Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Morgonbajs

May 10th, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Klockan är sju på morgonen och Elsa har korvat runt i sängen de senaste tre timmarna. Hon somnar emellanåt och är väl egentligen inte vaken när hon ålar och grymtar och vrider sig. Men jag är. Det är troligtvis en laddning bajs på G och när vi lägger henne i Erics knä, med ryggen mot hans lår som han håller upp, då skjuter det ut stora mängder bajs i fyra omgångar och hela den lilla kroppen slappnar av. Hon spricker upp i ett leende, börjar babbla om ditten och datten, tittar på oss och smilar från öra till öra när vi pussar henne frenetiskt på kinderna. 

Nu får hon ny blöja av sin pappa. Vi får se om han lyckas rädda pyjamasen eftersom det ibland svämmar över kanterna där. Och ibland har det inte svämmat över men så lyckas lillstrumpan ändå doppa en häl eller två ner i den öppna blöjan. 

Jag sitter i den tomma sängen och längtar efter de två som pratar tyska och byter ut nersölade Pampers i rummet bredvid. De som gör madrassen trång och varm, min familj. 

Elsa ska få käk och sen kanske vi lyckas somna om en sväng hela familjen. Innan cirkusen börjar om på nytt och vi återigen hejar fram bajs från den lilla. 

Lärdom hittills

April 24th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har jag varit någons mamma i lite mer än fem veckor och en sak som jag har lärt mig och som jag lärde mig väldigt snabbt, är att bebisar (iallafall vår) är extremt oberäkneliga. 

Alltså, det som gäller en dag behöver inte alls gälla nästa dag. Till exempel: 

  • Bara för att bebisen skriker och hatar vagnen intensivt en dag behöver det inte betyda att den inte kan ligga och gurgla nöjt i samma vagn nästa dag. 
  • När bebisen bara kan somna på dig och sen vaknar direkt när du försöker lägga ner den i korgen eller sängen så kan den överraska en annan dag med att somna för sig själv, utan ens en napp eller en strykande hand på pannan. 
  • En dag kan bebisen bajsa en gång i timmen, nästa dag är blöjan bajsfri tills solen gått ner. 
  • Nattsömnen kan se hur regelbunden ut som helst, men den dagen du berättar för någon om hur många timmar du får sova i sträck så kommer bebisen direkt ändra sina vanor och börja smågnälla hela tiden mellan 23 och 07 så att du inte får en blund i ögonen.
  • Bebisen hatar att ligga på skötbordet och föräldrarna försöker byta blöja och genomföra klädbyten så snabbt som möjligt för att göra lidandet kort. Tills den dagen då mobilen i taket plötsligt är världens roligaste och skötbordet förvandlas till det enda stället i hemmet som stillar gråt ibland. 

Världens berg-och-dalbana är det och slitigt och spännande och härligt på samma gång. Det enda som består när det gäller Elsa är att hon vill ha mjölk så ofta som möjligt. Som hon brukar mumla för sig själv:

Never say no to mjölk

Jaha, sen vi hördes sist så har lillstrumpan och jag klarat av våra vardagliga sysslor fint. Eller ja, hon skötte sig exemplariskt, sov gott i vagnen, men jag klantade mig eftersom det visade sig, när vi väl kom till posten som ligger en 30-minuters promenad bort, att de inte hade vårt paket än. Suck. Så vi fick gå tomhänta därifrån igen och tänker göra ett nytt försök på tisdag.

I fredags kom Erics syster plus bror och hans flickvän och fick träffa Elsa för första gången. Hon ammades här hemma och sen transporterade vi oss alla till en mysig liten restaurang på Berger Strasse som visade sig vara perfekt för bebisens första restaurangbesök och min första amningssession utanför hemmet. Det var lugnt och litet där, med god plats för barnvagnen och gullig personal som ville hjälpa till. Dessutom var maten väldigt smarrig.

Först lyckades vi somna Elsa i vagnen så att alla kunde äta i lugn och ro och lagom tills att min risotto med svamp och torkade aprikoser var uppäten vaknade hon och jag ammade på en bänk bredvid vårt bord. Jag som varit nervös tidigare för att flasha hela mig, det är svårt att dölja mina boobs liksom, lärde mig att det inte spelar så stor roll när en hungrig liten unge ligger i ditt knä och vill ha mat. Troligtvis skymtade både lite bröst och lite vårta fram, men jag tänker att om folk störs av det så får de kolla bort. Min tjej var hungrig. Mätt och nöjd låg hon sen i faster Thedas famn resten av restaurangbesöket.

Sen vandrade vi sakta hemåt igen i vad som kändes som vårnatten, men som egentligen var vårkvällen, typ 20.00, och sprang in i Kai, Tom och Jaana utanför Schöneberger. De tvåsistnämnda ska ha barn i sommar och bor inte i Frankfurt så det var ett lustigt sammanträffande.

Sen gick vi hem. Småbarnsfamiljen kastade in handduken och Elsa fick mjölk hemma på soffan som belöning för att hon var så duktig på restaurangen. Resten av gänget gick vidare och drack cocktails. Those days are long gone. Men jag tänker att de kanske kan komma tillbaks i små doser så småningom.

Nu jäklar ska här födas barn!

March 14th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.

Då ska vi se. Fortfarande gravid här borta. Läkare som undersökte och gjorde ultraljud i måndags konstaterade att det finns massor av fostervatten kvar, blodtillförseln genom navelsträngen är perfekt och alla utgångar är spärrade. Det verkar alltså som att lilltjejen inte ännu har ens funderat på att komma ut.

Efter ett samtal med barnmorskan en dag senare så visade det sig att det nu är upp till Eric och mig att bestämma hur länge till vi vill vänta och när vi önskar igångsättning. Detta förestående beslut fick mig igår helt nervös och hispig. Känns svårt för blivande föräldrar utan medicinsk utbildning att kunna ha en åsikt om detta och jag vill ju såklart göra rätt. Göra rätt i detta fallet betyder det som är bäst för ungen i magen.

Såklart finns det för- och nackdelar med båda sidorna. Jag är superspänd på att träffa vår bebis och lära känna den lilla människan som bor där inne. Det hade varit skönt att slippa tjockismagen, de svullna fötterna och bortdomnade händerna. Jag vill inte att hon ska bli för stor och “övervuxen” och att det ska bli ännu värre att pressa ut ‘na.

Samtidigt så verkar hon ju trivas bra där inne och alla värden är okej. Jag mår inte värre än att jag överlever och kanske finns det en anledning till att hon inte vill ut än?

Så vi funderade igår och pratade om det och träffade barnmorskan idag igen. Då meddelade vi henne att vi önskar oss igångsättning på lördag. Lördag = 12 dagar över beräknad födelse. Jag läser om den ökade risken för kejsarsnitt vid igångsättning, hur värkarna kan vara starkare och hur en massa onaturliga mediciner används för att kroppen ska fatta att en förlossning förväntas. Det kan ta dagar innan det händer nåt och här skrivs man in på BB när de ger en första hormoncocktailen och sen stannar man tills ungen är ute. Det är inte en drömlösning helt enkelt, men om det inte går på nåt annat sätt så får det bli så. Igångsättning.

Tills dess fortsätter mitt enorma intag av hallonbladste, ananas och stark mat. Jag går i trappor, städar och promenerar och jag har haft flera allvarliga samtal med bebben. Hon vet vad som gäller. Hon vet att vi alla skulle uppskatta det nåt enormt om hon kunde tänka sig att dra igång cirkusen innan lördag. Men annars har vi ett mål nu. En dag då allt börjar. Snart får vi träffa henne. (IIIIIIIHHHHHHHH!!!!!!)

Sverigevisit och bebisboande

February 9th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sista gången ni hörde från mig här på bloggen var den tredje januari. Nu är det februari, det har hunnits med en Sverige-resa och lite ledighet sen dess och det är nu mindre än en månad tills lilltjejen förväntas anlända.

Jag har slutat jobba (tack Gud för de schyssta reglerna här i Tyskland) och firade det med en resa till Sverige och Skåne och mamma och pappa. Jag hann med att träffa mina bästa vänner och deras män och barn typ tre gånger, det var väldigt fint. Hann även med ett Malmö-besök då jag åt risotto på Vapiano. Vilket fenomen! Det hoppas jag de börjar med snart i Frankfurt också. Emma och Ulrika, min kursare från högskoletiden joinade mig på både lunch och långfika. Fint att vi fortfarande hörs tycker jag.

Sen åt vi kvällsmat hos mormor och morfar, kollade på bröllopskort och jag fick med mig en hel kasse med barnkläder hem. Retrostyle från när mamma med syskon  var små, plus en del hemmastickat av mormor. Jättefint!

Jag såg Jimmie och Ronja en kort sväng och fick klappat deras bebis, rottweilervalpen Whiskey. Len. Och söt.

Hemma hos Jannicke bjöd vi varandra på quesadillas och Neverstop och pratade lite löst om barndomstrauman, familjekonstellationer och så vidare.

Det bjöds på frukost hos Gabriella och barnen, gulligaste barnen. Medan Gabriella stekte köttbullar spelade Theo och jag bandy i vardagsrummet. Skitfint så.

Och så som kronan på verket så överraskade de små brudarna mig med en bebisdusch, en babyshower som jag hade tänkt för länge sen nog inte kommer att hända eftersom jag ju inte har så många vänner i Sverige längre. Men det bidde väldigt lycket, jag fick presenter och lyxfrukost och tårta. Härligt.

Ja, och däremellan gick jag på kortare skogspromenader, låg på soffan, skrattade åt pappa som inte fick upp sina bildörrar i vinterkylan,  åt god mat och bara hade det allmänt gött. Men saknade såklart my baby daddy, så när en vecka hade gått stack jag hem igen, hem till Frankfurt och drog en lättnadens suck på flygplatsen att Lillstrumpan stannat inne i magen så länge som hon hade.

Och nu får hon gärna fortsätta stanna där ett tag till, för jag håller på att renovera en möbel och den ska slipas och målas först, färgångor är nog inte överst på listan över vad man ska utsätta sin nyfödda unge för.

Så jag pysslar med den nu, lite varje dag tills jag får ont i ryggen, rensar, syr, planerar, sorterar och boar på hög nivå. Jag är tung nu. Mina fötter är konstant megasvullna, händerna domnar av och kommer inte tillbaks till mig, magen är i vägen hela tiden och all fysisk ansträngning leder till pust och flås. Men som sagt, så snart vårt skåp är färdigt kan hon komma. Då ska jag ta en fotmassage, äta ananas och gosa med min man.

Bebisen i vecka 30

December 17th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

OBS! Se upp! Nu följer En liten bebisuppdatering. Alla som inte gillar barn i magen och graviditeter och liknande kan hoppa över detta inlägget.

Jag var ju så himla säker på att det var en kille att jag fick en smärre chock den där dagen hos ultraljudsspecialisten. Jag hade gjort massor med icke-vetenskapliga tester online, typ ”Vilken frukt du är sugen på avslöjar könet” och ”Den kinesiska månkalendern slår fast könet” och alla sa de att de borde bli en kille. Ultraljudsexperten frågade försiktigt om vi ville veta könet (det ville inte jag egentligen men Eric ville och eftersom jag fattar 95% av alla beslut i vårt förhållande (ni kan kalla mig diktatorn) så fick han bestämma den här gången) och vi sa ja, och hon pekade på ett grumligt område på skärmen och menade att det var en tjej. Jag tjafsade direkt emot: ”Nej, det är nog en kille, kanske kan du titta igen?” Hon: ”Nej, jag är väldigt säker. Det är en tjej.” Jag: ”Fast jag har för mig att det är en kille så om du bara kunde dubbelkolla lite snab…” Hon avbryter: ”Jag ser blygdläpparna”. Diskussionen var därmed avslutade och vår lillbebbe fick plötsligt en lite mindre hemlig identitet.

Alltså lilltjejen växer och frodas så vitt jag förstår det. Enligt statistiken är hon nu runt 37 cm stor och väger ca 1,4 kg. Hon tycker om att ha enmansrave i magen när jag sitter stilla, helst på jobbet där hon får mig att stöna till i telefonen titt som tätt. Igår skrämde hon mig lite då hon var så ovanligt stilla och lugn, men det tog hon igen i förmiddags. Erics kallar mig kärleksfullt för ”partytältet”. Jag mår fortsatt bra (peppar peppar), bortsett från små-petitesser som näsblod, sura uppstötningar och tillfälliga ryggvärksattacker, är livet prima. Jag känner mig bara riktigt gravid när jag ska sätta mig upp (inga magmuskler och en kula som tar i) och när jag försöker klä på mig på morgnarna. Det är väldigt mysigt att ligga i soffan om kvällarna och se hela magen hoppa till i ögonvrån och sen klappa, stryka, kittla den lite så att hon sparkar tillbaks. Som vi längtar efter denna unge.

Förra veckan gjorde vi också hembesök hos G, som jag ju passade i mitt sista nannyjobb. Sen dess har hon fått en lillasyster och nu blir det enligt utsago inga fler barn i den familjen, så vi fick ärva en massa söta såkallade ”flickkläder” av dem. Dessutom fick vi ett babynest med flodhästhuvud på, en stor rottingkorg på hjul, flaskor och ett babygym och en leksaksrad att hänga i barnvagnen. Jag längtar efter att gå igenom kläderna, göra listor över vad som finns och fortfarande saknas, och kanske handla nåt litet nästa år. Så att vi är redo att ta emot vår nya familjemedlem.

Vi behöver även ta ett beslut i barnvagnsfrågan. Sökandet har tagit oss till ett urval på tre barnvagnar. Nu ska vi bara bestämma oss och beställa.  Jag googlar och gör Excel-tabeller och skickar sms till mina småbarnsföräldrar till vänner.

Men ja, alltså. Summan av kardemumman. Alla tre i familjen mår bra och två av oss håller på att längta ihjäl oss.

Kära vänner, familj och eventuella okända,

Jag har någonting att berätta. Något ofantligt stort som många av er redan vet. Som var Erics och min hemlighet i sexton långa veckor. Vi är med barn. Det ska komma en liten tysk-svensk bebis i början av mars. Det växer en pyttig unge i min mage. Så. Himla. Overkligt. Och härligt och läskigt och jobbigt och fantastiskt och fint och omtumlande på samma gång. Vi ska bli föräldrar.

Sommaren som började med Erics fina frieri den dagen då jag fick en ring på fingret, fortsatte sen med ett positivt graviditetstest och två tysta blivande föräldrar i en soffa i Frankfurt. För stort för att förstå. Och nu tickar tiden på och det är bara 17 veckor kvar innan lillstramplaren tittar ut. Vi längtar.

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

Förbered er på mycket fint.

I gårdagens inlägg nämndes en rad fina händelser, dock har jag väl fortfarande inte berättat det absolut finaste som hänt denna sidan jul?! Jag har fått en liten systerdotter till! Dock är det inte Jannicke som likt Maria i hemlighet fött en liten gosse i nåt stall, utan min bästaste vän Emelie och hennes man Martin som fått en bäbis! En liten Knopp! En liten varelse som jag än så länge bara sett bilder på men som ser ut att vara precis så mjuk och sötluktande och gosig som alla bebisar är. Och jag tänkte lite extra på honom och hans föräldrar när jag i lördags var hemma hos G (fem år) och lillasyster O (4 månader). Lilltjejen är också himla go, men när hon efter nio timmar i min famn fortfarande inte vill somna, då börjar liksom söthetens positiva laddning långsamt trappas ner.

Så fort hon sen hade slutit sina stora mörka ögon och somnat på min hand, återkom hennes söthet med 200 procent. Bebisar alltså. Sån bra uppfinning.

Tillbaks till Knoppen. Honom ska jag få lära känna i helgen för då bär det av till Sverige och Skåne på en väldigt kort och väldigt dyr resa. En sån som jag lovade mig själv och alla nära att jag skulle åka på ibland, för att jag vill. Inte för att det passar bra i jobbschemat, är billigt, eller särskilt praktiskt. Utan för att jag vill snusa på nya medlemmen i familjen Persson/Lasson, stryka honom över det mörka håret, kramas med de nyblivna föräldrarna, gå på ett ettårskalas och bara känna att jag också hör hemma där. Trots att jag missar så mycket och saknar så mycket. Fina händelser alltså. Livet är fullt av dem.

elephant

Jag har tillbringat lite mer än ett dygn i Sövde, på landet, hemma hos min mamma och pappa. Det är mysigt där. Mysigt och tyst med granar och träd precis utanför fönstret. I fredags körde vi familjekväll. Mina syskon kom på besök och vi åt smarrig smörgåstårta som var garnerad med massa räkor och rökt lax och ägg. Låter LCHF, men det var ju vitt bröd inuti som jag ändå bestämde mig för att äta kontrollerat av. Hade gjort en deal med mig själv och mina SMART-mål om att jag fick äta en 8×8 cm stor bit samt en matsked efterrätt. Det gick hur bra som helst! Efterrätten var en god, varm chokladpudding som serverades med vispgrädde. Yum!

Familjehänget var alltså väldigt trevligt, vi snackade skit om gemensamma bekanta samt uppdaterade varandra om vad som hänt sen sist och sådär. Samt lovade i princip mamsen och papsen att inte glömma att komma och hälsa på dem.

När alla hade åkt hem kokade mamma och jag en massa vatten och körde igång med disken. Ja, ni läste rätt, diskmaskinen har inte kommit till Sövde än. Men det går bra ändå.

Idag körde mamma och jag igång dagen med en powerwalk i det finaste vädret på länge. Solen lyste, det var runt -5 grader och vindstilla. Vi pratade och gick så snabbt vi orkade och jag kände (passopp, nu kommer det en klyschig mening) att det är det bästa jäkla sättet att börja en dag på. Energin bara strömmar rätt in i kroppen. Efter sex kilometer kom vi in med rosiga kinder och stora leenden. Mamma körde på zumbaevent i Höör och jag gjorde eld i öppna spisen, kokade stor kopp te och satte igång med lite pluggande. Underbart tyst. Bara jag och hunden hemma. Varm brasa. Grönt te. Jag mådde så bra.

Sen snörade jag på mig mina kängor igen och gick hem till bästisen Malena, hennes dotter Miriam och hennes kille Tony som passande nog bara bor femton minuters snabb promenad från mina föräldrar. Jag fick kramas en massa med Miriam 1 månad och fyra dagar gammal och hon är ju såå go. Malena är också go och Tony med. Vi fick snackat en massa, Miriam bajsade mig i handen (med blöja på thank the lord) och sen gick jag hem igen. Om möjligt med ännu mer energi i kroppen.

Nu är jag tillbaks i Malmö, har ätit lax och örtagårdssås till kvällsmat och halsat en grön te till. På tvn testar Lasse Kronér om vuxna är smartare än femteklassare och Eric har tagit sig till Sachsenhausen för pizza och skatteredovisningsarbete, alltså blir det inget skypande. Jag sitter här, i sängen, med ömmande knä och lugn i sinnet. Ska snart läsa lite Grain of Wheat och kanske se en film. Det blir bra så.

Jag är bra så.