Det duggar inte tätt med inlägg här, jag inser det. Men nu var iallafall mina trognaste bloggläsare precis här och fick uppleva stället live. Ville döptes så vi har haft fullt ös sen i onsdags då Erics familj började droppa in. De har visserligen inte sovit här, men ändå hängt här en hel del. Och hjälpt till också såklart, i den mån jag klarat av att delegera. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade jag sen mamma, pappa, mormor och morfar på flygplatsen så de fick arbeta hela dagen med att hacka grönsaker, diska och assistera mig så att jag kunde få klart mat till 25 vuxna och 12 barn. Det blev till slut en potatissoppa med tryffelolja, en morotssoppa med kokosmjölk och två morotskakor. Plus tre sorter småkakor som jag hade i frysen. Till soppan serverades det brytbröd, smör och ost, plus ett gäng tillbehör man kunde slänga i själv: parmesan, bacon, vårlök, créme fraîche, majs och krutonger. På kvällen skulle vi gå ut och äta allihop, men då hade restaurangen reserverat ett bord som inte fanns så vi fick snabbt hitta en annan lösning så att 15 pers fick mat. Det bidde asiatiskt, även om det inte är något som alla känner sig bekväma med. Men det blev nog helt okej ändå, särskilt när ätpinnarna las åt sidan och gafflarna plockades fram. Och sen tog jag bilen till flygplatsen igen för att hämta min bästa kompis Emelie och hennes fyraåring Ebbe som kommit från Sverige. På söndagen lastade vi in all mat, dekorationer, dricka och outfits i bilar och körde skytteltrafik mot svenska kyrkan i Frankfurt där dopet gick av stapeln. Alla jobbade på som små lisor och sen började gästerna komma. Dopet blev en mysig, avslappnad historia där faddrarna Thomas och Emelie fick läsa lite böner och bibelcitat, vi sjöng på tyska och svenska och Ville till slut fick vatten på huvudet. Han sov sig genom hela ceremonin, öppnade ögonen lite undrande när prästen Torvild höll upp honom inför församlingen och somnade sen om igen. Vi åt och drack och pratade och Eric sa det så fint i sitt tal: Dopet var ett bra tillfälle att träffa familj och vänner som vi inte ser så ofta och också ett bra tillfälle att göra vänner till familj. Så gott att se alla härliga människor vi känner! Efter att allt var ihopplockat och bortstädat igen så körde vi hem och öppnade alla presenter. Så mycket fint! Och sen blev det kväll och folk åkte hem och vi däckade. Dophelgen var över, avklarad och lyckad!
Det var ju alltså dop förra helgen och folk hade rest från när och fjärran för att se Elsa Marie få vatten på huvudet. Som vanligt skulle jag fixa allt själv och som vanligt var jag superstressad. Detta trots att vi förberett mycket mat redan helgen innan och alla dekorationer hade jag redan pysslat ihop. Men tack vare gudmor Mallan och pappa Eric så fick vi ihop allt. Maten räckte utan att det blev massor över och folk verkade nöjda.
Jag tycker bara det är tråkigt så här i efterhand att vi inte hade någon (MOLLY!) som kunde sjunga nån fin låt, men jag ville inte ha kantorn att sjunga solo när jag inte ens känner honom. Så vi tog en psalm på tyska, en psalm på svenska och Må din väg på slutet. Elsa var ganska neutral och grymtade bara lite på slutet och då tog jag henne och vi lyssnade tillsammans på prästen. När det var dags för själva dopet viskar prästen till mig: “Vad skulle hon heta i andranamn sa du?”. Haha.
Sen åt vi då italiensk buffé: Bruschetta med kronärtskocka, köttbullar i tomatsås, foccacia, två sorters pizza, marinerad kyckling, bresaolarullar, pastasallad och lite annat. Till efterrätt blev det chokladtårta och citrontårta och småkakor.
Vi öppnade även en massa presenter åt Elsa, hon fick så mycket fint att jag blev helt rörd. Känns bra att dessa människor finns i hennes liv.
Brådskande donerier och stundande frisörbesök.
August 16th, 2015 | Posted by in Ego. | Ungen - (1 Comments)Elsa sover sin första middagstur, Eric pysslar med sin redovisning och jag ska försöka uppdatera min telefon innan jag tar tag i dagens att-göra-lista. Den är ganska lång för att det finns mycket som jag vill hinna med innan Elsas dop sista helgen i augusti. Jag tänkte bland annat försöka rensa bland hennes kläder, fixa färdigt hennes rum och tillverka nån dekoration till själva dopet. Får se vad som hinns med, det är bara två veckor kvar nu. Tiden är liksom lite begränsad med en lillbebbe som inte är så bra på att underhålla sig själv än. Som tur är kommer min mamma några dagar innan dopet och kan agera bebisclown medan jag lagar mat och bakar och sysslar med annat.
Ja. Annars då? Jag är inne i något av ett shoppingrus eftersom både Elsa och jag har ny storlek. Bådas är förhoppningsvis inte här för att stanna, jag vill bli mindre och Elsa vill bli större. Så det tar på ett vis emot att handla en massa nytt som vi inte kan ha så länge, samtidigt som vi ju kanske ändå behöver nåt att ha på oss och vill vara snygga just nu. Nätshopping är dessutom väldigt smidigt, älskar att prova saker hemma i vardagsrummet. Dock är det mycket som åker tillbaks igen, men det räknar väl affärerna med också. Jag har iallafall hittat en klänning med amningsfunktion som jag funderar på att dra på mig på dopet. Vi får se.
På tisdag ska jag till frisören för första gången på… 6 månader kanske? De hade ingen kvälls- eller lördagstid så jag tar med mig Elsa och hoppas på det bästa. Färg och klipp tar ju ändå runt 2 timmar så jag ska försöka planera så att hon sover åtminstone nån kvart av tiden vi är där.
Oh, på tisdageftermiddag ska jag träffa en tjej från återhämtningsgymnastiken också! Som verkar jättetrevlig och som jag är så stolt att jag vågade kompisragga på. Hade varit fint med en mamma-vän med unge i samma ålder som Elsa. Återkommer med resultat efter vår första träff.
Ja. Så ser det ut för oss just nu.
Det är söndag igen. Kanske var det söndag förra gången jag bloggade också? Denna helgen har varit rofylld och lugn, som en tur i en eka på en sommarsjö fast utan sjösjuka.
I måndags blev Eric officiellt gudfar till en liten Mira. Hon skrek lite när prästen doppade hennes hjässa i dopfunten och nog var hon lite irriterad för att det var så många människor där hela tiden som ville gulla med henne, men det var väldigt fint ändå. Jag åt MASSOR av tysk tårta. Alltså verkligen massor. Gott.
Sen jobbade jag och hade det jävligt. Eric jobbade också, ännu längre pass än jag. Träffade min svenska tjejer i torsdags på hämtmat och vardagsrumsröj.
Igår var Linda, Lars och Mira här och åt brunch. De stannade jättelänge och vi hann prata massor och Mira sov middag på vår säng. Det var mysigt. När de hade gått kom Kristina och lämnade en symaskin som de fixat till mig. Den är helny och jättebillig och jag är lite rädd för att testa den, men jag hoppas att den ska duga bra till gardiner och kuddfodral.
På kvällen tittade Eric och jag på serier, pratade, myste och bara var. Sånt som man inte hinner med under jobbeveckan, men som är så bra för själen.
Nu är min tyska man på svenskalektion hos Carl-Philipp. Det värmer i hjärtat att han betalar både tid och pengar för att lära sig mitt modersmål. Jag tar det som ett tecken på att han vill fortsätta vara ihop med mig ett tag till.
På jobbet var veckan ömsom långtråkig, ömsom väldigt stressig. I torsdags hade vi kris och i princip alla anställda förberedda sig på att bli sparkade. Chefen hade nån form av panikångestattack blandat med manisk kris och det verkade på riktigt som att domedagen var kommen.
Sen började dock fredagen med ett team-möte och peppning så då lugnade läget ner sig lite igen. Det är dock inte så bra för psyket med sådana där dagar, jag var helt slut i fredags. Jag försöker hela tiden hålla jobbet på en armlängds avstånd, att inte satsa kropp, hjärta, själ och förstånd, men det är svårt. Jag vill göra en bra insats. Vi får väl se hur det blir.
Nästa vecka drar detta tysk-svenska paret mot Sverige. Vi ska bevittna ännu ett dop, Ebbe ska bli accepterade in i kyrkan och sådär, jag ska prata tjejsnack med mina favoriter och så har mamma dragit ihop en liten familjemiddag på lördagskvällen som kommer gå ut på att jag övertalar Jimmie att köpa ut sprit till mig. Blir nog bra det.
Vi säger så länge. Hej!
