Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Helgen är över igen. Tiden går. Igen. Barnen sover. Vi har haft några tuffa nätter nu då Ville velat äta hela tiden. Han har nog också haft lite ont i magen, vilket eventuellt beror på att jag ätit olika sorters kål tre dagar i rad.. Har slutat med sådana nyttigheter nu och satsat på choklad och Gummibärchen hela helgen. Skoja bara. Här är bantningen fortfarande i full gång. Så. Trist. Men välbehövligt. Så jag kämpar vidare.

Vi har varit ute och promenerat lite i helgen. Handlat. Gjort hemmagjord pizza. Min är alltid nästan fem centimeter hög med färska tomater, champinjoner, paprika, skinka och ruccola på toppen. Och gärna räkor också om jag känner för att lyxa till det. Det gjorde jag i lördags. Elsa har tränat på sin balanscykel. Jag vill tro att det går framåt, men hon orkar inte träna så långs stunder i taget så det är svårt att säga.

Idag har vi lekt och ätit lunch med Erics bror och hans son som var i stan över helgen.

Och på tal om stan! När vi var och handlade härliga krämer på stan i fredags så hände nåt rätt otrevligt. I en fullproppad affär med långa köer började Ville gråta. Jag älskar inte när han är ledsen och skriker så att jag inte hör vad kassören säger. Men samtidigt blir det så ibland när man handlar och får för sig att lämna huset med en bebis.

Jag vet också att handlingen och betalandet i kassan inte går snabbare med upprört barn på axeln. Så jag skyndade på, försökte vara effektiv och samtidigt hålla koll på Elsa och trösta Ville så gott det gick. När jag står och knappar in koden till kortet stannar en tant, med kryckor, kanske 60 år gammal, tittar in i vagnen och säger till mig: Vad är det för fel på dig? Varför tar du inte ut ditt barn? Hör du inte att han är ledsen?

Jag blev så himla paff och fick inte fram något slagkraftigt alls. Sa bara att jo, det var väl en toppenidé, det kanske man skulle prova. Kärringen gav dock inte upp utan gastade vidare om värdelösa föräldrar, stackars lidande barn och annat elände som inte borde få finnas. Jag var så arg. Alla kassornas köer hade såklart tystnat också och bevittnade spektaklet. Kom ut på gatan igen och mumlade för mig själv att det var ju också en riktig tantjävel. Och Elsa direkt: Vad gjorde tantjäveln?

När vi stod och samlade oss utanför kom det fram tre olika människor och visade sitt stöd, det var fint. De berättade att de var på min sida, att kvinnan var dum i huvudet och att man visst får handla med barn. En äldre herre sa: Du är den bästa mamman åt dina barn. Lite gråtig blir man ju av sånt. Ändå. Finns hopp om mänskligheten.