Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Dagen när vår son föddes

July 23rd, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Ja ni. Det blev ett barn till slut. Hela grejen med att åka till sjukhus för ett planerat kejsarsnitt är vansinnigt surrealistisk. Att sova natten innan är dömt att misslyckas och att tänka längre än själva skalpellen som ska öppna dörren för bebisen omöjligt.
Men mot sjukhuset körde vi ändå, Eric och jag, förra fredagen. Med fjärilar i magen, en proppspruta i benet och ett par fula tofflor som de rekommenderade att man hade med till eftervistelsen. Det gick snabbt att få lavemang, bli rakad innanför trosorna och få en kanyl i armen. Man är inte så stor i orden när man lämnar över sig själv och sin kropp till sjukvården. Sen satte de en epidural som var väldigt obehaglig, Eric fick gå ur rummet och med två sköterskor som pressade ner mitt huvud och en fumlig läkare med jättenål mot min rygg kände jag hela kroppen krampa och det svartnade för ögonen flera gånger om. Det svors då, där bakom ryggen och nya försök gjordes. Till slut satt den och sakta ökade de styrkan tills jag inte längre kände skillnad på kallt och varmt, men ändå kunde röra mina ben.
Sen började en väntan som blev ovanligt lång då det dök upp ett par akuta kejsarsnitt som självklart fick gå före. Vi väntade och väntade och försökte föreställa oss att vi snart skulle ha en jättestor son i famnen. Naivt vågade jag tänka att det värsta kanske till och med var över?

Till slut anlände narkosläkare och sängen rullades mot operation. Man drog och ryclte i mig, skällde på mig för att jag inte hade håret uppsatt och tvättade till slut hela mig med orange tvål. Där låg jag bakom ett skynke med armarna utspända som Jesus på korset och med benen i gyn-byglar, helt olikt Jesus på korset.

Eric kom in, utklädd till sjukhuspersonal i munskydd, mintgrön hätta och en rock som skrek JD och Turk. Han klappade mig på kinden och tog plats bredvid mitt huvud.

Det fäktades och trycktes där bakom min gröna ansiktsridå, vid ett tillfälle låg två människor på min mage och tryckte upp så mycket blod i ansiktet på mig att jag trodde ögonen skulle lämna sina hålor. Tio minuter efter att narkosgubben ropat "Oj! Nu har de visst redan kommit halvvägs!" fick jag höra ett gurgligt babyskrik från min son för första gången. Han lindades i en handduk och hamnade bredvid mitt huvud, varm, kladdig och full av pysande gnäll. Eric följde sen med honom ut, medan läkarteamet hämtade ut moderkakan och började sy ihop alla lager som skyddat den nya pojken från omvärlden.

Jag låg där och tänkte på livet och kärleken och fick baddas i ögonen med jämna mellanrum för att få bort allt saltvatten. Till slut kom bebis och Eric tillbaks och jag försökte titta på dem, men mitt huvud gick inte att vända så mycket och sen ville barnmorskan ha tillbaks honom.
Sängen rullade de till slut in på ett rum där lillkillen hamnade i mina armar, men de var oroliga för honom. Det märkte vi. Och då blev vi oroliga för honom. Till slut kom en pragmatisk barnläkare förbi, förklarade att syresättningen inte var optimal, tog barnet från mig och skyndade mot barnintensiven.
Kejsarsnittet var visserligen över. Men det där rosa lilla knytet som jag skulle få i present rycktes snabbt bort. Två nyblivna tvåbarnsföräldrar lämnades kvar i ett rum. Ensamma, ledsna och rädda. Det var helt fel, alltihop. Och hela tiden tittade jag på klockan, såg minuterna ticka bort från oss. Inga nyheter från bebisen. Och samtidigt mindre och mindre tid kvar innan Eric skulle köra hem till Elsa igen. Det hade vi lovat henne.

Elsa är orolig inne på sitt rum. Inte klokt hur snabb man blir bortskämd med att hon somnar själv och sover hela natten. Nu har jag varit där inne tre gånger redan, klappat lite och sjungit och just nu kvider hon igen. Jag undrar om det är den där obehagliga kindtanden som man kan ana i överkäken som pockar på. Bokstavligt talat. Lilla tjejen.

Eric är och firar en kollegas födelsedag på en pub och jag har precis skrivit fem texter om kendamas. Det är en japansk träleksak som man ska spetsa en kula med. Ja. Lika kul som det låter.

Annars idag har vi städat lägenheten, vilket alltid känns lika bra efteråt, samt umgåtts med Elsas farföräldrar. Först drack vi kaffe här hemma och sen hängde vi på vår favoritlekplats i närheten. De hämtade upp bilen som vi lånade igår för att köra till Limburg, en timme bort typ, där Lars och Linda bor. Det blev en fin dag i deras soliga trädgård med bebisgos med Jona och springa efter med Elsa och leka doktor med Mira. Så himla kul. Gillar dem skarpt. Smidigt värre också när vi behöver bil och får låna gratis av svärföräldrarna som dessutom kommer och lämnar bilen här och sen hämtar den igen.

Imorgon är det lördag och vi ska picknicka med svenskarna i parken. Och kramas, känner att jag inte sett tillräckligt av Eric den här veckan. På onsdag åker Elsa och jag till Sverige förresten, kul!

Igår hade jag bestämt att Elsa och jag skulle åka och bada. Hon älskade ju babysimmet (efter en lite knagglig, gråtig start) och att bada i badkaret är typ det bästa hon vet. Vi måste liksom vara försiktiga här hemma med att nämna B-ordet för högt, för om hon hör att det talas om bad så rusar hon det snabbaste hon kan krypa mot badkaret, ställer sig och slår med knytnävarna på insidan, samtidigt som hon försöker ta av sig strumporna och tröjan för att kunna hoppa i. Så bad kändes som en bra idé för vår alldeles egna firre.

Jag googlade och kom fram till att det närmsta inomhusbadet med pool “för icke-simmare” som det stod på hemsidan, skulle ligga i Bergen-Enkheim. Det är där vår tunnelbanelinje slutar så det kan väl inte vara så långt tänkte jag och kastade upp unge och badgrejer på cykeln och trampade iväg. Det var ganska långt. Google Maps hade sagt 25 minuter, men det tog nog fasiken minst 35. Backe upp och backe ner, genom skogar och industriområde, under broar och över järnvägsspår.

När vi väl var framme visade det sig att den där poolen som var för “icke-simmare” tydligen var 120 cm djup och inget som Elsa bottnade i direkt. Det var alltså fel av mig att tolka den som en barnpool. Dessutom var vattnet för kallt för det lilla livet som frös efter tio minuter. Som tur var hade de en lång trappa ner i vattnet där vi kunde leka lite, men efter 25 minuter klättrade Elsa upp för trappan och vägrade gå i igen. Så då duschade vi och klädde på oss och övervägde att cykla hem igen, men eftersom det tagit sån tid så cyklade vi istället till den där slutstationen på tunnelbanan och tog tåget hem till vår stadsdel istället.

Elsa hade en kul och mysig förmiddag, men jag grämde mig lite och gav mig senare under dagen på en ny undersökning på internet. Det finns visst inomhusbad även i vår del av Frankfurt. Sju minuter bort med cykel. Med babypool som är 35 grader varm. Dit ska vi nästa torsdag.

Gift, gift och kross

March 2nd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Händelserik dag igår alltså, som jag ju hintade om.

Först försökte Elsa och jag tillsammans städa badrummet. Våra fogar runt badkaret behövde skrubbas och jag har ett jättebra (säkert miljöfarligt) medel till det, men det sticker klorin och gör lite ont på händerna efter ett tag (ja, jag använder handskar) så jag ville ju inte direkt att Elsa skulle slabba med det. Medan jag stod böjd över badkaret och gnuggade med en borste så kröp Elsa hela tiden fram till mig och skulle kasta ner saker i badkaret, banka på det med ohandskade händer, slicka på det och så vidare. Gång på gång på gång fick jag lägga ifrån mig borsten, ta av mig handskarna och bära ut henne till en annan rolig aktivitet som jag organiserade snabbt i hallen. Hon fick till och med låna min plånbok och tömma ut den på golvet, något som är högst sällsynt att hon får. Men naturligtvis så var hon bara intresserad av badkaret. Till slut fick jag stänga dörren dit och lägga ner tills hon hade somnat nån timme senare och då göra klart.

Sen skulle jag tömma diskmaskinen och då brukar Elsa få hjälpa till med bestickslådan, efter att jag tagit bort alla vassa knivar. Så jag öppnade den och började tömma översta lådan när jag märker att facket där diskmaskinstabletten/medlet legat inte är riktigt tom. Det fanns rester där av den blå-röda tabletten som inte försvunnit helt. Och Elsa har naturligtvis upptäckt detta 15 sekunder innan mig, har blå-rött pulverkladd på händerna och på tungan. Hennes ansiktsuttryck säger dock att det inte smakade så bra, så jag tror inte hon fått i sig några mängder, men det är naturligtvis ändå ganska illa. Jag tvättar snabbt hennes händer och sköljer munnen massa gånger innan jag sen ringer till Giftcentralen här i Hessen. Får prata med en snäll tant som lugnar mig och ger mig rådet att ge henne vatten att dricka, samt lite Lefax, som lugnar ner magen, om det skulle bubbla till där. Elsa är precis som vanligt så vi får hoppas att allt är lugnt och jag måste ha bättre koll på både unge och diskmaskin, uppenbarligen!

Till sist så hälsade vi på hos mitt gamla nannybarn G och hennes mamma och lillasyster. Vi sitter och dricker te i köket och Elsa leker på golvet. Plötsligt vill G rusa mot kylskåpet men missar att Elsa sitter precis bredvid hennes stol så hon knuffar omkull Elsa som dunkar huvudet i stengolvet och sen landar Gs lår rakt över Elsa. Ja, mycket tårar såklart även om det nog var lite av chock också. Inte varje dag man får en åttaåring över sig liksom. Jag gick och hämtade den älskade filten och sen lugnade hon ner sig och vi kunde ta tunnelbanan hem.

Det blev sent, men sen somnade hon gott efter en händelserikt utmanande dag.

Surskånken

February 26th, 2016 | Posted by Jess in Skit. | Ungen - (0 Comments)

Eventuellt är rubriken orättvis, för hon mår ju inte 100 % bra, vår lilla surskånk. Jag vet inte om det är tänder på gång eller om det är ännu en förkylning som spökar. Emelie berättade att barnmorskor i Sverige påstår att ungarna ska ha 6-7 förkylningar första året för att få bra immunförsvar (? Tror det var så…) Och om jag minns rätt så hade Elsa inga alls under de första 6 månaderna i livet så nu kommer det väl en i månaden cirka.

Idag har hon iallafall varit väldigt gnällig och klängig och lättretad. Så fort jag sagt nej, om det så varit med den snällaste rösten någonsin, så har hon brutit ihop och betett sig som att jag typ skrikit i 20 minuter och sen sparkat på henne. Hon har inte lekt själv i mer än tio sekunder i taget och har mest krypit runt och pillat på sånt hon vet att hon inte får pilla på. Vikit upp tvätt, slagit liten bebis på benet, slickat på min telefon, spottat ut all mat som jag stoppade i munnen på henne och så vidare.

Sen kom Eric hem och hon lekte fint med honom, med korta avbrott för att testa/terrorisera mig. Det blev en tidig sänggång som hon skötte ensam och nu har jag precis varit och kramat om henne en sväng eftersom hon grät förtvivlat i sömnen.

Hoppas att imorgon blir en bättre dag för såhär känner vi inte igen vår lilla gosiga solstråle.

Lyckolista

February 3rd, 2016 | Posted by Jess in Listor. - (1 Comments)

Det sprallar i hela kroppen idag, främst av tre anledningar:

  1. Fina vänner har fått en bebis! En liten kille som såg dagens ljus imorse, på samma sjukhus som Elsa föddes på och när de skickade en bild på en skrynklig pyttis i likadan outfit som vår tjej hade på sig för snart ett år sen så kommer alla känslorna på en och samma gång och jag blir så glad. Glad att han är frisk och att det gått bra, glad att Elsa fått en ny kompis att leka med.
  2. Vi tog ett långt Skype-samtal med Angelica idag. Vi har extra mycket gemensamt just nu, båda två föräldralediga med varsin dotter i samma ålder och båda två drabbade av bröllopsfeber deluxe. På slutet vaknade Chloe också så då fick vi vinka på henne och Elsa ville genast krypa in i datorskärmen och krama om sin lilla väninna.
  3. Jag fick nyss en idé angående vår bröllopsbrunch som ev. kan spara oss mycket pengar och jag vill genast diskutera den med min mamma som är klok och har kolla på sånt jag inte har koll på. Men det är schysstast att prata med henne när Elsa är vaken, så jag får väl hålla mig till imorgon kväll. Eller nåt. Hoppas hoppas.

Bubblare:

  1. Imorgon väntar frisörbesök för mig och min lugg som just nu når till nästippen, känns det som iallafall. Jag har ändå klippt den själv sen min senaste tripp till frissan, men nu är allt så långt att det retar mig. Jag ser även framemot att sitta lugnt i stolen och bli masserad i hårbottnen och prata strunta med hon som masserar mig. Elsa ska vara hemma och hänga med Gromu och Grova (farmor och farfar). Åh vad härligt det ska bli!

Om man ändå kunde se var hon har ont

January 21st, 2016 | Posted by Jess in Skit. | Ungen - (0 Comments)

Elsa har ont nånstans och har vaknat en gång i halvtimmen sen hon somnade mot Erics axel med min vaggsångsversion av Må din väg gå dig till mötes i öronen. Jag vet inte var hon har ont, men min livserfarenhet säger mig att lite sömn inte kan skada, så jag önskar så innerligt att hon kommer till ro nu och kan få sig lite av den varan.

Under tiden vi väntar på att det ska bli sängdags för oss vuxna också, njuter Eric och jag av tre (3!) nya New Girl-avsnitt, hade missat att det hade börjat igen. (Och Schmidt och Cece planerar bröllop så man blir ju lite avundsjuk på dem…). Jag kör blåbärste till serietittandet och Eric Snobben-kex. Nu när ni vet det kan ni säkert också gå och lägga er.

 

Elsa 10 månader

January 17th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Idag fyller hon faktiskt 10 månader, Elsa Marie. Och det känns som att det blir svårare och svårare att fatta att hon snart funnits i ett helt år. Hon växer så himla fort och har sen sist verkligen fått ännu mer personlighet och börjat hänga med i omvärlden på ett sätt som är så roligt att följa. Hon förstår vad man säger, bara en sån sak! Inte allt såklart, men mycket och det är vi så stolta över att det nästan är löjligt.

Elsa gillar: Att krypa! På julafton hände det, vilket var roligt för när vi var i Sverige september så lovade hon sin mormor och morfar att lära sig krypa till jul och när julafton sen kom så tänkte hon väl att nu är det dags och satte iväg som en långsam, värdig elefant. Hon kryper lite snabbare nu, men ändå så att hon har koll på allt och alla samtidigt. Det är så härligt att se hur hon njuter av självständigheten att själv bestämma vart det ska bära hän.
Hon har också fattat tycka för vissa grejer som hon blir glad att se. Favoriten är hennes lilla docka Anton som hon fått av sin mormor. Han ska vi alla krama och leka med och klä av och på och om han är med så är allt lugnt. Elsa tycker också mycket om sin gula filt som Eric också haft som bebis. Den betyder verkligen trygghet och sova och hon är en mästare på att dra ut den ur spjälsängen när vi är i sovrummet. Hon kan ju dessutom ställa sig upp mot bord och stolar och allehanda ting nuförtiden, så om filten ligger för långt in i mitten ställer hon sig bara upp och når bättre med den lilla knubbiga armen mellan spjälorna.

Hon älskar när man busar med henne, kittlas, retas, gör roliga ljud, skrämmer henne genom att ropa bu och hoppa fram från kudden, då skrattar hon så hon kiknar och det är det bästa ljudet som finns. Och musik. Musiken gillar hon också. Om jag tar fram min telefon och frågar om vi ska lyssna på musiken så släpper hon allt hon har i händerna och börjar digga med hela överkroppen och armen i luften. Igår lyssnade vi på U2 i köket, jättehögt via bluetoothhögtalare och jag fixade mat och hon sittdansade på golvet så att rumpan blev varm.

Elsa gillar inte: Allt som har en sladd. Hon gråter och skakar av rädsla om hon är för nära när vi använder mixerstaven eller dammsugaren eller hårfönen. Först trodde vi att det var det höga ljudet som var obehagligt, men efter att hon fick spel när jag plockade ner julstjärnan (med sladd) och lade i en kartong bredvid henne på golvet, så misstänker jag att det är sladden som är obehaglig. Eller så tror hon att allt som har sladd kommer att väsnas och göra ont i öronen.

Elsa sover: Fortsatt bra. För tre nätter sen hade vi en rekordnatt då hon sov utan att äta EN ENDA GÅNG. 19.30 till 06.00! Det var alltså första natten på 9 månader och 3 veckor som jag fick sova ut. Eller ja, sova ut, jag vaknade naturligtvis ändå och fick kolla så att allt stod rätt till i sängen bredvid mig. Misstänker att det snart är dags för henne att flytta till eget rum (skönt och läskigt på samma gång).

Elsa är: Här! Alltså hon förstår så mycket! Dessutom säger hon mammammmammmamamammamamma och papppapapappapappappa, men det är rätt inkonsekvent i vilket sammanhang hon använder dessa. Å andra sidan finns kanske inte behovet än heller för henne att kalla på mig, jag är ju i princip alltid där hon är och tittar på henne 99,9 % av tiden.

Jag säger: “Tack för maten”. Elsa klappar sig på magen. Maten, magen, potejto, potato.
Jag säger: “Ska vi gå till dörren och säga hejdå till pappa?” Elsa börjar direkt vinka. Orden hej och hejdå triggar alltid denna reaktion.
Jag säger: “Kan du ta av din mössa?” Elsa börjar kämpa med saken på huvudet.
Elsa visar mig en strumpa hon hittat på golvet. Jag säger: “Det är pappas strumpa”. Elsa försöker direkt sätta på den på sin fot. Jag säger: “Du har ju redan strumpor, ge den till mig istället”. Elsa ger mig strumpan.
Elsa leker med en tandborste och visar den stolt för mig. Jag säger: “Det är en tandborste”. Hon försöker direkt borsta håret med den. Jag säger: “Inte håret, tänderna.” Hon fortsätter borsta håret med den. (Ja, hon är ju inte mer än människa!)

Hon kan visa var hon har sin mage och sitt huvud och sin näsa och hon klappar och dansar och smilar och håller på att få fler tänder bredvid framtänderna och hon är så himla go så det är inte klokt.

Elsa 9 månader

January 3rd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Herregud vad jag är dålig på att skriva de här texterna direkt i samband med månadsdagen! Nu har tiden sprungit iväg igen och snart är hon 10 månader istället, ungen vår. Den 17 december firades i Sverige, hemma hos Elsas mormor och morfar.

Elsa gillar: Att bli omkringburen. Från att ha varit väldigt nöjd med att åla och rulla sig fram över golvet så vill hon nuförtiden mest bli buren. Hon kanske tror att man missar mindre på det sättet och hon har ju rätt, det är ju en garanti för alltid vara där jag eller Eric är. Hon gillar också att läsa böcker, fortfarande. Och att äta macka i små små bitar med mycket smör på.

Elsa gillar inte: Att åka bil. Detta är en klassiker som troligtvis nämnts ett par gånger tidigare i det här sammanhanget, men det gör sig påmint varje gång  vi “måste” åka bil. Jag tror att det är själva bältet som hon inte gillar, att sitta fastspänd alltså. Det gäller att timea det väl så att hon sover, eller ladda upp med en massa leksaker, nån som sitter bak och underhåller och sen bara hoppas på det bästa. Hon gillar heller inte när man säger nej. Själva ordet alltså. Oavsett i vilken ton eller stränghetsgrad så reagerar hon oftast med tårar och förtvivlan. Det har fastnat, att nej är negativt. Jag tar det naturligtvis som ett intelligenstecken, men ungen är ju snart 10 månader (som sagt) så det är väl inte så konstigt.

Elsa sover: För tillfället bra! Hon började, så fort vi kom till Sverige, med att lägga sig runt 19.30 och sen låta sig bäras över till rätt säng vid 22 och sen äta en gång vid 3 och sen sova till 7. Detta kan jag leva med. Fortsätter hon sova så hemma i Tyskland så kanske det snart är dags att flytta över till eget rum… (AAAAHHH!!!)

Elsa är: Numera en fyratandig varelse som glatt gnagar på allt och alla. Hon är nästan alltid en solstråle som gillar när människor tittar på henne och pratar med henne. Hon är väldigt främmad (säger man så bara i Skåne eller), alltså, hon vill hela tiden ha mig eller Eric i närheten av säkerhetsskäl. Även efter två veckor med dagligt häng hos sin mormor och morfar fick jag knappt gå på toa utan att hon började storgråta i mormors famn. Jag har dock läst att det är normalt med en separationsångestfas runt den här tiden i de små livens liv, så jag försöker ha tålamod och acceptera och stanna hos henne så mycket det går. Dock vore det skönt att kunna kissa i fred ibland, men det kommer kanske när hon tagit studenten eller nåt.
Elsa vinkar också när hon blir vinkad på och när hon hör orden hej eller hejdå (på både tyska och svenska!). Hon klappar nu för tiden också när vi ber henne (också på båda språken). När man frågar hur stor hon är, lyfter hon armarna mot himlen så högt det går. Hon kan visa var lampan är och var pappa är och var pappas näsa är. Hon är stor tjej helt enkelt. Såååå stor och såååå fin.

Elsa 8 månader

November 25th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (2 Comments)

Det känns som att det har hänt mycket med Elsa de senaste månaderna, kanske framförallt i huvudet (för hon kan fortfarande inte krypa och de knubbiga små benen är som överkokt spagetti när man försöker testa om hon vill stå.) Hon är liksom med mycket mer, svarar på sitt eget språk när man pratar med henne, blir sur när hon inte får som hon vill och skrattar åt små subtila skämt och bus. Stora tjejen.

Elsa gillar: När det äntligen är morgon varje morgon och hon får komma upp ur sin säng och leka med oss i vår. Att äta. Att se sig själv på film eller live i kameran i våra telefoner. Att skypa med sin mormor och morfar hemma i Sverige, hon brukar vinka på sin mormor och fnissa åt sin morfar. Dessutom tror hon nog att de alltid väntar där inne i datorn för så fort hon ser den med skärmen uppe så blir hon galen, vill dit och vinkar.

Hon gillar också att dra sin pappa i öronen, att leka med tomma flaskor och att åka på våra axlar. Hon verkar uppskatta böcker, sitter koncentrerat och vänder blad med sina små klibbiga fingrar, känner gärna på sidorna, vilket jag tror hon lärt sig från en av sina böcker som man ska känna på (pandan har en mjuk mage, tigern två öron, sälen har morrhår och så vidare).

Elsa är fortfarande matglad och testar allt med glädje. Häromdagen fick hon smaska på en bit mögelost, lite svarta oliver och grapefrukt. Det är svårt att avgöra om hon gillar eller inte, för allt åker liksom ner, utan kräsenhet. Dock äter hon inte så stora mängder att hon klarar sig utan mat på natten, misstänker jag. Tyvärr. Tyvärr. För nattamningen börjar bli jobbigare och jobbigare, men jag har läst att det är bra om barnet kan få bestämma fram tills det är ett år och sen är det fritt fram för mamman som vill sova att bestämma att mjölkbuffén är stängd. Alltså bara fyra månader kvar. Tyvärr. Det är mysigt att amma, men ofta går det inte mer än nån timme mellan gångerna, även om hon snuttar snabbt och sen somnar om, så ska jag ändå vakna till, sätta mig upp, hämta ungen och sen lägga ner henne igen efteråt. Och sen förhoppningsvis somna om innan det är dags igen. Ja.

Elsa gillar inte: När hon inte får som hon vill, som sagt. Då skriker hon, gnäller, surar och trycker ihop båda ögonen och munnen samtidigt. Det ser så uppenbart fejk ut, “jag är jätteledsen så du måste nog ge mig din telefon nu för att jag ska bli glad igen”, att man måste skratta. Och detta trots att jag minns från min egen barndom hur rasande jag blev när mamma och pappa skrattade åt mig när jag var arg. Hon gillar inte att gå och lägga sig på kvällen. På dagen går det bra, men kvällen är liksom allvarligare på nåt vis och då ska hon inte sova.

Elsa sover: Sådär. Det är mycket bökande och gnyande och gnällande och snuttande. Dessutom oftast koncentrerat mellan 00.00 och 04.00, och det måste väl räknas som ofta om jag måste amma fyra gånger på den tiden? Ja. Funderar på om hon kanske är redo att sova i eget rum, om det är så att vi stör henne och att det är vi som väcker henne hela tiden? Med “vi” menar jag Eric, som är den som snarkar, vänder sig om i sängen som om han vägde 180 kg och dricker vatten som en jädra flodhäst så fort han får chansen. Harkel. Samtidigt är jag nervös för att flytta henne för att jag tycker om att höra henne under natten och det är naturligtvis också lättare att amma hela tiden om hon sover precis bredvid mig. Vi får väl se.

Elsa är: Glad och social och trevlig. Hon smilar och flirtar och ler mot alla vi träffar och ser. Allt från expediter i affärer till tanter i tunnelbanan och affärsgubbar i doktorns väntrum, alla får en dos bebisleende av vår dotter. Hon smilar dessutom med två små gaddar i munnen som kom upp för nån månad sen. Nu verkar det som att en kindtand är nästa på tur, om nu det kan stämma? Trodde framtänderna uppe skulle komma först, men hon är jättesvullen och öm i kindraden…

Hon är också duktig på att klappa. Hon applåderar glatt när hon hör musik och när jag sjunger (kanske kan det också kallas musik?)

Jag har även fått för mig att hon ett par gånger kallat på mig specifikt med “ma ma”. Men det kan också vara inbillning och slump att just de ljuden kommit ut då hon ville att jag skulle komma och klappa på henne. Låter detta vara öppet.

Elsa är naturligtvis världens klokaste, modigaste, starkaste, härligaste, gosigaste, roligaste unge och det berättar jag för henne varje kväll innan hon ska sova. Vi är så himla glada att det blev just hon som blev vår dotter.