Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Det sitter en mormor och en morfar bredvid mig på soffan, det är inte mina utan Elsas. Och så sitter det en snygg man med förkylning mittemot. Han är min. Lille tjejen ligger och sover, oroligt, med förmodat halsont, men vi har ändå haft en bra mars-tisdag, det får man säga. Trots att terrorn kryper närmre.

Innan vi satte oss på tåget för att hämta hit mina föräldrar som kom med flyg idag så hörde vi på nyheterna om vad som hänt i Bryssel. Håret reste sig på armarna och jag svalde hårt. Nej. Inte igen. Hela tåget ut till flygplatsen var fullt med extra-insatta poliser och området där Elsa och jag satt och väntade på de anländande patrullerades regelbundet av allvarlig människor med hjälm och maskingevär och texten POLIZEI på skyddsvästen. Ökad beredskap kallas det visst, det som gör att man blir ännu räddare för att man fattar att det kan hända närsomhelst och man får inte gå omkring och vara rädd. Inte vara rädd för de som gör sånt här och absolut inte vara rädd för de som ser ut som de som gör sånt här.

Vi åt vietnamesiskt till lunch innan Elsa sov och vi kollade svenska nyheterna så att alla skulle fatta och sen gick vi och handlade mat till det ettårskalas som ska gå av stapeln på fredag. Och det känns löjligt att handla strössel när folk smäller sig själv i luften i tunnelbanor 400 kilometer bort, men vi skulle ju inte vara rädda och vi måste ju fortsätta.

Nu sover snart alla här i vår lägenhet, besökarna som varit uppe tidigt i morse för att ta ett flyg hit och vi som varit uppe tidigt i morse för att Erics snarkande väckte oss alla tre. Men de som precis har förlorat en bror eller flickvän eller kollega till en självmordsbombande terrorist sover nog inte. De är nog rädda.

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Plötsligt händer det…

April 14th, 2012 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Hittade den här på Emmas Tumblr. Tack Emmas pappa för det!