Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Förra helgen blev våra planer inställda för att eric var sjuk. Den här helgen träffade vi visserligen faster Theda som planerat, men idag skulle vi har kört till Lars och Linda. Det var innan Eric började kräkas. Suck. Så nu är vi hemma istället. Och missar ett såkallat Faschingståg, alltså ett tåg med karnevalsglada människor som klätt ut sig och kastar godis. Elsa skulle ha klätt ut sig till katt, även om hon kände sig lite orolig för att det var farligt. Och även om det är svårt att gå in för utklädningen helt när det är minusgrader och snöstorm ute. Det måste liksom funka ovan på overall och stickad mössa. Ville skulle ha varit utklädd till gullig bebis.

Men nu får vi roa oss själva här hemma istället. Snön utforskade Elsa imorse tillsammans med Theda. Kanske halar vi fram lite vattenfärger eller nån klump lera?

I natt har Elsa sovit i sin egen säng, vilket gjorde så att Ville kunde sova i sin spjälsäng som Elsa ockuperat sen vi kom hem från Sverige. Tyvärr sover Ville bäst med en arm på rumpan och med sin hand i min, men det gör att jag vaknar och har ont i hela kroppen för att jag legat och sett till så att Ville sover istället för att hitta en skön position och sova själv. När han nu låg i spjälsängen var det svårt att klappa honom på rumpan och hålla honom i handen, men han sov ändå över förväntan. Jag med. Tills Ville började skrika och Eric började kräka. Suck, igen.

Ja. Vi säger väl så så länge. Hej!

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.