Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Bröllopiga brunchen med bästa bunchen

September 27th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Som jag tänker på Angelica om dagarna. Om det stundande bröllopet som hon fortfarande har framför sig och som går av stapeln till helgen. Är så himla glad för hennes skull, att hon också har hittat mannen i sitt liv. Är även lite avis att hon fortfarande har själva bröllopsfesten framför sig. För jäklar alltså. Vilken kärleksfest det är, på så många sätt.

När alla hade fått några sovtimmar, där, natten mellan bröllopsfesten och brunch så samlades vi återigen i glasverandan för att äta. Igen. Alla dök upp, oavsett nivå av baksmälla. Alla utom min bror som tydligen inte mådde helt rumsrent…

Brunchen hade vi fixat själva. Jag kollade med en massa olika cateringfirmor, men det kostade för mycket pengar i förhållande till vad vi skulle få. Så jag bakade. Och lagade mat. Och frös in. Och skrev ytterligare ett mail på fem sidor med instruktioner till dem som skulle servera och förbereda. Vi hyrde in en kompis till mina föräldrar som jobbar som kokerska och som har varit ansvarig för maten på många fester tidigare och hon tog med sig en hjälpreda. De hämtade frallor som jag hade beställt och ställde sedan i ordning allt. Det fanns ostbricka, salami, skinka och grönsaker till det. Knäckebröd, mjukt bröd och grovt bröd. Paj med lax och spenat. Paj med skinka och purjolök. Det fanns hangover-shots, apelsinjuice, äpplejuice och coca-cola. Det fanns köttbullar och fruktfat och bacon. Naturligtvis bacon, det är ju Erics favoritmat. Det fanns också våffeljärn och smet så att man kunde baka sina egna våfflor, svenska våfflor utan socker i. Med vispgrädde, sylt eller florsocker. Dessutom fanns det sekt och bröllopstårta och spettkaka och ballerinakex och godis.

Jag tror det alltså kan garanteras att alla som var där blev mätta. Det hoppas jag iallafall för vi fick massor med mat över. Det är alltid så svårt när det vankas buffé att köpa in rätt mängd. Men min filosofi är att det alltid är bättre med för mycket av allt än för lite av något. Så vi köpte in och fick rester. Det blev dock ändå bara en tjugondel av priset som cateringfirmorna ville ha, så det är rätt lugnt.

Ja, sen när folk började sucka av mättnad så började också avskeden. Det var dags att tacka och säga hejdå och kramas. Folk körde iväg. Blev hämtade av taxis. Fick skjuts till tågstationen. Snart var det bara ett litet gäng kvar. De gick ner till pensionatet igen och mamma, Jannicke och jag städade ur det sista ur lokalen. Sorgligt var det att se alla fina bröllopsblommor stå i sina hemmasnickrade lådor, samlade på ett bord. Sån tydlig bild av slutet på det goda. Jannicke fick blommor med sig till sitt stora hus och till sin granne som hade skogat björkris åt oss. Bror som hade vaknat ur sin koma fick med sig blommor och sen hade vi massor hemma också, hur länge som helst faktiskt, trots att det var snittblommor i oasis.

Sen körde vi ner och hängde lite med folket som var kvar, innan de också drog sig mot tåg, flyg och hemresandet. Sen körde vi också hem. Möra. Trötta. Men inte så bakfulla faktiskt, vilket var skönt. Elsa var mammig som tusan, men fick lov att vara det. Allt bröllopsfixande var ju över och jag hade inget bättre att göra med mina två händer än att bära, klappa och krama henne.

Vilka fantastiska tre dagar alltså. Tusen tack till alla er som var med, som reste över Europa och la pengar, tid och energi på att komma. Tack till er som skickade presenter, blommor, kort, mail, telegram, hälsningar och övrigt för att gratulera. Tack till föräldrar, syskon, tärnor och bestman för allt ni gjort för oss. Jag är nykär i min man och lika kär som alltid i min dotter och så vansinnigt tacksam för alla och allt bra som finns i mitt liv.

, , , , , , ,

Bröllopsdans med inslag av party, vodka, hembakad tårta och jägartraditioner

September 25th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Hej! Jag är tillbaks! Ni anar inte vad som händer här hemma varje ledig sekund nu för tiden, stora saker på gång kan jag avslöja. Men inte mer än så. Får skriva om det lite senare för nu måste vi bli klara med bröllopet.

Middagen avslutades till slut, efter vad som kändes som tjugo minuter men som nog var i alla fall… tre timmar. Typ. Nu väntade dansen. Först körde DJ Jerry några låtar dansvänligt och sen var Eric och jag redo för den officiella första dansen. Vi hade valt Can’t Help Falling in Love with You, en gammal Elvis Presley-klassiker som i vår favorit-version sjungs av Hailey Reinhart. Så härligt och romantiskt och alla stod runt om och tittade på när vi var sliskigt gulliga i mitten.

Sen fick alla dansa! Och det blev så himla bra. Tillsammans med inbjudningarna fanns ett svarskort som våra gäster fick skicka in. Där kunde de bland annat ange om de var allergiska, om de ville ha ett hotellrum och dessutom vilken musik de helst ville dansa till. Vi sammanställde sen dessa önskningar och lämnade till DJ Jerry. Han hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp de mest skurrila önskningarna och spelade verkligen alla låtar på den där listan. Där hade jag också skrivit musik som Eric och jag gärna dansar till. Dessutom fick folk naturligtvis önska vad de ville under kvällen och alla dansade. Det var åtminstone det intrycket att jag fick, att verkligen alla dansade. Barnen sov, de flesta, och alla släppte loss.

Det fanns också en bar i ena hörnan av dansgolvet där man kunde beställa allehanda cocktails. Min favorit – Vodka Cranberry – var naturligtvis ett alternativ, liksom Erics lite mer spartanska – öl. Man kunde också dricka vatten, läsk eller juice såklart. Vi hade ordnat en finfin godisbuffé på ett bord, med en skylt som gick i samma stil som alla andra trycksaker och burkar som Jannicke fixat åt oss på Ikea. Vi hade handlat stora mängder lösgodis av god kvalitet (jag är en absolut snobb när det kommer till godis) och tryckt och skrivit på bruna papperspåsar som man kunde lägga sitt snask i.

På den lilla terrassen satt folk och vilade fötterna, snackade skit och rökte. Svenskarna och tyskarna minglade frikostigt vid det här laget och stämningen var så jäkla skön.

Jag är också väldigt nöjd med min egen nivå av berusning. Jag drack nog inte mer ett glas vin till maten, sammanlagt. Och en snaps. När baren öppnade drog jag igång en stadig ström av Vodka Cranberries, men dansade nästan hela tiden och var bara glad. Glad och skrattig och kär i min man. Efter nån timmes dans var det paus och dags för min hembakade bröllopstårta och den skånska spiddekagan, spettkakan. Den hembakade bröllopstårtan var en trevåningstårta som bestod av chokladkaka med chokladmoussefyllning underst, citron- och vallmokaka med lemoncurdgrädde i mitten och sockerkaka med jordgubbar och hemkokad vaniljkräm överst. Den var täckt i ett tunt lager schweizisk marängkräm så att man såg mycket igenom, en såkallad semi-naked cake. Över hela tårtan låg bär: blåbär, jordgubbar, vinbär och hallon. Och på toppen skulle det egentligen funnits en cake-topper med våra initialer i metallsnöre som min svärmor har gjort. Men den glömde serveringspersonalen sätta dit och jag tänkte inte på att den saknades så den kom aldrig med. Det gör mig lite ledsen så här i efterhand, men eftersom allt annat gick enligt plan så tänker jag inte hänga upp mig på det.

Eric och jag körde den amerikanska traditionen (?) där och skar upp en bit tillsammans med min hand överst. Spettkakan var en bröllopspresent från mina morföräldrar och morfar hjälpte mig också såga upp den på traditionsenligt sätt. Det verkade som många också uppskattade denna marängliknande sak som var dekorerad med våra namn och färska blommor på toppen. Det fanns också kaffe, te och avec. Vi erbjöd gästerna tre olika sorters whiskey, Baileys eller Xanté.

Efter att tårtan var uppäten körde dansen igång igen med en jägardans. Det trodde jag alla visste vad det är, men så var inte fallet visade det sig. Alla blev dock helt exalterade när de fattade och tyckte det var skitkul. Man bjuder upp någon av motsatt kön och dansar nån minut foxtrot, bugg eller vilken pardans som musiken föreslår. Sen avbryter DJn tvärt med en marschlåt och alla paren håller varandra i handen och går tillsammans i en cirkel, med männen (eller de som identifierar sig som män ;-)) längst in och kvinnorna (eller de som identifierar sig som kvinnor ;-)) längst ut. Sen byter DJn till en annan marschlåt och man tackar sin nuvarande partner för dansen. Sen byter tjejerna håll medan killarna fortsätter. När marschmusiken blir till danslåt är det dags att köra en sväng med den partner som man då hamnat framför. På så vis får man dansa med många olika fina människor och skratta åt sig själv under tiden.

Vid midnatt dukade kockarna fram nattamad, vickning. Men den glömdes tyvärr bort av oss alla. Det var en regional ostbricka med kex och frukt, vackert upplagd och väldigt smarrig. Men de flesta var mätta och danssugna och hittade liksom inte riktigt dit. Så det var lite synd. Men baren var flitigare besökt och folk verkade klara sig bra ändå. Och vi åt ädelost morgon, middag, kväll i veckor efteråt!

Klockan 2 var det dags att avsluta dansen så då spelade DJ Jerry låten vi valt som sista dansen, Halestorm’s Here’s to Us. Skitbra låt där de bland annat sjunger att de sista dagarna har gått för fort och att man ska skåla för sig själv och kärlek. Passade väldigt bra!

Sen tjatade vi såklart till oss mer musik från Jerry, så att han klämde fram en halvtimme till och min mamma till slut kom och viskade och pekade på klockan att det var dags att avsluta. Reglerna för lokalen sa nämligen att den var tvungen att vara tom mellan 3 och 7 på morgonen. Den ligger ju mitt i byn så jag gissar att de får problem med grannarna annars. Så då började vi långsamt fösa ut folk och det hade ju varit en ganska lång dag för oss alla så det var inte jättesvårt att få folk att gå och lägga sig.

Mamma och pappa stannade sen kvar och plockade undan lite eftersom brunchen nästa morgon också skulle vara i samma lokal. Tack för det kära föräldrar. Sen bar de hem en sovande Elsa till sitt hotellrum och jag gick in i vårt och fick äntligen ta av mig mina 8 cm höga bröllopsklackar. Det var en lättnad. Jag hade sen ont i fötterna i tre dagar, men det var det värt!

Vilken dag! Jag somnade runt 3.30, glad och trött och så vansinnigt lycklig. Oavsett hur klyschigt det låter så kände jag mig så jäkla rik. Och det berodde inte bara på bröllopspresenterna som vi fått utan mest för att vi har så jädrans härliga människor i våra liv. Det haglar svärord här, men på något sätt krävs det nästan för att alla ska fatta hur det känns att bli firad en hel helg. Firad tillsammans med Eric, mitt livs stora kärlek.

3,5 timmar senare, vid 7, vaknade jag och saknade min lille unge. Så då duschade jag snabbt innan jag gick tillbaks till festlokalen för att förbereda brunch. Där var mina föräldrar och Elsa redan på plats och jag fick världens gulligaste godmorgon-kram av min dotter. Perfekt. Sen brunchade vi!

, , , , , , , , , , , , , , ,

2056 välvalda ord om kalventrecote, pussar och linedance

September 12th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Okej, så vi marscherar in med våra gäster i släptåg. Dansar och tjoar. Nu jäklar. Alla ställer sig vid sina platser och sen sätter vi oss ner. Sen följer en så jäkla rolig middag så det är inte sant. Vet inte riktigt hur jag ska tackla allt så vi tar det i bit-form för att jag ska kunna sammanfatta. Förbered er på ett lååångt blogginlägg.

Bordsplacering

Att placera ut vår brokiga blandning av gamla och unga, tyskar och svenskar var knepigt. Vi ville gärna ha runda bord, som jag tycker är lite elegantare och festligare. Vid varje sådant fick det plats åtta personer. Alltså typ fyra par om man valde att jobba i par. Vilket vi typ gjorde. Alltså vi separerade inte på par, men de flesta fick inte sitta bredvid varandra. Vi försökte köra fyra tyskar och fyra svenskar vid varje bord. Plus att vi blandade gamlingar med snorungar så att det inte bidde några “stillsamma” bord, utan det fanns möjligthet till action vid alla. Men lätt är det inte. Visst finns det alltid “Spassbremsen” som man säger på tyska, skojbromsar, men det blev förhoppningsvis okej i slutändan. Honnörsbordet var nästan svårast. Vi tänkte först vi, mina tärnor plus män och Lars och Linda. Det hade blivit exakt åtta, toppen! Men så hade ju Lars och Linda sina ungar med sig också, som vi knappast kunde trycka in hos nån främling ett bord bort. Så då fick vi inte ihop det på det viset. Det slutade med ett fyrkantigt honnörsbord, till mitt stora förtret. Där satt de som jag nyss räknade upp, plus mina föräldrar, Erics föräldrar och Elsa.

Mat & Dryck

Den ordnades av en restaurang som vi hade hittat i Ystad. Jag testade massa olika, fick offerter och snackade med deras kockar och personal. För mig handlar allt väldigt mycket om personkemi och magkänsla. Det ska kännas rätt. Bryggeriet, som stället hette, hade en väldigt engagerad och trevlig kock och chef, Max, som vi gav förtroendet till. Eric och jag gillar god mat och ville att middagen skulle vara riktigt, riktigt god. Det var också här vi la den största delen av budgeten. Vi hade en sittande trerättersmiddag som serverades av duktiga servitörer som restaurangen också ordnade åt oss. Det serverades:

Förrätt: Gravad hjortytterfilé serveras med picklad blomkål i olika färger, rostade mandlar, päronpuré & örtolja
Varmrätt: Nattbakad kalventrecote serveras med svenska primörer, rödbetspuré, mustig timjansås samt tunnbrödsbakelse smaksatt med västerbottenost
Dessert: Fläderinkokta rabarber serveras med vaniljdrömmar & lättvispad grädde

Det fanns också ett vegetariskt alternativ som fyra av våra gäster fick:

Förrätt: Picklad blomkål i färgkombination serveras med puré på gröna ärtor, lagrad herrgårdsost, potatischips & äpple
Varmrätt: Smörstekta primörbetor serveras med pak choi, västerbottenost, hasselnötter & dill
Dessert: Samma som köttätarna

I danspausen fick de tårta och kaffe med avec och till vickning vid 12 en ostbricka med frukt. Mer om det sen.

Maten var så otroligt god att jag sällan ätit något lika gott. Och det verkade som att alla tyckte det, vilket vi såklart blev jätteglada att höra. Till och med DJn mailade mig dagen efter och tackade för sig och maten som var den godaste han någonsin ätit.
Dessutom var personalen jätteduktig. Allt flöt på snabbt och smidigt med både mat och dryck. Vi serverade ett rött vin och ett vitt vin som vi hade prövat ut tillsammans med en duktig sommelier (och Izabella och Markus!) som skulle funka till maten. Det fanns också vatten, mineralvatten och läsk för de som hellre ville dricka det. Och snaps! Gott om snaps, hela tiden!

Toastmaster Molly

En av de stora anledningarna till att middagen blev ett sjuhelsikes jäkla startskott på en fantastisk kväll, var Molly. Min kompis Molly som också är från Skåne och som jag lärt känna här i Frankfurt. Hon jobbade här innan. Det är även samma Molly som sjöng som en gudinna i kyrkan. Hon hade läget under sådan kontroll. Hon skämtade och var alldeles underbar hela middagen. Hon höll i snapssångerna, presenterade talare och läste upp telegram. Hon fick alla att säga “Åååhh” så fort något var gulligt. Hon pratade svenska, engelska och tyska så att alla skulle hänga med i svängarna. Hon var helt enkelt perfekt. Älskar Molly.

Middagsprogram

Vi hade lagt ner många arbetstimmar på ett middagsprogram. Det fanns ett på svenska och ett på tyska. Där i hittade gästerna dels en hög med sånger. Hemma hos mig på landet, där jag är uppvuxen, sjunger man alltid under middagen. Det är vanligtvis en välkomstvisa, snapsvisor, vinvisa, ölvisa, kaffevisa, minst en allsång och några andra låtar. Vi hade översatt svenska snapsvisor, där melodin var bekant för tyskarna också, till tyska. Sen fanns även Baloos sång med, som vi sjöng på både svenska och tyska, tror jag. Några av låtarna sjöng vi på båda språken, efter varandra. Några sjöng man på sitt eget språk, alla samtidigt. Det blir automatiskt stämning när man sjunger, tycker jag iaf. Molly gjorde också här bra i från sig och portionerade ut låtarna bra och fick folk att ta i. Det kändes som att alla sjöng, vilket såklart var skitkul.

I programmet fanns också ett korsord med frågor om oss. Vi hade ställt ut IKEA-pennor, dekorerade i våra bröllopsfärger, på borden så att man kunde göra korsordet om man ville. Vi undrade bland annat vad Erics favorit-utomjording heter (Alf) och i vilken stad pluggade jag utomlands (Adelaide).

Det fanns också lite gulliga citat om äktenskap från barn. Till exempel att man ska ge komplimanger, även om den andra ser ut som en lastbil. De var lite roliga faktiskt.

Vi hade även med en lång beskrivning till varje gäst. Vi hade försökt vara lite interna och lite fyndiga och ändå försöka få folk att förstå att vi tycker om dem. Med på festen fanns till exempel en gäst med 9,5 fingrar, en som har en speciell relation till Whiskey, en som vill jobba på VIP-Klipp, en som alltid gör paj när man kommer på besök, en som inte har fiskat på 40 år, en som gillar flygplan, en som har konstig godissmak, en som tar med sig sitt eget te på fest, en som har en häst i ett annat land, en som har sin pappa till att klippa gräset och så vidare.

I början av middagshäftet hade vi listat info om vinerna som serverades, vilka andra drycker som fanns och… Ja, det var nog det. Menyn var tryckt på en papperspåse som servetten låg i, så den var inte med i häftet…

Tal

Så. Många. Fina. Tal. Vi höll ett precis i början också, väldigt improviserat och snabbt, men vi hälsade iallafall alla välkomna och berättade hur glada vi var att de ville komma. Vi tackade också för all hjälp, av alla de slag, som vi fått inför bröllopet.

Mina föräldrar och syskon höll ett jätteroligt tal på svenska och engelska om hur jag och Eric var ganska lika, men ändå olika. Om hur Eric är bra på datagrejer och att jag är den mest ohändiga personen i min familj, men ändå den händiga i vårt förhållande. De var så gulliga där framme. Och Jannicke grym med den engelska översättningen.

Emelie och Malena höll också tal. Mina tärnor och bästisar. De visade en bild som togs på Erics svenska svensexa där grabbarna sitter fulla i en badtunna och Eric typ är medvetslös i bakgrunden. Vi försökte sen återskapa den bilden på möhippa, i en jacuzzi på spat där vi var. Jag ligger däckad i bakgrunden och Emelie i förgrunden låtsas täcka sin snopp. Skitkul! De pratade om hur vi brukade sova i samma säng när vi bodde ihop i Ystad och sådär. Sen avslutades deras tal med att vi alla fick ställa oss upp, Eric och jag där framme, och dansa linedance! Askul!

Arved, Erics bror, höll också ett tal, som representant för den delen av familjen. Också väldigt gulligt!

Gabriella höll tal på både engelska och svenska, så snäll! Och pratade om hur vi brukade showa för våra stackars föräldrar när vi var små.

Izabella, som jag vet inte ens gillar att prata inför folk, höll ett jättefint, koncist tal och sa en massa fina saker om oss och vår vänskap i Frankfurt. Då blev jag faktiskt lite gråtig, det lät så himla ärligt och ur hjärtat helt enkelt.

Förutom alla fina tal så hade massor av människor skickat hälsningar eller telegram som Molly läst för oss. Det kom hälsningar från när och fjärran, verkligen gulligt att folk hade tänkt på oss.

Förutom talen och telegrammen så körde folk naturligtvis också klassikerna (i alla fall är det klassiskt där jag kommer ifrån) att man ska pussa sin partner när gästerna klingar i glasen. Och stampar de i golvet så ska man pussa sin partner under bordet. Inte det lättaste med en kjol som levde sitt eget liv. Och så fort Eric lämnade rummet ställde sig alla männen i rummet i kö för att pussa mig på kinden (några tog sig även grövre friheter än så…). Så fort jag lämnade rummet kom de kvinnliga gästerna och gav sig på Eric. Här var det han som tog sig friheter. (Förlåt igen för övergreppet Molly!) Livade traditioner som också drog sitt strå till stämningen.

Ungarna

Till barnen hade vi ordnat en klassisk macka till förrätt, en mindre variant av vår huvudrätt till huvudrätt och glass till efterrätt. Det var nog lite onödigt, så här i efterhand, eftersom alla barn var typ 1 år gamla… Och Mira som snart blir 3. Men jag ville att de också skulle ha det lite festligt.
Det fanns också en lekhörna i ena ändan av rummet. Vi hade köpt en lekmatta och Malena hade med sig en kasse leksaker. Det fanns också ett bord med papper och pennor till de små konstnärerna. Dessutom stannade Jonna, tidigare chaufför åt bruden, nu lektant, kvar och försökte underhålla ungarna lite. Det var såklart inte det lättaste eftersom de var så pass små och Elsa var den enda av dem som pratade samma språk som Jonna… Men fel var det iallafall inte. Plus att vi, i ett konferensrum precis intill festlokalen, hade lagt ut madrasser och lakan. Där somnade sen barnen ett efter ett och Jonna satt och vaktade som en levande babyphone. Vaknade någon så sprang hon och hämtade rätt föräldrar och på det viset kunde de vuxna slappna av och dansa lite, trots att de hade med sig sin avkomma på fest.

Elsa var en stjärna hela middagen. För det mesta satt hon i sin barnstol mellan sin mormor och sin farfar. Åt lite mat. Festade till det med vatten ur ett snapsglas och vandrade omkring mellan oss, sin plats och lekhörnan. På slutet blev hon rätt trött, gosade massor och sen, lagom till att dansen skulle börja. Gick mamma och la henne. Då hade hon varit lite ledsen, men samtidigt så trött att mamma övertalade henne till att sova. Sen sov hon där tills mina föräldrar gick tillbaks till sitt rum vid 3 på morgonen och då bar över henne till en madrass där istället. Hon vaknade vid sju, som vanligt och var glad som en lärka. Så skönt för att inblandade att det gick så bra. Lite orolig var jag nog, men tack vare världens bästa mormor hade Elsa också en toppenkväll och saknade inte mig nämnvärt.

Sammanfattningsvis

Jag är glad att jag hade mailade ett så långt Bridezilla-mail med instruktioner och önskningar till serveringspersonal, cateringfirma och toastmaster. På festen slapp vi oroa oss över något alls, allt flöt på som det skulle. Och om det uppstod problem, så löstes dessa utan att vi behövde lägga oss i eller ens veta om att de fanns. Tack igen Molly! Även lokalen fungerade bra för våra syften. Det var lagom trångt för att det skulle bli stämning, men ändå så luftigt att man kunde röra sig mellan borden och maten ställas fram utan hicka.

Så blev det alltså en väldigt underbart fantastisk bröllopsmiddag som vi sent kommer att glömma. Alla finklädda människor som vi tycker om så mycket satt och snackade skit med varandra, tvingade oss att pussas, skålade och skrålade. Middagen avslutades med att bruden (host) sjöng en lite småfull version av Spice Girls Wannabe i mikrofonen. Och sen tror att mikrofonen är avstängd och börjar sjunga en väldigt sliskig version av Backstreet Boys Quit Playing Games. Jodå, allt finns på film. Tack morfar. Helt perfekt bröllopsmiddag. Som fortsatte med ett helt perfekt bröllopsparty, dans, drinkar och ös. Fortsättning följer…

, , , , , , , ,

Fotograferande och mingel i väntan på bröllopsmiddag

September 7th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Efter att vi hade gått ut ur kyrkan till The Arks härligaste låt så sprang vi snabbt runt på sidan så att vi kunde smyga in i kyrkan igen, från sidan. Samtidigt gick alla ut genom kyrkoporten och ställde sig nere på backen. Det visade sig vara en tradition som tyskarna kände sig lite osäkra inför, så när vi sen kom ut igen för att motta folkets jubel var alla mest förrvirrade. Vilket också var roligt. Elsa kom hem och sa hej, mamma och Jannicke kastade lite ris och sen ställde vi oss i kyrktrappan för att ta en gruppbild. Ungefär samtidigt började det regna, igen. Gästerna hoppade på bussen tillbaks till festlokalen igen och vi gjorde oss redo för porträttfotografering med fotografen. Tärnorna fick skula i Jonnas bil och Eric och jag fick låna ett vitt paraply som skydd mot dropparna från himlen. Vi tog bilder på en lummig grusväg, i motljus i kyrkporten och i trappan. Sen lastade jag in mig och bröllopsklänningen hos Jonna, Eric fick åka med fotografen, och så körde vi mot festlokalen. På vägen stannade vi på en typiskt skånsk åker och fotades där.

Alltså jag har verkligen ingen naturbegåvning framför kameran. Jag tycker det känns så obekvämt att stå där och le på kommando samtidigt som mina armar ligger konstlat placerade runt Erics hals. Så. Jobbigt. Bilderna blev också därefter. Men nån fin fick vi ju till, och Emelie är en grym fotograf, så henne kan man inte skylla på!

När vi var färdiga och hade förevigats i alla möjliga konstellationer, och vinkat till bilarna som körde förbi och såg glada ut, stack vi till festlokalen. Där minglade alla omkring på glasverandan, och utanför. Vi bildade kramkö och fick mottaga varmande grattis från våra nära och kära. Elsa var där också och det serverades alkoholfri cider från musteriet där mina föräldrar bor, samt prosecco. Det fanns också varma salta kringlor, direktimporterade från Tyskland (Brezeln) och snittar med lax och skinka. Samt en vegetarisk soppa i shotglas med ramslök. Jättegoda. Vi fotograferade vidare där också, i olika konstellationer med gästerna. Sen blev klockan 18 och DJn spelade “I Got a Feeling” av Black Eyed Peas, som vi hade bestämt som ingångslåt. Dörrarna till festlokalen öppnades och alla tågade in till sina platser. På ett gammalt fönster utanför lokalen hade vi skrivit upp vem som skulle sitta vid vilket bord och så fick gästerna leta upp sitt placeringskort när de kom in.

Mer om middagen i nästa avsnitt av “Eric och Jessicas bröllop”.

, , , ,

“Hans folk är mitt folk”: En personlig essä om en härlig och gåshudig “vigsel” i tjörkan

September 6th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Kärlek. - (0 Comments)

Preludium Ess Dur av Johann Sebastian Bach ekar från orgeln upp på läktaren och vi rusar in i Fränninge kyrka. Det är så nervöst och spännande och pirrigt och obehagligt, allt på samma gång. Jag försöker sakta ner Eric, men vi går ändå väldigt fort. Min morfar har filmat alltihop så jag har bevis på det. Jag ser alla våra vänner stå där och titta på oss. Jag försöker att inte köra igång med fulgråten igen, men det lyckas bara halvt. Äntligen har den här stunden kommit. Som jag kanske inte har drömt om hela livet, men ändå tänkt på från och till genom olika stadier.

När jag aldrig fick hångla under högstadiet. När jag blev kär i en kille som jag träffade på flygplatsen i San Fransisco. När jag fyllde 22 och önskade mig en enda sak i födelsedagspresent; en pojkvän. När jag ringde fyllesamtal till Eric några dagar efter att vi först träffats. När Eric på staplande svenska friade till mig i mina föräldrars trädgård. När jag låg med vår lilla unge på bröstet, en kvart efter att hon kommit ut ur min mage.

Vi tågade alltså in, med bästisarna Lars, Emelie och Malena i släptåg. Ställde oss där framme och körde igång. Eftersom vi redan är gifta var det ingen vigsel, utan en “välsignelse över borgerligt ingått äktenskap”. Men det kändes som en vigsel. Vi hade ringar som inte ville passa och så lovade vi varandra allt det där som vi redan lovade varandra den dagen vi blev ihop. Eric sa sina löften på tyska och jag mina på svenska. Våra vänner läste de vackraste bibeltexterna om kärlek jag vet. Morfar, Emelie och Lars. Linda fick springa ut med ledsen kille så Lars tog hennes också. Morfar var nog lite nervös, men tydlig och allvarsam på ett väldigt stämningsfullt sätt. Emelie säker som en klippa. Lars välrepeterad och rak.

“Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra vad som helst
– endast döden skall skilja oss åt.”

Rut 1:16b-17

De där orden läste jag för Lars och Linda på deras bröllop så de betyder extra mycket för den sakens skull också. Jag tycker att de passar så fantastiskt bra för Eric och mig. Med våra skilda nationaliteter, hur jag bor i Tyskland för hans skull. Och hur vi ska hålla ihop nu, oavsett vad som händer utanför vår bubbla. Så vacker.

Vi sjunger två psalmer, första versen på tyska och andra på svenska, och så tvärtom på andra psalmen. Fint så. Kantorn var kanske lite väl konstnärlig i sitt orgelspel, så det var svårt att hänga med ibland, men det gick över det också.

Också sjöng Molly. Älskade Molly. Yvonne spelade piano, min fina Frankfurt-vän och favoritkantor. Först sjöng kom Not Even the King av Alicia Keys. Tänk er en helt tyst kyrka som i förväntan håller andan och stirrar på Molly. Alla undrar om hon kan nåt. Alla undrar hur den här okända Alicia Keys-låten egentligen låter. Så börjar hon med ett ord acapella, “money”, innan Yvonne joinar och hela låten rivs av med så mycket känsla att det är helt otroligt. Alla i hela rummet gråter. Eric fumlar efter näsdukar. Alla har gåshud. Min pappa i första bänkraden, mannen som inte har gråtit sen 1982, får fuktiga ögon. Så. Fruktansvärt. Bra. Lyssna här nedan, men tänk istället kyrk-akustik och Molly med känsla, pondus och en enkelhet som verkligen går rätt in i det allra innersta lilla hjärtrummets minsta lilla ask.

När vi sen hunnit återhämta oss från denna föreställning, går de två musikaliska genierna upp igen och river av en låt som betyder mycket för Eric och mig; At Last av Etta James. En klassiker. Som bland annat hyllar att vi klarade tre år av distansförhållande, avstånd, tidsskillnader, kandidatuppsatser, bråk, tjafs och andra gupp i vägen. Vi klarade det. Och nu står vi där i kyrkan som jag döptes i för trettio år sen. Håller varandra i handen och lyssnar på sången som säger allt.

Det var så fint. Ja, sen lyssnade vi på präst-Erica lite igen. Älskade henne förresten. Hon hade bett sin tyskkunniga man översätta lite av ceremonin till tyska som hon sen knagglade fram. Ett fint sätt att försöka inkludera alla i det hela. Mitt feminist-jag älskade även att det var en kvinnlig präst. (Och en kvinnlig vigselförättare när vi gifte oss borgerligt i Tyskland! Jag har alltså en bra magkänsla inför det här äktenskapet, om inte annat så på grund av dessa faktum…)

När Erica diskret hintar att vi får lov att kyssas där framme så gör vi det som vi övat. Ganska snabbt och enkelt, en lite lite lite längre puss på munnen liksom. En till, menar prästen. Okej då säger vi. Och så en till, insisterar hon. Alla fnissar lite och vi kysser varandra igen. Så härligt och avslappnat och gött. Hela tiden under vigseln sitter Elsa längst fram hos sin moster, mormor och morfar. Och är ganska tyst, knäpptyst när Molly sjunger. Och tittar knappt på oss. Känner nog inte igen oss. Men jag tittade på henne. Som jag tittade på henne och tänkte alla möjliga stora tankar om hur hon är det viktigaste som finns och det ultimata beviset på att Eric och jag ska vara tillsammans. Viktigare än alla vigslar och välsignelser över borgerligt ingågna äktenskap och ringar och bröllopshelger och influgna gäster och specialsydda klänningar och perfekt ljusrosa David Austin-rosor. Elskade Elsa.

Sen är vi nästan klara. Ber Fader vår tillsammans, alla på sitt språk eller inte alls om man är en sådan. Och så är det dags att gå ut. Vi vänder oss mot församlingen och andas ut. Också kör Calleth You, Cometh I igång i högtalarna. Med sitt maffiga jäkla intro som bara andas JAAAA VI GJORDE DET VI ÄR BÄST ALLT ROCKAR NU KÖR VI DANSA ERA JÄKLAR DANSA! Och gick ut till den här coola låten och smilade från öra till öra. Vigsel check! Mingel nästa!

, , , , , , , , ,

Bubbel hos frisören, vacker vänskapspresent och bortbölad first look.

September 2nd, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Kärlek. - (0 Comments)

Så blev det då lördagsmorgon, vår bröllopsdag och jag vaknade tidigt tidigt med fjärilar i magen. Det var så härligt, för trots att jag var lite orolig för att det inte skulle kännas så speciellt eftersom vi ju tekniskt sett redan var gifta, så kändes det så himla speciellt och hela helgen gick jag som på små moln, så förbannat kär i min man.

Elsa sov när jag gick, vilket inte kändes så bra. Men hon la sig så sent kvällen innan att hon var helt väck, trots att jag rumsterade omkring, packade mina grejer och så vidare. Jag pussade henne på pannan innan jag stack och bad till gudarna att hon inte skulle hamna i terapisoffan hos en psykolog när hon blir vuxen för att hennes mamma övergav henne. Jag visste liksom att vi inte skulle se varandra förrän i kyrkan, jag där framme och hon i mormors knä. Och sen skulle jag inte ha samma tid för henne under kvällen som jag brukar ha, min älskade unge.

Så körde pappa mig till Sjöbo, hämtade upp mina tärnor aka bästa kompisar, Emelie och Malena, och dumpade oss hos frisören Eva. Pappa körde sen vidare till blomsteraffären, där floristen, världens grymmaste som också gjort blommor till Daniel och Victorias bröllop (SKRYT), väntade med bordsdekorationerna och kavajblommor till herrarna i brudföljet.

Jag hade varit hos Eva två gånger innan bröllopet. En gång för att testa den önskade frisyren och sen veckan innan bröllopet för att färga och klippa ur en kuddfyllning ur håret. Hon fixade också Emelie och Malena, jättefint. Vi snackade, drack bubbel och sen fick Malena både hämta frukostmackor till oss och så småningom också blommorna, alltså min bukett och deras buketter. De var så fina. Precis som vi hade bestämt. En blandning av ljust, ljust rosa rosor, vit hortensia (som är min favoritblomma), eukalyptus, olivblad, små vita rosor och små astrantia som gav allt det stela lite rörelse och landet-känsla. Jättenöjd! Dessutom visste jag att kyrkan var i goda händer eftersom han också åkte dit och satte levande ljus och eukaplyptuskvistar i bänkraderna och fina buketter med samma blommor som altarblommor.

Efter några timmar med spolar, värmehuv, tupering och ungefär 2000 hårnålar så satt en ganska slarvig, låg knut i min nacke. Det var skitmysigt där hos Eva, vi snackade på om allt mellan himmel och jord, fnittrade och bara umgicks. Det blir inte så ofta ostörda stunder sådär längre, sen ungarna kom så det uppskattade jag verkligen och det kändes som den perfekta uppladdningen.

Emelie sminkade sen mig också hos frisören, innan hennes man kom för att hämta oss och körde oss hem till dem där påklädning skedde. Alla sprang runt som yra höns en timme där och nervös-bajsade samtidigt som vi sminkade oss och tryckte på underbyxor för att undvika lårskav. Sen var det dags att dra på sig brudklänningen och SÅ rädd jag hade varit för det momentet. Det hade liksom blivit rätt frikostigt med god mat veckorna innan bröllopet och jag var på riktigt nervös för att det inte skulle gå att stänga den. Men det gick! Och jag kände mig fin! Och precis innan vi skulle åka, när dagens anställda alltiallo och gammal granne, fina Jonna, stod i farstun för att köra oss mot kyrkan, så drar mina bästisar fram en present, trots att vi sagt att vi inte ville ha presenter!! Och det var den perfekta presenten, ett vackert, nätt silverarmband med en tunn kedja och ett evighetstecken. Evigheten som symbol för vår vänskap och min och Erics kärlek. Ja, det tänkte jag ut själv, men jag bestämmer att de var så de tänkte.

Sen körde vi. Det blev komplicerat att lasta in mig och min underkjol i bilen, men det gick. Efter en kilometer fick vi stanna så Emelie kunde hämta en huvudvärkstablett åt mig i baksätet, jag tror det kanske var lite spänningen, för lite mat och för lite vatten, men tyckte att den hjälpte rätt snabbt ändå för sen tänkte jag inte mer på det.

När vi kom fram till kyrkan gömde vi oss på en parkering nedanför kyrkbacken där vi såg alla gästerna anlända och gå in genom den stora porten. Vi hade hyrt en buss som forslade alla från pensionatet till kyrkan och tillbaks. Elsa var också med på den bussen, efter att ha tillbringat förmiddagen med Eric och min familj, dekorerat det sista i festlokalen och sovit middag som ett proffs. Lilla stora damen. Och när jag såg henne gå in i kyrkan fick jag tårar i ögonen för att jag saknade henne, men också för att hon är ett så närvarande bevis på att Eric är rätt.

Fotografen stod redo också, utanför kyrkan, och tog lite in the moment shots. Eric och hans bestman Lars dök upp och väntade sen på oss där, för att jag skulle kunna skrida upp mot kyrkan i den stora stentrappan (där jag har rensat ogräs ett par somrar i min ungdom). Sen vände han på sig när jag nästan var framme och fotografen (som opraktiskt nog också heter Emelie så jag fortsätter att kalla henne fotografen för enkelhetens skull) tog bilder på när vi såg varandra för första gången. Jag fulgrät tyvärr i trappan, så det blev inte så många vackra bilder från det momentet…

När alla gästerna hade kommit ställde vi oss i vapenhuset och gick igenom vad som komma skulle tillsammans med präst-Erica och vaktmästar-Anki. Så nervöst. Så spännande. Så… Stort. Sen ringde klockorna, orgeln började spela, och vi tågade in…

, , , , , , , , , , ,

Regn på grillen och vänner från all over the place

September 1st, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (1 Comments)

Jag är tillbaks! Redan? Tänker ni. Ja, har fått lite påtryckningar från olika håll om att semestern är slut och att det är dags att börja blogga igen, så jag får väl ta det hotet på allvar helt enkelt. Fick dessutom precis ett mail med alla bröllopsbilderna från fotografen (!!!!) och är så glad att vi hittade henne. Tack Emelie! Men en sak i taget. Nu är vi fortfarande bara på fredagen som alltså började med svettiga, stressiga timmar av förberedelser innan folk började droppa in till pensionatet och grillningen. Ungefär samtidigt började det spöregna. Så Grillmästaren som varit på plats sen klockan 16 fick avsluta sitt jobb under öppen himmel och alla gäster fick, efter ett kort, informellt välkomsttal, dra sig in i den något trånga frukostmatsalen och så fick vi äta grillad sommarmat där. Det bjöds på lamm, kyckling och vildsvin, tillsammans med potatissallad, såser, nybakat bröd, sallad, ost och så vidare. Det lilla jag hann stoppa i mig smakade helt okej. Vi utfodrade också våra gäster med prosecco, öl, läsk och vatten och vad det verkade som, när man såg sig om i rummet, så var stämningen bra.

Det var väldigt trångt och Elsa var väldigt trött, men jag hann snacka några ord med de flesta och redan där spred sig en härlig känsla i magen. (Trots att jag fortfarande var lite hispig inför morgondagen, nervös för frisörbesöket och hur mycket jag skulle komma att böla under vigseln.) Det var helt enkelt fantastiskt att se alla där, tillsammans. Erics släktningar från Tyskland, kompisar från min skolgång, Emelie och Malena med sina fina män, min familj som jobbat så hårt för oss, Erics stora familj med stöttande föräldrar och syskon, folk jag pluggat med, varit i Kina med, bott tillsammans med, gjort konstiga teaterföreställningar med. Folk som Eric gått i skolan med, bott ihop med, rest tillsammans med. Människor som gör eller har gjort Frankfurt finare, Erics äldsta vänner, mina goa morföräldrar och så vidare. Massa olika världar som krockade på det mest kärleksfulla och skrattiga sätt.

Så kvällen fortsatte sen med jordgubbar och glass och jag var så stolt över att servera alla tyskar våra söta, smakrika, aromatiska, solmogna jordgubbar och alla var begeistrade. De svenska barnen som var med drog på sig regnkläder och lekte på gräsmattan, Elsa blev tröttare, jag försökte att inte läsa mail och koordinera folk inför morgondagen. Kocken ringde och frågade om han fick servera efterrätten på svarta skifferplattor och jag svarade att så länge det inte kostade mig nåt extra så var det okej.

Sen blev det sent. 21.30? Kanske? Och Elsa däckade och jag skulle vara hos frisören kl. 7.30 nästa morgon och förhoppningsvis även överleva den dagen, så vi sa faktiskt godnatt och gick och la oss. Alla tre, Eric, Elsa och jag. För det är mitt bröllop och jag går och lägger mig om jag vill. Liksom. Dessutom hade jag lovat att göra mitt hår mer hanterbart för frisören skull (= duscha, trycka i en liter mousse och lägga mig med det vått) så jag hade den lilla routinen också att gå igenom när Elsa hade somnat.

Fredagens grillning, Bröllopets första del, var till ända och snart väntade Dagen D.

, , , , , ,

Oh la la! Klick klick! Mmmm! Sniff sniff! Smask!

March 30th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop - (0 Comments)

Det är ganska lugnt på bröllopsplaneringsfronten den sista tiden. Vi ska till Sverige en sväng igen i maj och träffa en massa människor som ska hjälpa till på den stora dagen:

  • Oh la la! Jag ska till den bokade frisören och testa frisyr och makeup. Är livrädd inför detta då jag hör till den sortens människor som nickar och falsk ler i spegeln efter en klippning och sen störtgråter så fort jag slagit igen salongsdörren bakom mig. Men jag ska ta med mig några inspirationsbilder, utskrivna och tydliga. Samt försöka vara tydlig och ärlig om vad jag tycker om resultatet.
  • Klick klick! Vi ska träffa fotografen! Det var en kamp att hitta en sådan kan jag tala om. Eftersom vi fick byta datum och klödda runt en massa så var vi ordentligt sent ute med att boka en fotograf. Det visade sig att de som är bra och lätta att hitta via google är bokade cirka 8 år fram i tiden. Så kändes det i alla fall när alla jag mailade antingen var upptagna redan eller för dyra. Visste ni att de flesta erfarna fotografer vill ha runt 30000 kronor för en heldag med bröllopsfotograferande? (Och nej, jag slant inte på 0-tangenten.) (Och ja, kan förstå att det är mycket jobb både före, efter och under för dem, men det är fortfarande mycket pengar för oss.)
    Fick tillslut tag på en tjej som heter Emelie och supertrevlig. Hon är nog inte den mest erfarna i gänget av skånska bröllopsfotografer, men har väldigt fina bilder på sin hemsida och ett pris som vi känner är okej.
    Henne ska vi alltså träffa i maj, prata ihop oss, lära känna varandra och köra en liten provfotografering. Elsa ska också med så förhoppningsvis får några fina familjebilder på köpet!
  • Mmmm! Sen hinner vi med ett möte med cateringfirman också. Deras mat testade vi ju sist vi var hemma, men nu ska vi snacka detaljer och bestämma menyn. Det känns jättespännande. Ska bara komma ihåg att diskutera med Eric först vilka ändringar vi vill göra i deras ursprungliga förslag. Tror mest det gällde mingel-snacksen och förrätten om jag minns rätt. Vill också försöka få koll på hur de brukar lägga upp en sådan kväll som väntar. De ordnar personal också så det är smidigt och bra för oss.
  • Sniff sniff! Sniff sniff syftar inte på en knarklangare som ska ordna heroin åt oss, utan floristen! Jag var där som hastigast i februari och fick preliminära priser samt förtroende för den passionerade floristen som hjälpte mig. Han kunde verkligen sina blommor. Dock visade han bilder ur en brudbukettsbok från 1994 typ, så jag fick ta fram Pinterest och visa hur jag tänker. Vilket inte är klotrund bukett med röda rosor. (Inget ont mot er som gillar det, men det är inte min grej.) Ska ha med papperskopior på det jag gillar tänker jag, så kan de behålla dem och vi hoppas på det bästa. Dessutom lämnar jag nog Elsa hemma så att vi i lugn och ro kan gå igenom allt, utan att hon blir otålig och gnällig.
  • Smask! Tårtan ska också ordnas! Där är jag fortfarande lite osäker på vem som ska få äran att fixa den, men det lutar väl åt ett bageri nära där mina föräldrar bor. Vi måste prata smaker och utseende och det faktum att jag inte vill ha en med separata våningar på olika fat. Hoppas de kan ordna det. Och hoppas att jag inte måste gå ditt klockan 6 på morgonen för att vara säker på att bagaren är kvar.

Eventuellt tar vi en sväng ut till lokalen också, så att Eric får se den live. Det finns också ett café på orten som jag har mailat utan att få svar (fyra veckor sen) som jag kanske vill ha till att fixa nån bit mat eller så också. Så ja, Sverige-trippen är helt klart proppad med möten och beslut och det känns skitkul. Det blir nog bra det här!

, , , ,