Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.

Aylan drunknade medan vi åt doptårta

September 3rd, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Skit. - (1 Comments)

Jag loggade in för att skriva ett sammanfattande blogginlägg om Elsas dop, om maten vi åt och tårtorna vi smällde i oss och alla fina presenter hon fick, men så läste jag Aftonbladet medan jag väntade på att den här sidan skulle ladda och nu känns det fan inte okej i magen att berätta om fest och frosseri. Jag såg bilden på den lille pojken som drunknade på väg bort från kriget och jag läste om människor som lämnar allt, som chansar och sätter sig i en ostadig gummibåt för att de hoppas på nåt bättre. För att det inte kan bli sämre.

Jag tänker på hur överjävlig situationen måste vara för att man ska ta sina barn i handen, packa en liten väska med det som får plats från det gamla livet och sen ge sig ut på en resa som man inte vet hur den ska sluta. Och så sitter folk i Sverige och övriga välbärgade länder som inte drabbats av krig på ett tag på sina tjocka jävla rövar och gnäller om att “invandrarna tar deras jobb”. Som om de har ett val. Som om de sitter i sina hus medan bomberna smäller utanför och de riskerar livet varje gång de ger sig ut i jakt på något att mätta barnens munnar med och tänker att “nämen man kanske skulle ta sig till Sjöbo, i Sverige? Det verkar så trevligt där. Har ingen aning om vi kommer dit levande, vi kan inte språket, resan är snordyr och livsfarlig och sen kommer alla att hata oss när vi kommer fram, men det blir nog bra”.

VAKNA.

Vi borde istället vara så enormt tacksamma för allt vi har och för att det inte är vi som måste packa ihop våra liv och ge oss ut på dödens resa. Ni borde hjälpa dessa människor som förlorat allt. Ni borde må så fruktansvärt illa av bilder på drunknade treåringar att vi inte ens kommer på tanken att mumla något om förlorade arbetstillfälle och “blattar”.

FY FAN ALLTSÅ. Tänk efter lite era själviska rasistidioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte med ert korkade, ogenomtänkta hat och era äckliga uppnäsor.

VAKNA.

Här kan man skänka pengar: http://www.vigorvadvikan.com

Det går snabbt och det kommer fram och varenda krona räknas. Gör det nu bara, innan du lägger dig för att sova. Med dina barn i säkert förvar i sina torra, mjuka sängar med magarna fulla av kvällsmat. Tänk på människorna som inte har ett val. Tänk på dem och håll dina lyckliga, ohotade tummar för att de klarar sig med livet i behåll.