Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Mitt utelämnande liv online

May 30th, 2012 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (6 Comments)

Resedagboken.se ska läggas ner så jag satt i flera timmar i gårkväll och kopierade över 200 sidor dagboksinlägg från mitt år i USA, nannytiden i Tyskland, Indienresan, Kinaresan och så vidare. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste en del av mina berättelser om slöa föräldrar, svettiga dagar i solen, gulliga barn och kulturkrockar.

Särskilt den långa tiden hos Rika Familjen i Frankfurt, då skrev jag nästan varje dag och mådde nog inte så himla bra egentligen. Det var mycket ångest, ilska och tänder som bets ihop. Jag saknade alla hela tiden och var psykiskt utmattad av att vistas i samma hus som en sådan människa som min ex-chef.

Samtidigt så var jag så himla personlig och utelämnande på ett sätt som nog många uppskattade, inte minst jag själv när jag läser det idag, men som nog inte heller var helt bra. Många av mina åsikter som jag yttrade under USA-året 2005 känner jag igen och håller med om än idag, det är ju lite roligt.

Kanske blir det några favorit-i-repris-inlägg från de här dagböckerna på denna blogg? Vi får se!

 

Malena och jag väntar på Emelie i mammas bil i Lund 2010. (Vågar ju inte publicera bilder på mina nannybarn tyvärr, så det får bli mina vänner istället!)

 

Min dagbok

May 7th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Har ägnat en stund nu på kvällen åt att gå igenom min analoga dagbok som fick följa med hit till Australien.

Den börjar 20 januari 2009 när jag bodde utanför Frankfurt och jobbade hos Rika Familjen. Sen följer den mig med sporadiska notiser och noveller genom livet. Den beskriver fester och utekvällar med de internationella nanniesen i Frankfurt, hur vi åker limousine och dricker cocktails. Sen träffar jag Eric och är osäker på vad för typ den där tyska snubben från irländska puben är, efter ett tag kommer jag fram till att jag vill att han ska vara min och då följer sida efter sida om hur jag inte vet om vi är “ihop” på riktigt eller inte.

Plötsligt har vi sagt de tre finaste orden till varandra.

Dagboken är med under hemska nätter då Eric kämpar med sitt examensarbete och hans hjärta dunkar så hårt att jag nästan får blåmärke av det. Jag skriver skakigt under inrikesflyg genom Indien då Emelie, Gabriella och jag hälsade på Malena och hennes barn. Det finns noteringar om hur vissa av barnen i Malenas klass är populära och några blir omkringknuffade och hånade. Tydligen är mobbing ett internationellt fenomen.

Den innehåller målande beskrivningar om hur det känns att flytta tillbaks till Sverige igen, börja plugga och bo i Malmö. Det finns en liten ritning över hur mina nya lägenhet ser ut och hur orolig pappa var över Rosengårds läget. Jag saknar Eric men får nya vänner, trivs, blir smartare och växer som människa.

Senaste noteringen är från den 20e februari i år, 2012. På morgonen den dagen hade jag landat i Adelaide, träffat mina sambos för det närmsta halvåret och försökt ta in all information som kastades åt mitt håll. Jag gråter och är olycklig, ensam, rädd och ledsen. Jag saknar Eric och Europa och ser framemot dagen då vi ses igen. På slutet uppmanar jag mig själv att skärpa mig och bita ihop. Jag avslutar med en mening som återkommer på många ställen i Jessica Sjöstedt’s dagbok: What doesn’t kill you, makes you stronger. Det som inte dödar, härdar.

Det är sentimental och stämningsfullt och läskigt att gå tillbaks och läsa sina egna innersta funderingar. Jag känner dock igen mig i varenda datum och varenda tanke. Härligt känns det dock nu, för jag vet att många av svårigheterna som jag beskriver där i boken, har jag idag överkommit. Och många av framgångarna jag hoppades på, har jag idag kommit närmre.

Livet är fint.