det var om möjligt ännu läskigare. Då sa jag att duvorna var på låtsas och att de, eller andra saker, ibland kommer och luras när man sover. Det verkade hon köpa, men tyckte ändå synd om sig själv när hon återigen berättade om duvorna några timmar senare. Sådan stor tjej hon är nu alltså.

Nu drömmer jag om ett hem igen.

January 25th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag längtar mer och mer och mer efter ett riktigt hem. Min bästa vän Emelie och hennes fina kille Martin har köpt ett stort hus de ska flytta in i nästa vecka och jag är så himla glad för deras skull. De kommer få en rejäl trädgård, stort kök, öppen spis, badtunna och en massa sovrum och plats. De får dekorera och möblera och interiorera och planera och inreda. Det kommer bli så bra!

Samtidigt är mina föräldrar på god väg att lämna in bygglovsansökan för att få göra om en liten sommarstuga i skogen till sitt drömboende. De har fått bestämma allting själv, var väggarna och fönstren och dörrarna ska planeras. Vilket rum som ska vara kök och hur stort badrum de vill ha. Drömmen alltså. Där kommer jag nog inte vara förrän om kanske… tio år? Utan att överdriva. Det krävs mycket pengar och stabilt liv innan ett sånt projekt kan ta sin början.

Men jag behöver inget egendesignat hus och heller ingen badtunna. Jag vill bara ha en plats att bo på som känns som hem för mer än ett år framåt. Jag vill kunna måla om och tapetsera och sy gardiner och leta fina saker på loppis. Jag vill ha ett kök som har mer än 1,2 kvadratmeter bänkyta, en lägenhet där jag inte måste plugga vid köksbordet, ett sovrum där huvudkudden inte befinner sig precis bredvid den pipande köksfläkten.

Jag vill packa upp mina studentpresenter och samlat porslin och börja använda dem. Jag vill ha alla mina böcker samlade på en vägg. Jag vill ha krukväxter i matchande blomkrukor och mysiga mattor på golvet. Jag vill ha en diskmaskin. Och en tvättmaskin som inte stannar när tvätten är dyngsur och man måste ringa vaktmästaren för att öppna. Alla mina saker på samma ställe, vila och låta inredandet ta tid, bo in mig.

Snart är det dags för mig också, då är jag 27 och har förhoppningsvis en kandidatexamen i handväskan. Då letar jag upp en ljus, fräsch, lagom stor lägenhet med diskmaskin och studentporslin i ett okej område. Och sen flyttar jag in där tillsammans med Eric.

Tänker mig nåt liknande för vårt blivande vardagsrum.

Tänker mig nåt liknande för vårt blivande vardagsrum.

Visste väl att jag bloggat om detta tidigare! Nämligen den 23 april 2012, i Australien. Här är det inlägget om ni vill ha lite repetering: Drömmen om ett hem

Min dagbok

May 7th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Har ägnat en stund nu på kvällen åt att gå igenom min analoga dagbok som fick följa med hit till Australien.

Den börjar 20 januari 2009 när jag bodde utanför Frankfurt och jobbade hos Rika Familjen. Sen följer den mig med sporadiska notiser och noveller genom livet. Den beskriver fester och utekvällar med de internationella nanniesen i Frankfurt, hur vi åker limousine och dricker cocktails. Sen träffar jag Eric och är osäker på vad för typ den där tyska snubben från irländska puben är, efter ett tag kommer jag fram till att jag vill att han ska vara min och då följer sida efter sida om hur jag inte vet om vi är “ihop” på riktigt eller inte.

Plötsligt har vi sagt de tre finaste orden till varandra.

Dagboken är med under hemska nätter då Eric kämpar med sitt examensarbete och hans hjärta dunkar så hårt att jag nästan får blåmärke av det. Jag skriver skakigt under inrikesflyg genom Indien då Emelie, Gabriella och jag hälsade på Malena och hennes barn. Det finns noteringar om hur vissa av barnen i Malenas klass är populära och några blir omkringknuffade och hånade. Tydligen är mobbing ett internationellt fenomen.

Den innehåller målande beskrivningar om hur det känns att flytta tillbaks till Sverige igen, börja plugga och bo i Malmö. Det finns en liten ritning över hur mina nya lägenhet ser ut och hur orolig pappa var över Rosengårds läget. Jag saknar Eric men får nya vänner, trivs, blir smartare och växer som människa.

Senaste noteringen är från den 20e februari i år, 2012. På morgonen den dagen hade jag landat i Adelaide, träffat mina sambos för det närmsta halvåret och försökt ta in all information som kastades åt mitt håll. Jag gråter och är olycklig, ensam, rädd och ledsen. Jag saknar Eric och Europa och ser framemot dagen då vi ses igen. På slutet uppmanar jag mig själv att skärpa mig och bita ihop. Jag avslutar med en mening som återkommer på många ställen i Jessica Sjöstedt’s dagbok: What doesn’t kill you, makes you stronger. Det som inte dödar, härdar.

Det är sentimental och stämningsfullt och läskigt att gå tillbaks och läsa sina egna innersta funderingar. Jag känner dock igen mig i varenda datum och varenda tanke. Härligt känns det dock nu, för jag vet att många av svårigheterna som jag beskriver där i boken, har jag idag överkommit. Och många av framgångarna jag hoppades på, har jag idag kommit närmre.

Livet är fint.