Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Att sakna fina minimänniskor..

September 25th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.

Att passa barn som plockar.

September 23rd, 2011 | Posted by Jess in Jobb. - (1 Comments)

När jag barnvaktade O och V i måndags, det kom hastigt och lustigt efter att inte ha sett dem sen i maj, men det gick bra ed undantag för två mindre missöden. Först sov V och sen skulle vi gå och hämta O på förskolan. Han är envis V och ska, som alla barn, gärna stanna åttiotvåtusen gånger på en sträcka på 500 meter. Men fram kom vi och O välkomnade mig med en kram, så det var ju fint, att han hade saknat mig! (Och överhuvudtaget kom ihåg mig.)
Solen sken och vi bestämde oss för att ta oss till en lekplats och göra av med lite energi innan middagen och hemkomst av föräldrar. Så vi påbörjar vandringen mot lekplatsen med O som vägvisare och guide. Han visar även hur man kastar pinnar mot löven och hur de ibland kan landa i ryggen på lillebror, också visar han hur man sparkar på hundbajs så att tån på skon blir kladdig och luktar.
Väl på lekplatsen började O som är mycket fascinerad av prinsessor och slott, bygga som en stugby i sandlådan, fast med slott i olika storlekar och former där olika sorters prinsessor bodde med sina mammor. Ja, bara kvinnliga aktörer var inblandade i denna sandshow. Under tiden spatserade V omkring med en gul sandleksak i handen, en krabbform om jag minns rätt. Han samlade någonting, då såg jag. Han stannade på random ställen, plockade upp lite löv, någon pinne och sådär, och verkade väldigt koncentrerad och upptagen. Fint tyckte jag, han verkar lugn och ohyper och inte konstant uppmärksamhetskrävande som vanligt. Sen, när det blev dags att gå, då märkte jag vad den lille tvååringen sysslat med den senaste timmen: Han hade samlat fimpar. Cigarettfimpar i olika storlekar och märken låg där i krabbformen och bredvid ett nyplanterat träd i ett buskage hade V uppenbarligen haft sitt samlarhögkvarter. Där låg en hel hög med fimpar, avtippade då formen blivit full. Fint lille vän, sa jag. Fint. Är det här någon form av samhällstjänst för små barn som jag inte känner till eller? Han brukar göra så, upplyser storebror O. Jag andades djupt, kastade de fimparna som fortfarande låg kvar i sin gula askkopp i papperskorgen och så gick vi hem hand i hand. Pinnkastaren, parkarbetaren och jag.

Högtidstid.

April 25th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. - (0 Comments)

Jag borde koncentrera mig på att lära mig de internationella fonetiska alfabetet och de olika ljudens positioner i munnen, men istället slösar jag bort en hel dag framför datorn och olika intelligensbefriande realityshows. Suck. Solen skiner och min påsk har varit väldigt bra, tillbringad i familjens och goda vänners sällskap. Det började med en tradtionsenlig konstrunda med Malena i fredags; vi tittade på blommålningar, amatörkonserter, photoshopade bilder, halva skyltdockor med gasmask och fina skånska oljemålningar som gav mig gåshud.
I lördagskväll var det party hos Emelie och Martin i Sjöbo, knytkalas, där jag stod för sallad och bröd. Hela två barn medverkade på festen och det slog mig att jag är nog fan så vuxen nu, så vuxen att ett barn eller tre inte är ovanligt eller konstigt. Det var ett stort ögonblick för mig. Särskilt som jag även lyckades göra den analyserande kopplingen att Erics och mina vänner i Tyskland alla är minst fem år äldre än mig och där har ingen barn än. Tydligen så är inställningen till barn- och familjeliv lite annorlunda i storstaden Frankfurt än i idylliska Sjöbo.
Vi åt gott, skrattade och snapsade och när de hade blivit mörkt och efterrätten var bortdukad plockade Martin fram gitarren och så sjöng och nynnade vi alla efter bästa förmåga. Det var väldigt mysigt och jag uppskattar dessa fina, jordnära, riktiga vänner så otroligt mycket. I bakhuvudet fanns dock Eric och tankar på hur orättvist det är att jag förr i tiden alltid blev låtsasfru till Andreas. Vi var de stående singlarna och det kunde reta mig att han var min automatiska sällskapsman och bordskavaljer, men NU, nu har jag ju en egen kavaljer, en riktig man som jag vill ha med mig på fest, visa upp, kramas med och förbereda knytkalasmat med, men så är han aldrig i samma land som jag och då blir det jag och Andreas ändå. Stor suck på det.
Igår blev det kvalitetstid med bror, vi grillade och kollade på film och pratade och han var förstående och allvarlig, en lagom lång minut eller så, då han sa att han fattade att det var jobbigare att vara på fest när Eric inte var med. Sen körde han till sin flickvän och jag kollade mer film, inbillade mig att jag hörde en massa konstiga ljud och sen gick jag och la mig när ögonen inte vill vara öppna mer.

Imorgonbitti ska jag få skjuts med pappa till Malmö tidigt på morgonen, gå i skolan och kanske tvätta lite kläder så jag har nåt vårigt att ha på mig i London. På torsdageftermiddag hoppas jag springa in i en snygg tysk på Heathrow och då ämnar jag klamra mig fast honom sen hela helgen. Njuta av solskenet, kanske handla ett par Chloë-solglasögon som jag spanat in och eventuellt crasha Kate och Williams bröllopsfest. Ska bli härligt!

Kindlein.

March 7th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Jobb. | Sverige. - (1 Comments)

Jag tittar på TV4s nya serie En unge i minuten. Det är dramatik, smärta och blod på hög nivå och jag sitter där som ingenting och soppar på mitt gröna vaniljte. Vanligtvis måste jag kolla bort vid minsta snuskiga slash obehagliga detalj. Men det här är nåt annat, det här naturligt, det är livet själv de har filmat där på BB i Karlstad eller Strömstad eller var det nu är. Samma känsla bor i mitt hjärta programmet igenom: Jag vill också ha det. Även om jag inte skulle lyckas med nåt annat i livet så vet jag att jag blir jag världens nöjdaste om jag får ett barn. Det är i stort sett mitt viktigaste livsmål. Är det okej, ska vi säga så? Åh. Ååååh.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Lektanten rycker in!

February 14th, 2011 | Posted by Jess in Jobb. | Kärlek. - (0 Comments)

Idag har jag varit och jobbat. Om det nu är rätt ord eftersom jag inte riktigt tycker det är jobb att hänga med söta barn ett par timmar en måndageftermiddag. Klockan tre idag tog jag bussen ner till stan och mötte Thomas och hans 2,5-åriga son V och gick tillsammans med dem och hämtade storebror O på förskolan. Sen försvann pappan och killarna och jag lekte med lego, tejpade papperspåsar och poppade popcorn.
Det fina med dessa barnen är att de är adopterade och lillkillen kom i september, pratar inte alls på grund av medicinska problem, men är ändå jättetydlig med vad han vill och inte vill. Det är en utmaning och jäkligt intressant att hänga med dem och jag lär mig så mycket varje gång.
Dessutom är barnpassandet en fin kontrast till alla intellektuella världsmedborgare jag umgås med på högskolan. 🙂 Och jag behöver pengarna, of course!