Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Bröllopiga brunchen med bästa bunchen

September 27th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Som jag tänker på Angelica om dagarna. Om det stundande bröllopet som hon fortfarande har framför sig och som går av stapeln till helgen. Är så himla glad för hennes skull, att hon också har hittat mannen i sitt liv. Är även lite avis att hon fortfarande har själva bröllopsfesten framför sig. För jäklar alltså. Vilken kärleksfest det är, på så många sätt.

När alla hade fått några sovtimmar, där, natten mellan bröllopsfesten och brunch så samlades vi återigen i glasverandan för att äta. Igen. Alla dök upp, oavsett nivå av baksmälla. Alla utom min bror som tydligen inte mådde helt rumsrent…

Brunchen hade vi fixat själva. Jag kollade med en massa olika cateringfirmor, men det kostade för mycket pengar i förhållande till vad vi skulle få. Så jag bakade. Och lagade mat. Och frös in. Och skrev ytterligare ett mail på fem sidor med instruktioner till dem som skulle servera och förbereda. Vi hyrde in en kompis till mina föräldrar som jobbar som kokerska och som har varit ansvarig för maten på många fester tidigare och hon tog med sig en hjälpreda. De hämtade frallor som jag hade beställt och ställde sedan i ordning allt. Det fanns ostbricka, salami, skinka och grönsaker till det. Knäckebröd, mjukt bröd och grovt bröd. Paj med lax och spenat. Paj med skinka och purjolök. Det fanns hangover-shots, apelsinjuice, äpplejuice och coca-cola. Det fanns köttbullar och fruktfat och bacon. Naturligtvis bacon, det är ju Erics favoritmat. Det fanns också våffeljärn och smet så att man kunde baka sina egna våfflor, svenska våfflor utan socker i. Med vispgrädde, sylt eller florsocker. Dessutom fanns det sekt och bröllopstårta och spettkaka och ballerinakex och godis.

Jag tror det alltså kan garanteras att alla som var där blev mätta. Det hoppas jag iallafall för vi fick massor med mat över. Det är alltid så svårt när det vankas buffé att köpa in rätt mängd. Men min filosofi är att det alltid är bättre med för mycket av allt än för lite av något. Så vi köpte in och fick rester. Det blev dock ändå bara en tjugondel av priset som cateringfirmorna ville ha, så det är rätt lugnt.

Ja, sen när folk började sucka av mättnad så började också avskeden. Det var dags att tacka och säga hejdå och kramas. Folk körde iväg. Blev hämtade av taxis. Fick skjuts till tågstationen. Snart var det bara ett litet gäng kvar. De gick ner till pensionatet igen och mamma, Jannicke och jag städade ur det sista ur lokalen. Sorgligt var det att se alla fina bröllopsblommor stå i sina hemmasnickrade lådor, samlade på ett bord. Sån tydlig bild av slutet på det goda. Jannicke fick blommor med sig till sitt stora hus och till sin granne som hade skogat björkris åt oss. Bror som hade vaknat ur sin koma fick med sig blommor och sen hade vi massor hemma också, hur länge som helst faktiskt, trots att det var snittblommor i oasis.

Sen körde vi ner och hängde lite med folket som var kvar, innan de också drog sig mot tåg, flyg och hemresandet. Sen körde vi också hem. Möra. Trötta. Men inte så bakfulla faktiskt, vilket var skönt. Elsa var mammig som tusan, men fick lov att vara det. Allt bröllopsfixande var ju över och jag hade inget bättre att göra med mina två händer än att bära, klappa och krama henne.

Vilka fantastiska tre dagar alltså. Tusen tack till alla er som var med, som reste över Europa och la pengar, tid och energi på att komma. Tack till er som skickade presenter, blommor, kort, mail, telegram, hälsningar och övrigt för att gratulera. Tack till föräldrar, syskon, tärnor och bestman för allt ni gjort för oss. Jag är nykär i min man och lika kär som alltid i min dotter och så vansinnigt tacksam för alla och allt bra som finns i mitt liv.

Okej, så vi marscherar in med våra gäster i släptåg. Dansar och tjoar. Nu jäklar. Alla ställer sig vid sina platser och sen sätter vi oss ner. Sen följer en så jäkla rolig middag så det är inte sant. Vet inte riktigt hur jag ska tackla allt så vi tar det i bit-form för att jag ska kunna sammanfatta. Förbered er på ett lååångt blogginlägg.

Bordsplacering

Att placera ut vår brokiga blandning av gamla och unga, tyskar och svenskar var knepigt. Vi ville gärna ha runda bord, som jag tycker är lite elegantare och festligare. Vid varje sådant fick det plats åtta personer. Alltså typ fyra par om man valde att jobba i par. Vilket vi typ gjorde. Alltså vi separerade inte på par, men de flesta fick inte sitta bredvid varandra. Vi försökte köra fyra tyskar och fyra svenskar vid varje bord. Plus att vi blandade gamlingar med snorungar så att det inte bidde några “stillsamma” bord, utan det fanns möjligthet till action vid alla. Men lätt är det inte. Visst finns det alltid “Spassbremsen” som man säger på tyska, skojbromsar, men det blev förhoppningsvis okej i slutändan. Honnörsbordet var nästan svårast. Vi tänkte först vi, mina tärnor plus män och Lars och Linda. Det hade blivit exakt åtta, toppen! Men så hade ju Lars och Linda sina ungar med sig också, som vi knappast kunde trycka in hos nån främling ett bord bort. Så då fick vi inte ihop det på det viset. Det slutade med ett fyrkantigt honnörsbord, till mitt stora förtret. Där satt de som jag nyss räknade upp, plus mina föräldrar, Erics föräldrar och Elsa.

Mat & Dryck

Den ordnades av en restaurang som vi hade hittat i Ystad. Jag testade massa olika, fick offerter och snackade med deras kockar och personal. För mig handlar allt väldigt mycket om personkemi och magkänsla. Det ska kännas rätt. Bryggeriet, som stället hette, hade en väldigt engagerad och trevlig kock och chef, Max, som vi gav förtroendet till. Eric och jag gillar god mat och ville att middagen skulle vara riktigt, riktigt god. Det var också här vi la den största delen av budgeten. Vi hade en sittande trerättersmiddag som serverades av duktiga servitörer som restaurangen också ordnade åt oss. Det serverades:

Förrätt: Gravad hjortytterfilé serveras med picklad blomkål i olika färger, rostade mandlar, päronpuré & örtolja
Varmrätt: Nattbakad kalventrecote serveras med svenska primörer, rödbetspuré, mustig timjansås samt tunnbrödsbakelse smaksatt med västerbottenost
Dessert: Fläderinkokta rabarber serveras med vaniljdrömmar & lättvispad grädde

Det fanns också ett vegetariskt alternativ som fyra av våra gäster fick:

Förrätt: Picklad blomkål i färgkombination serveras med puré på gröna ärtor, lagrad herrgårdsost, potatischips & äpple
Varmrätt: Smörstekta primörbetor serveras med pak choi, västerbottenost, hasselnötter & dill
Dessert: Samma som köttätarna

I danspausen fick de tårta och kaffe med avec och till vickning vid 12 en ostbricka med frukt. Mer om det sen.

Maten var så otroligt god att jag sällan ätit något lika gott. Och det verkade som att alla tyckte det, vilket vi såklart blev jätteglada att höra. Till och med DJn mailade mig dagen efter och tackade för sig och maten som var den godaste han någonsin ätit.
Dessutom var personalen jätteduktig. Allt flöt på snabbt och smidigt med både mat och dryck. Vi serverade ett rött vin och ett vitt vin som vi hade prövat ut tillsammans med en duktig sommelier (och Izabella och Markus!) som skulle funka till maten. Det fanns också vatten, mineralvatten och läsk för de som hellre ville dricka det. Och snaps! Gott om snaps, hela tiden!

Toastmaster Molly

En av de stora anledningarna till att middagen blev ett sjuhelsikes jäkla startskott på en fantastisk kväll, var Molly. Min kompis Molly som också är från Skåne och som jag lärt känna här i Frankfurt. Hon jobbade här innan. Det är även samma Molly som sjöng som en gudinna i kyrkan. Hon hade läget under sådan kontroll. Hon skämtade och var alldeles underbar hela middagen. Hon höll i snapssångerna, presenterade talare och läste upp telegram. Hon fick alla att säga “Åååhh” så fort något var gulligt. Hon pratade svenska, engelska och tyska så att alla skulle hänga med i svängarna. Hon var helt enkelt perfekt. Älskar Molly.

Middagsprogram

Vi hade lagt ner många arbetstimmar på ett middagsprogram. Det fanns ett på svenska och ett på tyska. Där i hittade gästerna dels en hög med sånger. Hemma hos mig på landet, där jag är uppvuxen, sjunger man alltid under middagen. Det är vanligtvis en välkomstvisa, snapsvisor, vinvisa, ölvisa, kaffevisa, minst en allsång och några andra låtar. Vi hade översatt svenska snapsvisor, där melodin var bekant för tyskarna också, till tyska. Sen fanns även Baloos sång med, som vi sjöng på både svenska och tyska, tror jag. Några av låtarna sjöng vi på båda språken, efter varandra. Några sjöng man på sitt eget språk, alla samtidigt. Det blir automatiskt stämning när man sjunger, tycker jag iaf. Molly gjorde också här bra i från sig och portionerade ut låtarna bra och fick folk att ta i. Det kändes som att alla sjöng, vilket såklart var skitkul.

I programmet fanns också ett korsord med frågor om oss. Vi hade ställt ut IKEA-pennor, dekorerade i våra bröllopsfärger, på borden så att man kunde göra korsordet om man ville. Vi undrade bland annat vad Erics favorit-utomjording heter (Alf) och i vilken stad pluggade jag utomlands (Adelaide).

Det fanns också lite gulliga citat om äktenskap från barn. Till exempel att man ska ge komplimanger, även om den andra ser ut som en lastbil. De var lite roliga faktiskt.

Vi hade även med en lång beskrivning till varje gäst. Vi hade försökt vara lite interna och lite fyndiga och ändå försöka få folk att förstå att vi tycker om dem. Med på festen fanns till exempel en gäst med 9,5 fingrar, en som har en speciell relation till Whiskey, en som vill jobba på VIP-Klipp, en som alltid gör paj när man kommer på besök, en som inte har fiskat på 40 år, en som gillar flygplan, en som har konstig godissmak, en som tar med sig sitt eget te på fest, en som har en häst i ett annat land, en som har sin pappa till att klippa gräset och så vidare.

I början av middagshäftet hade vi listat info om vinerna som serverades, vilka andra drycker som fanns och… Ja, det var nog det. Menyn var tryckt på en papperspåse som servetten låg i, så den var inte med i häftet…

Tal

Så. Många. Fina. Tal. Vi höll ett precis i början också, väldigt improviserat och snabbt, men vi hälsade iallafall alla välkomna och berättade hur glada vi var att de ville komma. Vi tackade också för all hjälp, av alla de slag, som vi fått inför bröllopet.

Mina föräldrar och syskon höll ett jätteroligt tal på svenska och engelska om hur jag och Eric var ganska lika, men ändå olika. Om hur Eric är bra på datagrejer och att jag är den mest ohändiga personen i min familj, men ändå den händiga i vårt förhållande. De var så gulliga där framme. Och Jannicke grym med den engelska översättningen.

Emelie och Malena höll också tal. Mina tärnor och bästisar. De visade en bild som togs på Erics svenska svensexa där grabbarna sitter fulla i en badtunna och Eric typ är medvetslös i bakgrunden. Vi försökte sen återskapa den bilden på möhippa, i en jacuzzi på spat där vi var. Jag ligger däckad i bakgrunden och Emelie i förgrunden låtsas täcka sin snopp. Skitkul! De pratade om hur vi brukade sova i samma säng när vi bodde ihop i Ystad och sådär. Sen avslutades deras tal med att vi alla fick ställa oss upp, Eric och jag där framme, och dansa linedance! Askul!

Arved, Erics bror, höll också ett tal, som representant för den delen av familjen. Också väldigt gulligt!

Gabriella höll tal på både engelska och svenska, så snäll! Och pratade om hur vi brukade showa för våra stackars föräldrar när vi var små.

Izabella, som jag vet inte ens gillar att prata inför folk, höll ett jättefint, koncist tal och sa en massa fina saker om oss och vår vänskap i Frankfurt. Då blev jag faktiskt lite gråtig, det lät så himla ärligt och ur hjärtat helt enkelt.

Förutom alla fina tal så hade massor av människor skickat hälsningar eller telegram som Molly läst för oss. Det kom hälsningar från när och fjärran, verkligen gulligt att folk hade tänkt på oss.

Förutom talen och telegrammen så körde folk naturligtvis också klassikerna (i alla fall är det klassiskt där jag kommer ifrån) att man ska pussa sin partner när gästerna klingar i glasen. Och stampar de i golvet så ska man pussa sin partner under bordet. Inte det lättaste med en kjol som levde sitt eget liv. Och så fort Eric lämnade rummet ställde sig alla männen i rummet i kö för att pussa mig på kinden (några tog sig även grövre friheter än så…). Så fort jag lämnade rummet kom de kvinnliga gästerna och gav sig på Eric. Här var det han som tog sig friheter. (Förlåt igen för övergreppet Molly!) Livade traditioner som också drog sitt strå till stämningen.

Ungarna

Till barnen hade vi ordnat en klassisk macka till förrätt, en mindre variant av vår huvudrätt till huvudrätt och glass till efterrätt. Det var nog lite onödigt, så här i efterhand, eftersom alla barn var typ 1 år gamla… Och Mira som snart blir 3. Men jag ville att de också skulle ha det lite festligt.
Det fanns också en lekhörna i ena ändan av rummet. Vi hade köpt en lekmatta och Malena hade med sig en kasse leksaker. Det fanns också ett bord med papper och pennor till de små konstnärerna. Dessutom stannade Jonna, tidigare chaufför åt bruden, nu lektant, kvar och försökte underhålla ungarna lite. Det var såklart inte det lättaste eftersom de var så pass små och Elsa var den enda av dem som pratade samma språk som Jonna… Men fel var det iallafall inte. Plus att vi, i ett konferensrum precis intill festlokalen, hade lagt ut madrasser och lakan. Där somnade sen barnen ett efter ett och Jonna satt och vaktade som en levande babyphone. Vaknade någon så sprang hon och hämtade rätt föräldrar och på det viset kunde de vuxna slappna av och dansa lite, trots att de hade med sig sin avkomma på fest.

Elsa var en stjärna hela middagen. För det mesta satt hon i sin barnstol mellan sin mormor och sin farfar. Åt lite mat. Festade till det med vatten ur ett snapsglas och vandrade omkring mellan oss, sin plats och lekhörnan. På slutet blev hon rätt trött, gosade massor och sen, lagom till att dansen skulle börja. Gick mamma och la henne. Då hade hon varit lite ledsen, men samtidigt så trött att mamma övertalade henne till att sova. Sen sov hon där tills mina föräldrar gick tillbaks till sitt rum vid 3 på morgonen och då bar över henne till en madrass där istället. Hon vaknade vid sju, som vanligt och var glad som en lärka. Så skönt för att inblandade att det gick så bra. Lite orolig var jag nog, men tack vare världens bästa mormor hade Elsa också en toppenkväll och saknade inte mig nämnvärt.

Sammanfattningsvis

Jag är glad att jag hade mailade ett så långt Bridezilla-mail med instruktioner och önskningar till serveringspersonal, cateringfirma och toastmaster. På festen slapp vi oroa oss över något alls, allt flöt på som det skulle. Och om det uppstod problem, så löstes dessa utan att vi behövde lägga oss i eller ens veta om att de fanns. Tack igen Molly! Även lokalen fungerade bra för våra syften. Det var lagom trångt för att det skulle bli stämning, men ändå så luftigt att man kunde röra sig mellan borden och maten ställas fram utan hicka.

Så blev det alltså en väldigt underbart fantastisk bröllopsmiddag som vi sent kommer att glömma. Alla finklädda människor som vi tycker om så mycket satt och snackade skit med varandra, tvingade oss att pussas, skålade och skrålade. Middagen avslutades med att bruden (host) sjöng en lite småfull version av Spice Girls Wannabe i mikrofonen. Och sen tror att mikrofonen är avstängd och börjar sjunga en väldigt sliskig version av Backstreet Boys Quit Playing Games. Jodå, allt finns på film. Tack morfar. Helt perfekt bröllopsmiddag. Som fortsatte med ett helt perfekt bröllopsparty, dans, drinkar och ös. Fortsättning följer…

Efter att vi hade gått ut ur kyrkan till The Arks härligaste låt så sprang vi snabbt runt på sidan så att vi kunde smyga in i kyrkan igen, från sidan. Samtidigt gick alla ut genom kyrkoporten och ställde sig nere på backen. Det visade sig vara en tradition som tyskarna kände sig lite osäkra inför, så när vi sen kom ut igen för att motta folkets jubel var alla mest förrvirrade. Vilket också var roligt. Elsa kom hem och sa hej, mamma och Jannicke kastade lite ris och sen ställde vi oss i kyrktrappan för att ta en gruppbild. Ungefär samtidigt började det regna, igen. Gästerna hoppade på bussen tillbaks till festlokalen igen och vi gjorde oss redo för porträttfotografering med fotografen. Tärnorna fick skula i Jonnas bil och Eric och jag fick låna ett vitt paraply som skydd mot dropparna från himlen. Vi tog bilder på en lummig grusväg, i motljus i kyrkporten och i trappan. Sen lastade jag in mig och bröllopsklänningen hos Jonna, Eric fick åka med fotografen, och så körde vi mot festlokalen. På vägen stannade vi på en typiskt skånsk åker och fotades där.

Alltså jag har verkligen ingen naturbegåvning framför kameran. Jag tycker det känns så obekvämt att stå där och le på kommando samtidigt som mina armar ligger konstlat placerade runt Erics hals. Så. Jobbigt. Bilderna blev också därefter. Men nån fin fick vi ju till, och Emelie är en grym fotograf, så henne kan man inte skylla på!

När vi var färdiga och hade förevigats i alla möjliga konstellationer, och vinkat till bilarna som körde förbi och såg glada ut, stack vi till festlokalen. Där minglade alla omkring på glasverandan, och utanför. Vi bildade kramkö och fick mottaga varmande grattis från våra nära och kära. Elsa var där också och det serverades alkoholfri cider från musteriet där mina föräldrar bor, samt prosecco. Det fanns också varma salta kringlor, direktimporterade från Tyskland (Brezeln) och snittar med lax och skinka. Samt en vegetarisk soppa i shotglas med ramslök. Jättegoda. Vi fotograferade vidare där också, i olika konstellationer med gästerna. Sen blev klockan 18 och DJn spelade “I Got a Feeling” av Black Eyed Peas, som vi hade bestämt som ingångslåt. Dörrarna till festlokalen öppnades och alla tågade in till sina platser. På ett gammalt fönster utanför lokalen hade vi skrivit upp vem som skulle sitta vid vilket bord och så fick gästerna leta upp sitt placeringskort när de kom in.

Mer om middagen i nästa avsnitt av “Eric och Jessicas bröllop”.