Jaha, då var den julen förbi. Den bidde fin, trots allt. Eller vaddå trots allt, vi hade väl fina förutsättningar också. På julafton var vi i kyrkan på familjegudstjänst. Prästen delade ut krubbans figurer till barnen och kallade sen fram dem allt eftersom under gudstjänsten. Elsa fick Maria som hon krampaktigt höll i med båda händerna. När hon ombads komma fram med Den Heliga Modern gjorde hon det med allvar i blicken, helt ensam. Tittade på Torvild som pekade in i krubban och smällde sen ner den hukande jungfrun på bordet så att det ekade i kyrkan. Jag grät, såklart.

På eftermiddagen kom mina svärföräldrar och kastade sig över det svenska julbord jag hade ställt fram. Prinskorvar, julköttbullar, vörtbröd och skinka. Skagenröra och rökt lax och matjestårta och salta kolor och ris à la Malta och smörgåsrån och lagrad prästost. Så. Gott. Och så fantastiskt att de här svärisarna of mine bara embraceade, alltså bara tog sig an, all mat och mm:ade och oade sig. Elsa åt två lass lax, sitt placeringskort som var gjort av pepparkaka med vit choklad på och några bitar kex med ädelost. Sen öppnade vi alla klapparna under granen. Jag fick pengar i massor, fina teer av Eric (plus en cykel som han ju lämnade över för flera månader sen) och delar till ett luciatåg i keramik. Dessutom hade min pyssliga mormor stickat raggsockar till oss alla tre och skickat över en vacker duk med spetskant. Elsa fick mest svenska böcker, kläder och ett halsband med sitt namn på som hon omedelbart tog på sig.

Nästa morgon öppnade hon den största av alla presenterna, som blev en direkt succé: en dockvagn. Som hon har lekt med denna dockvagn. På eftermiddagen kom svärisarna igen och vi åt rester innan det blev tid för sängen och packning. Morgonen efter flög vi till Berlin och flyttade in hos Erics bror med fru och dotter. Det var väldigt trevligt att se dem. Vi gjorde inte mer än att äta och leka med barnen under dagarna, ofta i pyjamasbyxor tills klockan blev eftermiddag. Vi kom hem igen sent på kvällen den 29, lagom tills att Eric däckade ihop i febersjukan med stort F. Hela dagen efter var han slö och sov säkert 8 timmar fördelat över dagen, plus hela natten.

Och det hjälpte. För när nyårsaftons morgon landade var han i princip återställd. Så då stack vi, som planerat, till Lars och Linda och deras barn. Det var vi tre och de fyra och så två vänner till dem med sin 7 veckor gamla bebis. Vi åt raclette, Elsa var vaken till 22 och när klockan var midnatt stapplade vi ut i vinterkylan, skålade lite snabbt och kramades. 2016 var fint på alla sätt. Nu hoppas vi dock att 2017 tar sig upp till 2015s höga nivå. Och att världen blir lite ljusare och människor lite öppnare.