Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej! Jag är tillbaks! Ni anar inte vad som händer här hemma varje ledig sekund nu för tiden, stora saker på gång kan jag avslöja. Men inte mer än så. Får skriva om det lite senare för nu måste vi bli klara med bröllopet.

Middagen avslutades till slut, efter vad som kändes som tjugo minuter men som nog var i alla fall… tre timmar. Typ. Nu väntade dansen. Först körde DJ Jerry några låtar dansvänligt och sen var Eric och jag redo för den officiella första dansen. Vi hade valt Can’t Help Falling in Love with You, en gammal Elvis Presley-klassiker som i vår favorit-version sjungs av Hailey Reinhart. Så härligt och romantiskt och alla stod runt om och tittade på när vi var sliskigt gulliga i mitten.

Sen fick alla dansa! Och det blev så himla bra. Tillsammans med inbjudningarna fanns ett svarskort som våra gäster fick skicka in. Där kunde de bland annat ange om de var allergiska, om de ville ha ett hotellrum och dessutom vilken musik de helst ville dansa till. Vi sammanställde sen dessa önskningar och lämnade till DJ Jerry. Han hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp de mest skurrila önskningarna och spelade verkligen alla låtar på den där listan. Där hade jag också skrivit musik som Eric och jag gärna dansar till. Dessutom fick folk naturligtvis önska vad de ville under kvällen och alla dansade. Det var åtminstone det intrycket att jag fick, att verkligen alla dansade. Barnen sov, de flesta, och alla släppte loss.

Det fanns också en bar i ena hörnan av dansgolvet där man kunde beställa allehanda cocktails. Min favorit – Vodka Cranberry – var naturligtvis ett alternativ, liksom Erics lite mer spartanska – öl. Man kunde också dricka vatten, läsk eller juice såklart. Vi hade ordnat en finfin godisbuffé på ett bord, med en skylt som gick i samma stil som alla andra trycksaker och burkar som Jannicke fixat åt oss på Ikea. Vi hade handlat stora mängder lösgodis av god kvalitet (jag är en absolut snobb när det kommer till godis) och tryckt och skrivit på bruna papperspåsar som man kunde lägga sitt snask i.

På den lilla terrassen satt folk och vilade fötterna, snackade skit och rökte. Svenskarna och tyskarna minglade frikostigt vid det här laget och stämningen var så jäkla skön.

Jag är också väldigt nöjd med min egen nivå av berusning. Jag drack nog inte mer ett glas vin till maten, sammanlagt. Och en snaps. När baren öppnade drog jag igång en stadig ström av Vodka Cranberries, men dansade nästan hela tiden och var bara glad. Glad och skrattig och kär i min man. Efter nån timmes dans var det paus och dags för min hembakade bröllopstårta och den skånska spiddekagan, spettkakan. Den hembakade bröllopstårtan var en trevåningstårta som bestod av chokladkaka med chokladmoussefyllning underst, citron- och vallmokaka med lemoncurdgrädde i mitten och sockerkaka med jordgubbar och hemkokad vaniljkräm överst. Den var täckt i ett tunt lager schweizisk marängkräm så att man såg mycket igenom, en såkallad semi-naked cake. Över hela tårtan låg bär: blåbär, jordgubbar, vinbär och hallon. Och på toppen skulle det egentligen funnits en cake-topper med våra initialer i metallsnöre som min svärmor har gjort. Men den glömde serveringspersonalen sätta dit och jag tänkte inte på att den saknades så den kom aldrig med. Det gör mig lite ledsen så här i efterhand, men eftersom allt annat gick enligt plan så tänker jag inte hänga upp mig på det.

Eric och jag körde den amerikanska traditionen (?) där och skar upp en bit tillsammans med min hand överst. Spettkakan var en bröllopspresent från mina morföräldrar och morfar hjälpte mig också såga upp den på traditionsenligt sätt. Det verkade som många också uppskattade denna marängliknande sak som var dekorerad med våra namn och färska blommor på toppen. Det fanns också kaffe, te och avec. Vi erbjöd gästerna tre olika sorters whiskey, Baileys eller Xanté.

Efter att tårtan var uppäten körde dansen igång igen med en jägardans. Det trodde jag alla visste vad det är, men så var inte fallet visade det sig. Alla blev dock helt exalterade när de fattade och tyckte det var skitkul. Man bjuder upp någon av motsatt kön och dansar nån minut foxtrot, bugg eller vilken pardans som musiken föreslår. Sen avbryter DJn tvärt med en marschlåt och alla paren håller varandra i handen och går tillsammans i en cirkel, med männen (eller de som identifierar sig som män ;-)) längst in och kvinnorna (eller de som identifierar sig som kvinnor ;-)) längst ut. Sen byter DJn till en annan marschlåt och man tackar sin nuvarande partner för dansen. Sen byter tjejerna håll medan killarna fortsätter. När marschmusiken blir till danslåt är det dags att köra en sväng med den partner som man då hamnat framför. På så vis får man dansa med många olika fina människor och skratta åt sig själv under tiden.

Vid midnatt dukade kockarna fram nattamad, vickning. Men den glömdes tyvärr bort av oss alla. Det var en regional ostbricka med kex och frukt, vackert upplagd och väldigt smarrig. Men de flesta var mätta och danssugna och hittade liksom inte riktigt dit. Så det var lite synd. Men baren var flitigare besökt och folk verkade klara sig bra ändå. Och vi åt ädelost morgon, middag, kväll i veckor efteråt!

Klockan 2 var det dags att avsluta dansen så då spelade DJ Jerry låten vi valt som sista dansen, Halestorm’s Here’s to Us. Skitbra låt där de bland annat sjunger att de sista dagarna har gått för fort och att man ska skåla för sig själv och kärlek. Passade väldigt bra!

Sen tjatade vi såklart till oss mer musik från Jerry, så att han klämde fram en halvtimme till och min mamma till slut kom och viskade och pekade på klockan att det var dags att avsluta. Reglerna för lokalen sa nämligen att den var tvungen att vara tom mellan 3 och 7 på morgonen. Den ligger ju mitt i byn så jag gissar att de får problem med grannarna annars. Så då började vi långsamt fösa ut folk och det hade ju varit en ganska lång dag för oss alla så det var inte jättesvårt att få folk att gå och lägga sig.

Mamma och pappa stannade sen kvar och plockade undan lite eftersom brunchen nästa morgon också skulle vara i samma lokal. Tack för det kära föräldrar. Sen bar de hem en sovande Elsa till sitt hotellrum och jag gick in i vårt och fick äntligen ta av mig mina 8 cm höga bröllopsklackar. Det var en lättnad. Jag hade sen ont i fötterna i tre dagar, men det var det värt!

Vilken dag! Jag somnade runt 3.30, glad och trött och så vansinnigt lycklig. Oavsett hur klyschigt det låter så kände jag mig så jäkla rik. Och det berodde inte bara på bröllopspresenterna som vi fått utan mest för att vi har så jädrans härliga människor i våra liv. Det haglar svärord här, men på något sätt krävs det nästan för att alla ska fatta hur det känns att bli firad en hel helg. Firad tillsammans med Eric, mitt livs stora kärlek.

3,5 timmar senare, vid 7, vaknade jag och saknade min lille unge. Så då duschade jag snabbt innan jag gick tillbaks till festlokalen för att förbereda brunch. Där var mina föräldrar och Elsa redan på plats och jag fick världens gulligaste godmorgon-kram av min dotter. Perfekt. Sen brunchade vi!

Så blev det då lördagsmorgon, vår bröllopsdag och jag vaknade tidigt tidigt med fjärilar i magen. Det var så härligt, för trots att jag var lite orolig för att det inte skulle kännas så speciellt eftersom vi ju tekniskt sett redan var gifta, så kändes det så himla speciellt och hela helgen gick jag som på små moln, så förbannat kär i min man.

Elsa sov när jag gick, vilket inte kändes så bra. Men hon la sig så sent kvällen innan att hon var helt väck, trots att jag rumsterade omkring, packade mina grejer och så vidare. Jag pussade henne på pannan innan jag stack och bad till gudarna att hon inte skulle hamna i terapisoffan hos en psykolog när hon blir vuxen för att hennes mamma övergav henne. Jag visste liksom att vi inte skulle se varandra förrän i kyrkan, jag där framme och hon i mormors knä. Och sen skulle jag inte ha samma tid för henne under kvällen som jag brukar ha, min älskade unge.

Så körde pappa mig till Sjöbo, hämtade upp mina tärnor aka bästa kompisar, Emelie och Malena, och dumpade oss hos frisören Eva. Pappa körde sen vidare till blomsteraffären, där floristen, världens grymmaste som också gjort blommor till Daniel och Victorias bröllop (SKRYT), väntade med bordsdekorationerna och kavajblommor till herrarna i brudföljet.

Jag hade varit hos Eva två gånger innan bröllopet. En gång för att testa den önskade frisyren och sen veckan innan bröllopet för att färga och klippa ur en kuddfyllning ur håret. Hon fixade också Emelie och Malena, jättefint. Vi snackade, drack bubbel och sen fick Malena både hämta frukostmackor till oss och så småningom också blommorna, alltså min bukett och deras buketter. De var så fina. Precis som vi hade bestämt. En blandning av ljust, ljust rosa rosor, vit hortensia (som är min favoritblomma), eukalyptus, olivblad, små vita rosor och små astrantia som gav allt det stela lite rörelse och landet-känsla. Jättenöjd! Dessutom visste jag att kyrkan var i goda händer eftersom han också åkte dit och satte levande ljus och eukaplyptuskvistar i bänkraderna och fina buketter med samma blommor som altarblommor.

Efter några timmar med spolar, värmehuv, tupering och ungefär 2000 hårnålar så satt en ganska slarvig, låg knut i min nacke. Det var skitmysigt där hos Eva, vi snackade på om allt mellan himmel och jord, fnittrade och bara umgicks. Det blir inte så ofta ostörda stunder sådär längre, sen ungarna kom så det uppskattade jag verkligen och det kändes som den perfekta uppladdningen.

Emelie sminkade sen mig också hos frisören, innan hennes man kom för att hämta oss och körde oss hem till dem där påklädning skedde. Alla sprang runt som yra höns en timme där och nervös-bajsade samtidigt som vi sminkade oss och tryckte på underbyxor för att undvika lårskav. Sen var det dags att dra på sig brudklänningen och SÅ rädd jag hade varit för det momentet. Det hade liksom blivit rätt frikostigt med god mat veckorna innan bröllopet och jag var på riktigt nervös för att det inte skulle gå att stänga den. Men det gick! Och jag kände mig fin! Och precis innan vi skulle åka, när dagens anställda alltiallo och gammal granne, fina Jonna, stod i farstun för att köra oss mot kyrkan, så drar mina bästisar fram en present, trots att vi sagt att vi inte ville ha presenter!! Och det var den perfekta presenten, ett vackert, nätt silverarmband med en tunn kedja och ett evighetstecken. Evigheten som symbol för vår vänskap och min och Erics kärlek. Ja, det tänkte jag ut själv, men jag bestämmer att de var så de tänkte.

Sen körde vi. Det blev komplicerat att lasta in mig och min underkjol i bilen, men det gick. Efter en kilometer fick vi stanna så Emelie kunde hämta en huvudvärkstablett åt mig i baksätet, jag tror det kanske var lite spänningen, för lite mat och för lite vatten, men tyckte att den hjälpte rätt snabbt ändå för sen tänkte jag inte mer på det.

När vi kom fram till kyrkan gömde vi oss på en parkering nedanför kyrkbacken där vi såg alla gästerna anlända och gå in genom den stora porten. Vi hade hyrt en buss som forslade alla från pensionatet till kyrkan och tillbaks. Elsa var också med på den bussen, efter att ha tillbringat förmiddagen med Eric och min familj, dekorerat det sista i festlokalen och sovit middag som ett proffs. Lilla stora damen. Och när jag såg henne gå in i kyrkan fick jag tårar i ögonen för att jag saknade henne, men också för att hon är ett så närvarande bevis på att Eric är rätt.

Fotografen stod redo också, utanför kyrkan, och tog lite in the moment shots. Eric och hans bestman Lars dök upp och väntade sen på oss där, för att jag skulle kunna skrida upp mot kyrkan i den stora stentrappan (där jag har rensat ogräs ett par somrar i min ungdom). Sen vände han på sig när jag nästan var framme och fotografen (som opraktiskt nog också heter Emelie så jag fortsätter att kalla henne fotografen för enkelhetens skull) tog bilder på när vi såg varandra för första gången. Jag fulgrät tyvärr i trappan, så det blev inte så många vackra bilder från det momentet…

När alla gästerna hade kommit ställde vi oss i vapenhuset och gick igenom vad som komma skulle tillsammans med präst-Erica och vaktmästar-Anki. Så nervöst. Så spännande. Så… Stort. Sen ringde klockorna, orgeln började spela, och vi tågade in…

Så har vi alltså gift oss igen. Och vilken helg det var. Jag är så NÖJD och LYCKLIG när jag tänker på hur FINT det var att ALLA (nästan) som vi gillar samlades för att fira OSS en hel jäkla HELG. SÅ HÄRLIGT.

På allmän begäran kommer det nu komma ett antal inlägg som handlar om den där ödesdigra helgen 12-14 augusti då Eric och jag klädde ut oss till brudgum och brud och ställde till med fest.

Allt började på fredagen då mina föräldrar, jag och Elsa drog till festlokalen för att fixa det sista. Mitt mål var hela tiden att jobba järnet tillsammans med hjälpsamma familjmedlemmar på fredagen och sen släppa allt och bara njuta resten av tiden. Hela veckan innan gick åt till att skriva fem sidor långa email till folk med instruktioner, bilder, tabeller och scheman. Kontrollfreaket i sitt esse ja, var det pinsamt emellanåt? Ja. Men det blev också himla bra och jag kände att jag fick som jag ville hela helgen, vilket var ett krav eftersom det var mitt bröllop. Vårt bröllop. He. He.

Så vi dukade och satte upp ljusslingor och ställde fram saker och tog undan saker. Det fanns 7 runda bord och ett avlångt honörsbord med glas, olika bestick, placeringskort, pennor, menyer och middagsprogram. Jag kan visa er en bild om ni vill, när fotografen redigerat färdigt. Jag råkar nämligen veta att hon fotograferade alla detaljer där inne (eftersom jag sa till henne att göra det).

Mamma passade Elsa och rensade jordgubbar och sprang runt som en liten iller och pappa svor över intrasslade sladdar och körde bud över hela Skåne. Jannicke kom med björke som snälla hjälpredor satte upp på instruerade platser på lördagsförmiddagen. Eric var också med, just det, en liten stund, innan han stack mot flygplatsen i Köpenhamn för att hämta ett gäng gäster där.

Vi bråkade samtidigt massor med personalen på pensionatet, eftersom de ändrat hela listan med rumsfördelning som jag lämnat flera månader innan. Det är en lång, komplicerad och aggressiv historia som jag inte orkar dra nu. Men jag var arg. Väldigt arg. Och så slutade allt med att bröllopssviten gick till nån annan och vi fick ett rum med delade toalett på andra våningen och jadajada. Whatever.

Vi hann i princip med det som skulle hinnas med och sen hann vi också duscha lite snabbt och byta om för sen började hela stället myllra av folk. Vårt folk. Våra gäster som var sugna på grillbuffé och goda drycker. Så då började vår rehearsal dinner BBQ. Mer om den i nästa inlägg!

4 augusti, ja herre jäklar. Om typ 8 dagar ska vi gifta oss och innan dess ska det grillas och efter det ska det brunchas och det finns fortfarande SÅ mycket att göra. Vi jobbar med bröllopet hela tiden, samtidigt som vi försöker underhålla Elsa som dock underhålls rätt fint av sin mormor och morfar också. Öppnar dörren och springer en runda på gräsmattan och sådär.

Vi har förbeställt ett lass med alkohol som ska hämtas i Tyskland på måndag, kanske kan Eric göra det själv med min pappa så att jag kan stanna hemma och pula med bordsplaceringen, pyssla nån skylt eller göra lemoncurd till tårtan. Idag har vi varit inne i stan och storhandlat. Stan = Ystad och storhandlat = två kundvagnar fulla av goda grejer, drickor och pinaler. Elsa var kinkig och ville bli buren så fort vi kom in i affären och somnade sen i min famn på två röda, så henne fick jag bära medan Eric roddade båda vagnarna själv och lydde mina kommandon från inköpslistan som jag klämde fast mellan lillstrumpan och min haka.

Lagom till att vi var färdiga med handlingen och mina armar värkte efter att ha släpat på 12 kilo barn i statiskt läge, så vaknade hon såklart och var sen happy banana tills det var kväll. Helt otroligt att hon pallade med. Nu sover hon gott, jag har skrivit lite jobbtexter om Apple Watch och Eric har designat en fin grej som vi ska ha med på bröllopet. Om vi hinner omsätta ‘na till verkliga livet vill säga.

Det rullar med andra ord på här och snart är det dags och igår träffade vi prästen som var fin så det blir nog bra det här. Ihh. Pust pust. Suck. Schuuuuuhhhh.

Hörs!

Lugnaste svensexan i stan

July 26th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Helgen som gått innebar svensexa no. 2 för Eric som blev överraskad av ett gäng glada och ölutrustade grabbar här hemma kl. 12 i lördags. Eric hade inte anat någonting, eftersom jag är så bra på att ljuga, tydligen. Kanske han bör ha i bakhuvudet i framtiden… De stack iväg för att spela Laserdome och lösa mysterier, äta god mat och dricka massor av alkohol. Elsa och jag fixade lite här hemma, fick besök av hennes farmor och farfar och gick sen och handlade en snabb sväng. Det serverades fisk till kvällsmat som så ofta när Eric inte ska äta. Jag jobbade sen hela kvällen och kollade på Greys Anatomy mellan varven, som jag nu startat, men ännu inte är så superfast i.

Innan jag skulle gå och lägga mig så bubblade jag massa vatten, satte fram en kräkspann, la fram paracetamol och dessutom hade vi köpt chips och cola innan. Jag bäddade till killarna som skulle sova över och gick sen och la mig med en tyst bön om att de iallafall var tysta när de kom hem. Typ en halvtimme efter att jag släckt ljuset kommer de insmygande i lägenheten, supertysta och städade. Det var alltså slut redan vid 1 på natten och Eric var, enligt egen utsago, nyktrast av dem alla. Skön kontrast mot hans svenska svensexa alltså.

Trots det så tassade Elsa och jag hem till Izabella när Elsa vaknade vid 6 nästa morgon. Vi drack te och pratade ikapp oss och så fick Noah och Elsa peta lite på varandra bland leksakerna på golvet. Svensexan avslutades sen med en smarrig brunch på vår gågata här i närheten, dit Elsa och jag också var bjudna. Kul att hänga med killarna som jag gillar mycket, även om deras tjejer/fruar saknades, och jag fick en liten föraning om att bröllopet kanske kan bli rätt bra med de här människorna som vi har bjudit.

18 dagar kvar!

Elsa och den svenska valpen

July 15th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Det är fredag och jag är fortsatt dunderförkyld. Har ont i kroppen är hes och täppt i näsan och smakar ingenting.

I mammas frys ligger tre tårtbottnar som ska bilda bröllopstårta om några veckor och två pajer som ska serveras bakfulla vänner dagen efter det där bröllopet. Elsa sover och mamma rensar ogräs och jag har precis skrivit lite om olika sms-lån. Snart ska jag åka med Emelie och Malena till en sminkaffär i Lund och testa fina saker på mitt sjuka ansikte, förhoppningsvis köpa med mig lite fint och dessutom kunna återskapa det på den stora dagen.

Elsa trivs som fisken i vattnet här och är så gullig med dalmatinervalpen Alba. De är gulliga med varandra, så försiktiga och busiga. Imorse matade Elsa henne ur sin hand och när vi några timmar senare helt glömt bort det så sprang Elsa och hämtade en liten pellets som Alba försiktigt slickade tag i från Elsas hand. Kanske kompisar för livet de där två?

Vi hade ju hoppats kunna bada en sväng i sjön här, men det är kallt i luften. Troligtvis varmare i vattnet, men ändå så kallt i luften att man inte blir sugen på att springa omkring i bikini. Saknar Eric, det har blivit en bekväm vana att träffa honom varje dag efter våra år av distansförhållande. Facebook påminner mig dagligen om gamla blogginlägg där jag skriver om längtan efter en vardag med Eric i Frankfurt och nu är vi där. Alltså inte precis exakt just nu, men annars är vi där. Hemma i Frankfurt. Tillsammans med Elsa som en familj. Känns väldigt rätt i magen.

Glad midsommar! Tyskarna är inte så medvetna om det faktum att idag är en stor högtid i Sverige så livet har rullat på som vanligt även idag. Eric är fortfarande på jobbet (klockan är nu 21.01) och Elsa är fortsatt halvsjuk. Det betyder att hon är glad och har energi tills hon blir trött och då klappar hon ihop totalt, ramlar och slår sig, gnäller, gråter och PIBÅRR. Som mina föräldrar alltid sa till oss. Det är dessutom supervarmt ute och det gillar hon inte heller, med värmeutslag på hela kroppen och hår som ligger konstant slickat mot hjässan har hon alltså kämpat sig genom sin andra midsommar i livet.

Nu sover hon och jag har jobbat med att skriva texter om mobilabonnemang. Nu ska jag kolla på Project Runway, planera bröllopet i huvudet och pyssla lite med några bröllopsattiraljer.

Imorgon är det lördag och Eric måste troligtvis jobba. Elsa och jag ska försöka gå ute lite mer, det väntas oväder i natt och då sjunker förhoppningsvis temperaturen under 30 iallafall. Imorgon eftermiddag är det sommarfest i Svenska kyrkan så vi har förberett en lax- och rucolapaj och drar dit en sväng för att dansa och få oss lite svensk-känsla.

Dåligt väder men bra med jobb

June 17th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Ungen - (0 Comments)

Idag ser vädret lovande ut, men en titt på väderleksrapporten på telefonen visar att det kommer att spöregna igen inom en snar framtid så Elsa och jag ska snart ta oss ner på stan och handla en födelsedagspresent till vår make och pappa som blir 35 år på söndag.

Veckan har gått snabbt och jag har fått mycket jobb gjort, alltså betalt jobb, så det känns bra. I helgen tänker vi ånga vidare med alla bröllopsgrejerna och på riktigt försöka sätta lite fart. (Som jag har tänkt och sagt de senaste 10 helgerna…) Men nu börjar det ju dra ihop sig så otroligt mycket och snabbt att jag blir helt bubblig i magen.

Igår hade vi två mammor med ungar över på fika och flickorna lekte så fint med varandra medan vi vuxna drack te och åt jordgubbar och diskuterade föräldrapenning och annat kul. Gillar verkligen de här människorna och kanske särskilt de gulliga barnen…

Ska försöka skriva ett längre inlägg om Elsa i helgen också, det var längesen sist känns det som och hon växer och utvecklas så himla snabbt. Måste dokumentera detta nånstans ju!

Ösregn och semesterplanering

June 15th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Tyskland. - (0 Comments)

Alltså vilket skitväder vi har här i Frankfurt för tillfället. Inte kul alls. Igår regnade det från och till hela dagen så att Elsa och jag tvingades ta bussen istället för cykeln till svenska kyrkan. Jag hatar att behöva vänta på bussen och jag hatar att behöva trängas med en massa idioter som inte tar hänsyn till någon mer än sig själv.

Sen gick vi och handlade på eftermiddagen och släpade ett stort paket till posten som de sen meddelade skulle kosta 30 euro att skicka tillbaks och eftersom värdet på beställningen där i bara var 10  euro bestämde jag mig för att släpa hem skiten igen. Och sen började det spöregna, alltså verkligen spöregna så att vi blev dränkta som katter både jag och Elsa eftersom hon tvunget skulle dra i öppningen till vagnens regnskydd så att det forsade in vatten även där.

Sen gick vi till DM och där är personalen otrevligast i stan och gnäller och säger inte hej och snackar skit om kunderna samtidigt som man står och betalar i princip. Så istället för att skula, gömma oss och vänta ut regnet, så gick vi vidare till Netto och vid det laget var paketet genomblött och söndrig och Elsa sur för att jag inte skickade in riskakor under regnskyddet snabbt nog.

Så vi handlade snabbt och drog sen hem. På kvällen var det bilkö på alla vägar i hela Frankfurt i princip eftersom att tunnelbanestationerna var översvämmade. Det forsade in vatten överallt och att tänka på att det är mitten av juni är helt enkelt för ledsamt.

Idag ska jag till frisören lite snabbt, tar Elsa med mig och hoppas på det bästa. Sen ska vi sjunga med Brit i eftermiddag och det ser jag redan framemot. Bröllopsplaneringen börjar bli ganska intensiv och nu måste vi också boka resor och hotell och sånt för vår roadtrip mot svenska marker. Svärföräldrarna är supersnälla och lånar ut en bil och mamma och pappas grannar hyr ut sitt hus så att vi kan bo precis bredvid en tvättmaskin och två barnvakter.

Ja, så ser läget här borta. Kallt, regnigt och bröllopsplanerande.

Ack Sverige du sköna

May 19th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Resa. | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Sverige-trippen var som vanligt fantastiskt. Jag älskar att se Elsa i den miljön (också), omgiven av en bunke andra människor som vi visserligen inte träffar så ofta, men som ändå direkt drar in henne (och mig) i värmen och gör oss en del av sammanhanget.

Jag hade massor av bröllopsmöten att bocka av, men Elsa kom ihåg sin mormor från Skype-samtal och tidigare häng så de stannade kvar hemma och min mamma gjorde ett toppenjobb som barnvakt så att jag i lugn och ro kunde sitta hos frisören, diskutera olika rosor och snacka tårtfyllningar.

Det blev en del beslut fattade, men några löstes i princip upp, så planeringen går vidare. Nu är det dessutom mindre än tre månader kvar och jag vägrar spara allt till sista veckan (gissar att det blir stressigt nog just de dagarna), så nu ska ha skrivas listor och börja pysslas.

Vi fick alltså många av de familjemedlemmar och vänner och djur som betyder något hemma i Sverige. Elsa gosade med Jannickes dalmatinervalpar och satt på en studsmatta och kollade när stora barnen spelade tv-spel. Hon åt tacos och badade badkar och provfotades av vår bröllopsfotograf. Hon gick och gick och gick och gick. Hon tittade på när mormor klippte gräset, bäddade ner sina  små tår i stråna och log sitt något tillgjorda, men ack så härliga, leende med underbett och hopknipna ögon. Hon kollade på storkar och matade grisar och petade på myror och fick till slut skjuts med gammelmormor och gammelmorfar till Ystad. Där träffade vi catering-firman (som jag älskar!!) och åt lunch, innan vi tog tåget till Köpenhamn och hängde i lekrummet på Kastrup i tre timmar.

Klockan 21 var vi hemma i lägenheten igen och som vanligt: Borta väldigt väldigt fint och mysigt och roligt, men hemma bäst.