Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Babymassage med bråkig barnmorska

September 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 05.24 och det är dags att blogga lite. Gårdagens inlägg “Spara till barnen” fick jag betalt för att publicera. Ändå lite kul för mig.

Här hemma är allt som numera vanligt. Igår var Ville och jag på babymassage för första gången. Vi lämnade storasyster tillsammans med sin Gromu och vandrade mot sjukhuset där kursen hålls. Jag var i god tid från början, men sen gick jag fel, eller kunde snarare inte bestämma mig för vilken väg jag ville ta, men fram kom vi till slut. Ville sov en halvtimme i vagnen och jag lyssnade på podcasts och njöt av det fina höstvädret. Nästan 20 grader varmt har vi nu, och sol såklart.

Det är en barnmorska som heter Ulrike som håller i babymassagen och hon stod ute i korridoren och tog emot vilsna mammor med barnvagnar och skickade oss rätt. Rätt in i en varm sal med liggunderlag och amningskuddar utplacerade längs väggarna. Vi började med att presentera oss och våra bebisar. Det var en blandad skara av folk från trakterna kring Bad Homburg. Av nio kvinnor var det bara jag och en till som hade barn sen innan. Det var tydligt att alla först blev förvånade när jag nämnde Elsa och sen ännu mer förvånade när jag sa att jag var 31. Hej från en som visar leg på systemet de få gånger om året jag är där.

Sen rykte bebisarnas brallor och vi fick mandelolja i en liten kopp som vi med olika rörelser masserade våra ungars ben och fötter med. Jag hann göra 1,5 ben + fot på Ville innan han blev sur, ville ha mjölk och sen tyckte att jag kunde bära omkring på honom nån kvart tills han somnade.

Sen sov han alltså i min famn resten av tiden. De andra masserade ben i några minuter till och sen gick vi laget runt och berättade om våra “nya” liv som föräldrar. Barnmorskan var dömande och svartvit i sin inställning till hur vi hanterade vardagen. Hon fattade inte alls hur jag kunde tycka det är en bra idé att mata så fort Ville är irriterad. Jag försökte förklara att han såklart ibland får hjälp att sova, får en ny blöja eller bara en ny position, men om det inte hjälper så kollar jag inte på klockan och tänker “nu var det faktiskt bara en timme sen du åt sist, du får vänta tre timmar till” och skumpar omkring med skrikig unge tills dess. Han är ju nöjd efter ett mål mat till, även om det bara är en snabbis. Och på enbart bröstmjölk blir ingen bebis överviktig. Men att amningen handlar om mer än mat verkade inte barnmorskan på kursen hålla med om så vi tjafsade lite tills jag tyckte hon kunde gå vidare till nästa mamma. Och det var flera gånger till under sessionen som man märkte att mammorna blev irriterade på hennes negativa kommentarer. Trist.

Sen var iallafall undervisningen över och jag bäddade ner Ville i vagnen igen, satte på podcaster och gick hemåt. Elsa fick lunch och sen vilade hon middag, innan vi pysslade lite ekollongubbar och ritade aluminiumfoliefiskar. Eric jobbade sent och eftersom han ändå inte var hemma innan Elsa sov så handlade han på vägen.

Det är knepigt att fylla kylen nu för tiden. Mina svärföräldrar är generösa och lånar ut sin bil när helst vi vill, men den är inte alltid ledig. Och dessutom måste vi då flytta Elsas bilstol som på helgerna är i den bil som Eric tar till jobbet. Vi håller på att undersöka möjligheterna till ett bilköp, men det får nog bli ett eget inlägg.

Nu ropar Elsa att hon är vaken. Klockan är 05.43. Dagen har börjat!

Bra Elsa, tygsortering och släkthäng

November 1st, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

På morgnarna, när Eric gått till jobbet och Elsa ätit upp sin müsli, då är min stora kopp te sval nog att kunna drickas och jag sitter vid bordet i vardagsrummet och tittar på min lilla unge som pysslar omkring. Hon pratar med sina dockor, kommer förbi mig för att jag ska hjälpa henne fixa en tofs på en av dem. Hon dansar till en Mozart-låt från sin tärning. Hon kämpar med att få upp lådan med pussel för att sen utbrista ett “baa Älsa” när hon klarat det. Ibland kommer hon med en bok som vi läser tillsammans, ibland leker hon själv hur länge som helst. Och det är förbenat mysigt att ha en liten unge, det måste jag säga. Och jag är förbenat stolt över henne, det har säkert framgått vid det här laget.

Idag tillbringade vi resten av dagen med att sortera tyger och göra äggröra innan tuppisen. Och när Elsa hade sovit åkte vi till Erics jobb för att lämna en skrivbordsstol och sen en vända till svärföräldrarna i Bad Homburg så att vi kunde byta bil med dem. Jag drack (mer) te och Elsa satte nallar på tåg och la klossar i en höna.

Nu sover hon, jag har jobbat färdigt för idag och Eric tittar på zombies på datorn. Känner att sängen nog kallar.

Ösregn och semesterplanering

June 15th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Tyskland. - (0 Comments)

Alltså vilket skitväder vi har här i Frankfurt för tillfället. Inte kul alls. Igår regnade det från och till hela dagen så att Elsa och jag tvingades ta bussen istället för cykeln till svenska kyrkan. Jag hatar att behöva vänta på bussen och jag hatar att behöva trängas med en massa idioter som inte tar hänsyn till någon mer än sig själv.

Sen gick vi och handlade på eftermiddagen och släpade ett stort paket till posten som de sen meddelade skulle kosta 30 euro att skicka tillbaks och eftersom värdet på beställningen där i bara var 10  euro bestämde jag mig för att släpa hem skiten igen. Och sen började det spöregna, alltså verkligen spöregna så att vi blev dränkta som katter både jag och Elsa eftersom hon tvunget skulle dra i öppningen till vagnens regnskydd så att det forsade in vatten även där.

Sen gick vi till DM och där är personalen otrevligast i stan och gnäller och säger inte hej och snackar skit om kunderna samtidigt som man står och betalar i princip. Så istället för att skula, gömma oss och vänta ut regnet, så gick vi vidare till Netto och vid det laget var paketet genomblött och söndrig och Elsa sur för att jag inte skickade in riskakor under regnskyddet snabbt nog.

Så vi handlade snabbt och drog sen hem. På kvällen var det bilkö på alla vägar i hela Frankfurt i princip eftersom att tunnelbanestationerna var översvämmade. Det forsade in vatten överallt och att tänka på att det är mitten av juni är helt enkelt för ledsamt.

Idag ska jag till frisören lite snabbt, tar Elsa med mig och hoppas på det bästa. Sen ska vi sjunga med Brit i eftermiddag och det ser jag redan framemot. Bröllopsplaneringen börjar bli ganska intensiv och nu måste vi också boka resor och hotell och sånt för vår roadtrip mot svenska marker. Svärföräldrarna är supersnälla och lånar ut en bil och mamma och pappas grannar hyr ut sitt hus så att vi kan bo precis bredvid en tvättmaskin och två barnvakter.

Ja, så ser läget här borta. Kallt, regnigt och bröllopsplanerande.

Elsa är orolig inne på sitt rum. Inte klokt hur snabb man blir bortskämd med att hon somnar själv och sover hela natten. Nu har jag varit där inne tre gånger redan, klappat lite och sjungit och just nu kvider hon igen. Jag undrar om det är den där obehagliga kindtanden som man kan ana i överkäken som pockar på. Bokstavligt talat. Lilla tjejen.

Eric är och firar en kollegas födelsedag på en pub och jag har precis skrivit fem texter om kendamas. Det är en japansk träleksak som man ska spetsa en kula med. Ja. Lika kul som det låter.

Annars idag har vi städat lägenheten, vilket alltid känns lika bra efteråt, samt umgåtts med Elsas farföräldrar. Först drack vi kaffe här hemma och sen hängde vi på vår favoritlekplats i närheten. De hämtade upp bilen som vi lånade igår för att köra till Limburg, en timme bort typ, där Lars och Linda bor. Det blev en fin dag i deras soliga trädgård med bebisgos med Jona och springa efter med Elsa och leka doktor med Mira. Så himla kul. Gillar dem skarpt. Smidigt värre också när vi behöver bil och får låna gratis av svärföräldrarna som dessutom kommer och lämnar bilen här och sen hämtar den igen.

Imorgon är det lördag och vi ska picknicka med svenskarna i parken. Och kramas, känner att jag inte sett tillräckligt av Eric den här veckan. På onsdag åker Elsa och jag till Sverige förresten, kul!

Bilar och buss.

March 28th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. - (0 Comments)

Vad är det nu public transportation heter på svenska… Lokaltrafik? Nej… Amen vad sören! Ska jag behöva googla det! Kollektivtrafik! (Ja, jag googlade.)

Okej, så kollektivtrafiken här utanför Adelaide är inte så bra. Jag hade kunnat sätta det här som en “Jag saknar”-grej och förklara att jag längtar efter Frankfurt där man aldrig kollar tåg/tunnelbana/busstider utan bara går dit och väntar tills det kommer en och tar en med. Iallafall. Man kan göra det här med, men risken finns att man måste vänta ett ganska långt tag.

Bussarna in till Adelaide går alltså inte alls ofta, särskilt inte på kvällen. Likadant är det med bussarna till Marion, grannförorten där köpcentret, affärerna och civilisationen är som närmst. Farkosterna är gamla och skruttiga och dessutom tar resan också en massa tid. Därför kör människor bil.

Min sambo Lindsey har till exempel en bil som jag har åkt med två gånger. Det är praktiskt. Avstånden är ju ganska stora och sådär också. Ah, nu har jag helt tappat tråden som ledde till det jag skulle säga.

Skitsamma. Nummerskyltarna har samma princip som i Sverige med tre bokstäver först och sen tre siffror. Lite hemtrevligt sådär.

 

Ny bil.

Gammal bil.