Hej! Jag är tillbaks! Ni anar inte vad som händer här hemma varje ledig sekund nu för tiden, stora saker på gång kan jag avslöja. Men inte mer än så. Får skriva om det lite senare för nu måste vi bli klara med bröllopet.

Middagen avslutades till slut, efter vad som kändes som tjugo minuter men som nog var i alla fall… tre timmar. Typ. Nu väntade dansen. Först körde DJ Jerry några låtar dansvänligt och sen var Eric och jag redo för den officiella första dansen. Vi hade valt Can’t Help Falling in Love with You, en gammal Elvis Presley-klassiker som i vår favorit-version sjungs av Hailey Reinhart. Så härligt och romantiskt och alla stod runt om och tittade på när vi var sliskigt gulliga i mitten.

Sen fick alla dansa! Och det blev så himla bra. Tillsammans med inbjudningarna fanns ett svarskort som våra gäster fick skicka in. Där kunde de bland annat ange om de var allergiska, om de ville ha ett hotellrum och dessutom vilken musik de helst ville dansa till. Vi sammanställde sen dessa önskningar och lämnade till DJ Jerry. Han hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp de mest skurrila önskningarna och spelade verkligen alla låtar på den där listan. Där hade jag också skrivit musik som Eric och jag gärna dansar till. Dessutom fick folk naturligtvis önska vad de ville under kvällen och alla dansade. Det var åtminstone det intrycket att jag fick, att verkligen alla dansade. Barnen sov, de flesta, och alla släppte loss.

Det fanns också en bar i ena hörnan av dansgolvet där man kunde beställa allehanda cocktails. Min favorit – Vodka Cranberry – var naturligtvis ett alternativ, liksom Erics lite mer spartanska – öl. Man kunde också dricka vatten, läsk eller juice såklart. Vi hade ordnat en finfin godisbuffé på ett bord, med en skylt som gick i samma stil som alla andra trycksaker och burkar som Jannicke fixat åt oss på Ikea. Vi hade handlat stora mängder lösgodis av god kvalitet (jag är en absolut snobb när det kommer till godis) och tryckt och skrivit på bruna papperspåsar som man kunde lägga sitt snask i.

På den lilla terrassen satt folk och vilade fötterna, snackade skit och rökte. Svenskarna och tyskarna minglade frikostigt vid det här laget och stämningen var så jäkla skön.

Jag är också väldigt nöjd med min egen nivå av berusning. Jag drack nog inte mer ett glas vin till maten, sammanlagt. Och en snaps. När baren öppnade drog jag igång en stadig ström av Vodka Cranberries, men dansade nästan hela tiden och var bara glad. Glad och skrattig och kär i min man. Efter nån timmes dans var det paus och dags för min hembakade bröllopstårta och den skånska spiddekagan, spettkakan. Den hembakade bröllopstårtan var en trevåningstårta som bestod av chokladkaka med chokladmoussefyllning underst, citron- och vallmokaka med lemoncurdgrädde i mitten och sockerkaka med jordgubbar och hemkokad vaniljkräm överst. Den var täckt i ett tunt lager schweizisk marängkräm så att man såg mycket igenom, en såkallad semi-naked cake. Över hela tårtan låg bär: blåbär, jordgubbar, vinbär och hallon. Och på toppen skulle det egentligen funnits en cake-topper med våra initialer i metallsnöre som min svärmor har gjort. Men den glömde serveringspersonalen sätta dit och jag tänkte inte på att den saknades så den kom aldrig med. Det gör mig lite ledsen så här i efterhand, men eftersom allt annat gick enligt plan så tänker jag inte hänga upp mig på det.

Eric och jag körde den amerikanska traditionen (?) där och skar upp en bit tillsammans med min hand överst. Spettkakan var en bröllopspresent från mina morföräldrar och morfar hjälpte mig också såga upp den på traditionsenligt sätt. Det verkade som många också uppskattade denna marängliknande sak som var dekorerad med våra namn och färska blommor på toppen. Det fanns också kaffe, te och avec. Vi erbjöd gästerna tre olika sorters whiskey, Baileys eller Xanté.

Efter att tårtan var uppäten körde dansen igång igen med en jägardans. Det trodde jag alla visste vad det är, men så var inte fallet visade det sig. Alla blev dock helt exalterade när de fattade och tyckte det var skitkul. Man bjuder upp någon av motsatt kön och dansar nån minut foxtrot, bugg eller vilken pardans som musiken föreslår. Sen avbryter DJn tvärt med en marschlåt och alla paren håller varandra i handen och går tillsammans i en cirkel, med männen (eller de som identifierar sig som män ;-)) längst in och kvinnorna (eller de som identifierar sig som kvinnor ;-)) längst ut. Sen byter DJn till en annan marschlåt och man tackar sin nuvarande partner för dansen. Sen byter tjejerna håll medan killarna fortsätter. När marschmusiken blir till danslåt är det dags att köra en sväng med den partner som man då hamnat framför. På så vis får man dansa med många olika fina människor och skratta åt sig själv under tiden.

Vid midnatt dukade kockarna fram nattamad, vickning. Men den glömdes tyvärr bort av oss alla. Det var en regional ostbricka med kex och frukt, vackert upplagd och väldigt smarrig. Men de flesta var mätta och danssugna och hittade liksom inte riktigt dit. Så det var lite synd. Men baren var flitigare besökt och folk verkade klara sig bra ändå. Och vi åt ädelost morgon, middag, kväll i veckor efteråt!

Klockan 2 var det dags att avsluta dansen så då spelade DJ Jerry låten vi valt som sista dansen, Halestorm’s Here’s to Us. Skitbra låt där de bland annat sjunger att de sista dagarna har gått för fort och att man ska skåla för sig själv och kärlek. Passade väldigt bra!

Sen tjatade vi såklart till oss mer musik från Jerry, så att han klämde fram en halvtimme till och min mamma till slut kom och viskade och pekade på klockan att det var dags att avsluta. Reglerna för lokalen sa nämligen att den var tvungen att vara tom mellan 3 och 7 på morgonen. Den ligger ju mitt i byn så jag gissar att de får problem med grannarna annars. Så då började vi långsamt fösa ut folk och det hade ju varit en ganska lång dag för oss alla så det var inte jättesvårt att få folk att gå och lägga sig.

Mamma och pappa stannade sen kvar och plockade undan lite eftersom brunchen nästa morgon också skulle vara i samma lokal. Tack för det kära föräldrar. Sen bar de hem en sovande Elsa till sitt hotellrum och jag gick in i vårt och fick äntligen ta av mig mina 8 cm höga bröllopsklackar. Det var en lättnad. Jag hade sen ont i fötterna i tre dagar, men det var det värt!

Vilken dag! Jag somnade runt 3.30, glad och trött och så vansinnigt lycklig. Oavsett hur klyschigt det låter så kände jag mig så jäkla rik. Och det berodde inte bara på bröllopspresenterna som vi fått utan mest för att vi har så jädrans härliga människor i våra liv. Det haglar svärord här, men på något sätt krävs det nästan för att alla ska fatta hur det känns att bli firad en hel helg. Firad tillsammans med Eric, mitt livs stora kärlek.

3,5 timmar senare, vid 7, vaknade jag och saknade min lille unge. Så då duschade jag snabbt innan jag gick tillbaks till festlokalen för att förbereda brunch. Där var mina föräldrar och Elsa redan på plats och jag fick världens gulligaste godmorgon-kram av min dotter. Perfekt. Sen brunchade vi!