Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Idag för fyra år sen.

December 13th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (2 Comments)

Idag för fyra år sen stod jag hemma i min lilla nannylägenhet i Tyskland och suckade över vardagen. Jag trivdes bra med barnen jag var extramamma till, men mina chefer gjorde livet surt att leva. Det var fredag, hemma i Sverige firade alla lucia och jag satt framför datorn och tittade på bilder föreställandes lussekatter och blonda barn med stjärnstrut på Facebook. Mina vänner tyckte vi skulle dra ut, till Sachsenhausen, den delen av Frankfurt där barerna och pubarna ligger. Som så många gånger förr så lät det alternativet mer lockande än att stanna hemma och äta fryspizza och titta på tysk tv.

Idag för fyra år sen satte jag mig i en taxi, fixad till tänderna med klänning, massa smink och höga pumps trots att det var snöigt och halt ut. Jag träffade D och E inne på stationen och vi stack tillsammans mot partyområdet. Humöret steg, vi drack karamellvodkashots och äppelvin, dansade lite lojt till musiken och stämningen steg trots att jag tidigare på dagen fått skäll av min chef, igen.

Idag för fyra år sen var jag en ledsen tjej som bet ihop varje dag för att stå ut. Mina vänner hemma i Sverige gjorde sånt som jag missade, mina vänner i Tyskland blev dryga och tråkiga efter bara nån timme av umgänge. Den största delen av veckans timmar befann jag mig i tjänsten, lagade mat åt barn, skjutsade barn, läste sagor för barn, hjälpte barn med läxor och var hela tiden artigheten själv mot den som styrde mitt liv, barnens mamma. Jag fick vardagen att funka, men längtade bort. Längtade efter någon som förstod mig, någonstans där jag kunde vara mig själv. Längtade efter kärlek.

Idag för fyra år sen träffade jag Eric. Han stod plötsligt där, på en irländsk pub i Frankfurt, och vi pratade hela kvällen. Vi diskuterade ditten och datten och allt där emellan, vi pratade och pratade tills jag pussade honom på kinden och han kysste mig på munnen tillbaks. Det var bättre än att prata. Jag kom till Sachsenhausen trött, ledsen och motvillig. Klockan tre på natten åkte jag hem, glad, pirrig och med stora fjärilar i magen.

Idag för fyra år sen hittade jag en man som jag nu har känt i fyra år. Det känns fortfarande extremt konstigt att tänka på att det finns en tid före Eric, han är nu lika självklar som min hårfärg eller mina bästa vänner. Tänk att en okänd mediadesigner från Bad Homburg skulle bli min första pojkvän, min första kärlek. Varje dag som går tänker jag på hur tacksam jag är att han finns och att det blev just jag som fick vara ihop med honom. Eric är den snällaste, roligaste, smartaste, snyggaste, perfektaste mannen jag känner. Dessutom har han stora, fina händer, luktar supergott, lagar god mat, blir inte arg på mig när jag surar och det bästa av allt. Han tycker om mig också.

Idag för fyra år sen blev jag kär, en känsla som har hållit i sig sen dess. Den känslan har tagit oss genom en storm av distansförhållande, fem månader i Australien, Diplomarbeit, elaka människors intentioner, resor fram och tillbaks, pengakris, kassa jobb, dryga skolarbeten och en massa annat. Jag är fortfarande lika kär. Han är fortfarande lika fin. Det är vi två mot världen.

2008 vs 2012

Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.

Vi tycker om varandra.

September 12th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (3 Comments)

Klockan är 23.51 och jag ligger på sängen i en nedsläckt lägenhet med tvn på mute och tänker på Eric. Han är på mässa i Köln idag så det har inte blivit något traditionsenligt skypesamtal ikväll. Däremot har han skickat en massa sms i långtråkiga stunder. Innan idag fick jag också se hans outfit för dagen; mörka jeans, en vit skjorta och hans nya kavaj. Så snygg han var!

Och när det kommer ett sms, eller när han säger “hej sweedy” i telefon eller när han står businessklädd och ser så jäkla fin ut, då bara suger det till i min mage och hela kroppen vet att han är rätt. Det är inte så ofta som hjärna och hjärta är överens, men när det gäller Erics vara eller icke vara i mitt liv, då finns det ingen tvekan.

I december firar vi fyra år tillsammans och nu i höst, när terminen startade, har vi klarat två år i distansförhållande. Det känns bra att mer än hälften är över och jag ser framemot att få flytta ihop med min pojkvän till sommaren, men samtidigt så är jag inte ett dugg orolig för tiden som är kvar. Vi fixar detta. Efter Australiens fem månader av separation känns Sveriges sex veckor som en piss i havet.

Kärleken övervinner allt.

 

Sommarkväll i Frankfurt

 

På väg hem del 3

July 3rd, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Vi klarade det.

 

 

 

Trettiotalet!

May 26th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Vi är nu, tio dagar senare som vanligt, in the 30s. Det vill säga, det är 39 dagar kvar tills jag är tillbaks i Frankfurt. Som vanligt känns det skitbra. Som vanligt går tiden snabbt och långsamt på samma gång. Som vanligt längtar jag jättemycket efter världens finaste pojkvän. Kan ni förstå? 39 dagar, det är ju ingenting. Jag som har en massa saker att hinna med! Fina livet, tack för allt!

 

Tänderna är ihopbitna.

May 24th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)