Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Nattpromenad i Warrawong

June 28th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Gårdagens utflykt gick alltså till ett såkallat Animal Sanctuary, en djurpark där de tar hand om och skyddar djuren. Typ. Vet inte om det finns en korrekt svensk översättning. Tillsammans med Diana, som är vår kontaktperson för stipendieprogrammet, åkte Alessandro, Matheusz, Marleen och jag ungefär i trettio minuter från universitet och anlände till Warrawong Animal Sanctuary i Adelaide Hills. Diana körde och jag gav vägbeskrivning från framsätet medan de andra tre satt inklämda i baksätet. Vi var framme ungefär 17.30, precis i skymningen och fick snabba oss ikapp resten av gruppen som var inne i parken.

Sen påbörjade vi en liten vandring i mörkret och spanade samtidigt efter alla de djur som lever där och som bara kommer fram på kvällen. Vi stod i tjugo minuter vid en damm och försökte se näbbdjur som bodde där, men de ville inte komma fram. Guiden hade ficklampa med ett starkt ljussken och hon var väldigt duktig på att upptäcka djur i buskar och träd. Vi såg bland annat kängurur, wallabies, opossum, fåglar, koalor och en del andra mindre pungdjur som jag inte vet vad de heter på svenska.

Det var väldigt, väldigt, VÄLDIGT kallt, men också väldigt mysigt att gå omkring där i mörkret. Det var ganska uppenbart att djuren var trygga, men samtidigt inte orädda och jag föredrar verkligen dessa inhägnader där djuren lever i princip som vanligt, framför djurparker där de är inspärrade i trånga burar. Bra kväll!

(Har tyvärr inga bilder eftersom det var mörkt. Och en kamerablixt i ögat på ett djur räknas som djurplågeri. Har jag bestämt.)

Varje gång det har regnat, eller varit natt, eller på något vis lite fuktigt så kommer de här små krypen fram från sina gömställen. De är verkligen överallt. De är tydligen millipedes, vilket är latin (och engelska) och betyder tusenfotingar. Men jag tycker mer de ser ut som daggmaskar med ben. De har överhuvudtaget inget sunt förnuft och kravlar fram överallt där folk går. På vägen till skolan måste man gå med blicken på asfalten varenda steg för att inte krossa några tusen tusenfotingar under sulorna.

Inte så fina, inte så användbara och mest i vägen. Jag ville mest att ni skulle se ett kort på hur det verkligen kryllar av dem.

 

 

Galnaste stället.

March 15th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Under resan på Kangaroo Island så hamnade vi på en konstig bondgård. Mannen som jobbade och bodde där hette Paul och han var helt galen. Hela gården var full av en massa lösgående och instängda djur. Vi vandrade omkring där i typ två timmar och fick hålla koalor, gosa med en pytonorm, mata kängurur, kramas med två echidnas (en blandning mellan piggsvin och igelkott) hälsa på två stora aror, se ett får bli klippt, hälsa på en bunke fritt betande shetlandsponnys, ge frön till stora emuer, klappa en opossumbaby, jaga påfåglar, hälsa på en goanna (stor ödla), kela med några wallabys och mycket mer. Överallt sprang det runt en massa djur och ungar och reptiler och fåglar. Alla skrek och stojade och det var väldigt, väldigt surrealistiskt.

Trots allt verkade djuren ha det väldigt bra, jag intervjuade gubben om det innan jag gick med på att hålla koalan. Det känns liksom inte så roligt om den spenderar hela sitt liv med att få kamerablixtar i ögonen och klamra sig fast i odrägliga turister. Men han försäkrade att koalorna bara jobbade vars en timme var tionde dag och att de dessutom jobbade för sin egen mat så att säga. Kändes då okej i magen.