Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Heeeej världen!

Dags för ett livstecken från lilla mig tänkte jag. Ni vet hur det blir, skriver man inte på ett tag så blir bloggen bara läskigare och läskigare att ta sig an. Men nu så.

Uppsatsen är avklarad. Jag ska skriva mer om det sen, om hur jag satt på ett tåg på väg från upphämtandet av världens bästa man på flygplatsen i Danmark och fick ett email. Men det blir ingen cliffhanger. Jag klarade det. Och jag inte bara klarade det, jag aceade det. Jag fick ett fint betyg som nästan gjorde allt slit värt det och jag tvingades inse att tack vare handledarens outtröttliga piskande så blev jag godkänd.

Eric gjorde mig sällskap mina två sista veckor i Sverige. Jag packade och han tittade på tv. Vi firade idyllisk midsommar med lekar, snaps, jordgubbar, barn och världens finaste vänner i Sjöbo. Det blev roadtrip längs Skånes vackra kust, vandring på Stens Huvud och grillning hos syster utanför Tomelilla.

Det blev besök hos mormor och morfar där vi fick god mat och massor av jordgubbar. Vi snackade svengelska tillsammans, beundrade deras gurkplantor och jag bestämde att tvinga dem till Tyskland så snart vi har ett eget hem.

Vi firade kärleken på Johan och Gabriellas bröllop och jag njöt. Jag gjorde verkligen det. Stannade upp flera gånger och bara tittade på mina äldsta tjejkompisar och deras godkända män och söta barn. Jag tänkte på hur tacksam och lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.

Det bidde avskedsbrunch, jag snusade lite extra på Miriam, kramade bror, syster och vänner adjö. Sen sov vi en sista natt på mamma och pappas vardagsrumsgolv. Packade våra väskor och satte oss på bussen. Flyttfirman från Kiel, Tyskland hade anlänt och tre raska män bar ner mitt liv komprimerat till 17 kartonger, 2 resväskor och en träpall. Sen åkte de på Skandinavientur med mitt bohag som fortfarande inte kommit fram till Bad Homburg.

Jag grät inte när jag sa hejdå till mamma, men jag grät senare när jag tänkte på allt. På hur dramatiskt det till sist blev att säga hejdå till alla och det land som trots alla turer utomlands ändå är mitt. Sverige finns kvar, jag vet. Men nu bor jag i Tyskland. Utan Emelie och Malena och mamma och pappa och Miriam och Knoppen och Emma och Ulrika och mormor och morfar släktingar och syster och bror och vänner och annat löst krafs som Kvibille gräddädel och 17%-ig joghurt.

Tur att jag har fina människor även här, som tar hand om mig och får mig att må bra. Jag har spenderat den första tiden här med att ta hand om min överväldigade pojkvän, passat Grace, fått hjärtevärmande present från Es föräldrar, druckit vin och Cosmos med tjejerna, träffat Lars och Linda och Lindas växande mage, gått på lägenhetsvisningar och läst jobbannonser.

Allt är alltså bra, om inte det redan framkommit. Jag mår bra. Och solen skiner.

Nu vet ni, det ska bli bättring på bloggfronten även om jag emellanåt blir ledsen på envägskommunikationen. Hint. Nästa vecka börjar mitt sommarjobb, vi letar vidare efter drömlägenheten och så går livet vidare. Vi hörs alltså!

En cool och en glad.

En cool och en glad.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Barnvaktande och biblioteksspanande.

April 10th, 2013 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Jag ska snart ut på en timmes promenad mot barnvaktsjobb 1, men jag tänkte först titta in och säga hej här. Hej! Efter barnvaktsjobb 1 väntar barnvaktsjobb 2 och sen ska jag väl hem och sova. Det blir mycket motion också, mellan jobben eftersom jag är för snål för att åka stadsbuss. Annat än om det är mörkt och jag vill hem. Som ikväll.

Annars då? Ja, igår var jag på Malmö Stadsbibliotek hela dagen och pluggade. Behövde ändå lämna tillbaks en bok så jag passade på att spana in biblioteket också. Hade aldrig varit där innan. Det var mäktigt, som bibliotek ofta är. Tyvärr fanns det några nackdelar. Till exempel så fick man inte äta medtagen mat inne på bibblan, såg senare folk som gjorde det ändå, i skrymslen och vrår, men jag var laglydig och satte mig i blåsten och kylan för att trycka i mig min sallad. Annan dålig grej var att det var svårt att hitta platser att sitta på. Först hade jag en jättefin plats vid ett litet bord bredvid ett jättefönster, men sen var det ju såklart taget när jag kom tillbaks efter min lunchpaus. Satte mig tillslut med datorn i en fönsterkarm som var lite för hög för att man skulle kunna skriva bekvämt. Som tur var behövde jag mest läsa. Sista dåliga grejen var att det kostade pengar och kissa. Plus att jag som var själv där var tvungen att släpa med mig alla mina saker in på toa och sen spendera tid med att hitta en sittplats igen. Ja. Plus och minus.

Just nu sitter jag i telefonkö till Skatteverket. Började på plats 78, är nu nere på plats 51. Det går bra det här. Saknar även Eric litegrann, nedräkningen meddelar att det är 23 dagar kvar tills jag åker dit igen. Hm. Innan dess ska jag ha en halvfärdig kandidatuppsats. Panik.

Fasiken, nu kom jag in på den där uppsatsen ändå, fast jag inte ville det. Dricker upp teet och går och gungar med gosiga barn nu istället. Hej!

Såhär förnuftig ser jag ut idag.

Såhär förnuftig ser jag ut idag.

Malmöfestivalen kommer!

November 22nd, 2012 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

På väg hem från förskolan hör K, 3,5 år, hög musik eka mellan hyreshusen. (Den kommer från en öppen balkongdörr.)

– Ooooh Jessica! Jag tror Malmöfestivalen har startat igen!

Glasklar slutsats naturligtvis. Det är ju faktiskt december.

<3

Sticker och hämtar ungarna.

November 22nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Nu ska jag snart bege mig iväg och hämta ungarna på förskolan. Har fram tills nu mest suttit framför datorn och förberett en liten tiominuterspresentation om Australien som jag ska framföra på onsdag nästa vecka inför en bunke blivande utbytesstudenter. Jag har blivit ombedd att fokusera på kulturkrockar och hemlängtan så det känns ju inte som jag marknadsför Australien direkt.. Men.. Lite positivt får jag sagt ändå.

Det tar cirka en timme att ta mig till K och O’s förskola och de vill bli upphämtade runt 15. 30, så jag tar på regnjackan och sneakersna snart. Lite podcasts i lurarna och så kör vi. Fint så.

Hej!

Frisk luft, ungar och lite pappersarbete.

October 26th, 2012 | Posted by Jess in Sverige. - (0 Comments)

Jaha, tänker ni, vad kan det vara för spännande saker som har hänt i Jessicas liv sen sist hon skrev. Ja. Inte mycket spännande saker kanske, men trots det har jag haft en helt okej vecka. Tack vare vädret och min nya upptäckt promenaden så har tiden gått ganska snabbt och jag har mått ganska bra.

Det är inte klokt hur skönt det känns i sinne och kropp efter en timme eller två ute bland höstlöven. Den kalla, friska luften, tystnaden och ensamheten inne bland träden. Väl inne i lägenheten igen är de röda kinderna och det lugnade humöret bevis på att jag har varit ute, fått motion, syre och energi. Mitt nya favoritområde är Bulltofta rekreationsområde som ligger en tre kilometer härifrån. Man kan antingen gå dit och hem (och få sex extra kilometers motion) eller cykla, om man som idag har lite mindre tid. Sen finns det olika spår där, i den oanlagda parken som ska sköta sig själv ekologiskt. Tydligen så klipps alla gräsmattor med hjälp av två ardennerhästar och en gammaldags gräshuggare. Impressive.

Ja. Så där är jag en del när jag inte sitter hemma och skriver saker på internet, pluggar tyska eller hjälper lillasyster med annonser, email och pappersarbete. Ni kan även hitta mig hos K och O några kilometer härifrån, fina barn som jag passar några timmar varje torsdag. Lycka är när lille O inte vill att jag ska gå, trots att pappa är där, och sträcker sina knubbiga små armar i luften och vill bli kånkad på.

Imorgon sticker jag till landet igen, hem till mor och far först och sen på kalas hemma hos lillebror och hans flickvän på kvällen. Det blir la bra.

Vi säger så så länge. Hej!

Snodde bilden av Emma som i sin tur har smygfotat Ulrika, mig och Malin under en redovisning.

Suddig bild på en svettiga mig, från en tidig morgons powerwalk.

Mitt torsdagsjobb har dragit igång.

October 18th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (1 Comments)

Lättad svensk kom hem för ett tag sen efter första riktiga barnvaktstillfället hos K och O. Jag var där i tisdags för att bekanta mig mer med ungarna (snart 4 år och 15 månader) och lillebror O var inte särskilt imponerad av mig. Han var ledsen och arg om vartannat och krävde att bli buren av sin mamma för att inte hamna i mina läskiga klor.

Idag hämtade jag de små liven på förskolan kl. 15.30, efter att alltså bara ha träffat O en gång innan, och det gick skitbra! Han ogillar förskolan vilket nog är till min fördel och blev mest förvånad över att se mig där. Vi bytte bajsblöja på förskolan innan vi tog på oss ytterkläder, grabbade tag i tvillingvagnen och begav oss hemåt.

Efter en halvtimmes lek på lekplatsen så kom vi hem och fortsatte busa med Duplo och två djur på hjul. Det gick så himla bra. Inte en tår från lillebror. Jag värmde spagetti och köttfärssås i mikron till middag och de åt med god aptit och fint bordsskick båda två. Sen lekte vi lite till, K fick ett utbrott för att vi inte kunde gå ut igen och sen kom mamma hem. Hon hade nog varit lite orolig, jag är deras första utomfamiljsbarnvakt någonsin, men det gick ju skitbra, vilket jag försäkrade henne om ett par gånger innan jag fick lite cash och lämnade huset.

Ungarna var nöjda, mamman var nöjd och då är jag också nöjd. Känns bra att det gick så bra. Detta är nu ett återkommande inslag på mina torsdagar, hämta två fina barn på förskolan och leka lite med dem.

Bit av kaka.

Vänner med ungar

June 21st, 2012 | Posted by Jess in Film. - (0 Comments)

 

 

Igår var Julia och jag på bio. Till skillnad från skitfilmen What to Expect When You’re Expecting som jag såg på bio senast, så var gårdagens film hyfsat bra. Den hette Friends with Kids och hade egentligen lite samma tema som What to Expect. Det handlar helt enkelt om unga, framgångsrika människor i New York som skaffar barn och försöker överleva.

Gårdagens film hade dessutom ett smart och oförutsägbart manus, vilket man inte är direkt bortskämd med känner jag. Så ja, där har vi dagens filmtips. Iallafall om man gillar bebisar, relationsdraman och amerikanska komedier som man inte blir smartare av, men som man iallafall kan fördriva en rolig stund med.

Ps. Megan Fox är så dålig.

May 13th, 2012 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Nog för att det är både naturligt och nyttigt att amma, men här har väl kanske det tagits lite långt. Pojken på bilden, som inte är fejk, är tre år och hans mamma berättar envist att hon minsann ammades tills hon var sex och hennes självkänsla är på topp. Pågen kan alltså förvänta sig sina dagliga måltider från den här baren ett par år till.

I USA har det blivit värsta ramaskri och protester och till och med slagsmål på vissa ställen när ilskna mammor försöker komma fram till om det här är äckligt, på gränsen till pedofili (vilket visa extrema varianter hävdar) eller det ultimata sättet att få trygga barn.

Jag tycker det är naturligt och friskt och bra att amma, men… Ja, han kanske är lite för stor. Det finns ju faktiskt nyttig mat också..

 

Oh baby, baby!

March 28th, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (8 Comments)

Varning för personligt och utelämnade blogginlägg!

Ni som känner mig vet att både jag och min livmoder är väldigt redo för barn. Jag kan få tårar i ögonen och rädsle-gåshud ibland när jag tänker på hur gärna jag vill bli mamma. Ha en liten minikotte som växer inne i mig, en perfekt blandning av E- och J-kromosomer och som vi sen får äran att visa världen för. Ofta kan jag inte hålla mig utan måste prata prata prata om detta med alla jag känner, men väldigt ofta lyckas jag bita ihop, säga ingenting, för att jag är rädd för att jinxa som man säger. Rädd för att om jag pratar för mycket om hur mycket jag längtar så kommer ödet (eller någon liknade kraft) straffa mig och göra mig barnlös resten av livet.

Jag vet ju liksom inte ens om jag kan få barn. Det vet man ju inte förrän man försöker och det kommer väl tyvärr ta ett tag till innan det blir logiskt och praktiskt och vettigt att vi försöker.

Tills dess tittar jag sönder mig själv på andras barn. Jag fick tre otroligt fina bilder på Gabriella och Johans Theo i ett mail häromdagen. Lille gossen som Eric och jag träffade när han bara var två veckor och fick plats i Erics hand, har nu blivit 2,5 månad och låg och skrattade mot oss i en MFF-outfit (som jag gissar att hans pappa valt åt honom.) Så glad jag är för deras skull och så skönt det känns för mänskligheten att de är två av de finaste människorna jag känner, alltså automatiskt två av de finaste föräldrarna jag känner.

Idag i skolan kom nästa bebisknip. En av tjejerna i min Australian Studies-klass var gravid för tre veckor sen när jag såg henne sist. Idag äntrade hon klassrummet med en liten bebis i vagn. En liten liten Mae som bara var två veckor gammal. Mamma Emily undrade om någon hade problem med att hon ammade i klassrummet, alla svarade nej och sen började undervisningen, ackompanjerad av ett par gnyende läten och en nöjd liten rap på slutet innan vi gick hem.

Jag ville mest springa fram med iPhonen och fota som en galning, alternativt kärleksfullt slita upp Mae ur vagnen och lukta på hennes hårlösa huvud tills hon somnade i min famn. Men jag höll mig cool. Jag tvingade mig själv att inte få rörd-tårar i ögonen och jag höll mig cool.

Sen ser jag det här fina kortet. Babies everywhere!

 

 

Jag läser väldigt många bloggar varje dag. Det är lite som min version av Twitter och Dagens Nyheter, som min nutidsorientering och samhällsuppdatering. Fast jag följer många på Twitter också kom jag på nu när jag tänker efter.. Men iallafall. Många bloggar blir det och jag kan ge er en lista nån annan gång men nu ville jag berätta en annan sak. Nämligen att jag läser många bloggar som handlar om barn. Skrivs av mammor och pappor och handlar om familjeliv, ungar och problem och glädjeämnen som kommer med det. Den enkla anledningen till detta är att jag gillar barn, jag älskar nog barn om jag ska vara helt ärlig. Jag har jobbat med barn, har mycket erfarenhet med barn och är, om jag får lov att skippa blygsamheten för ett ögonblick, ganska duktig på att umgås med och uppfostra barn. (Även om jag inte avgudar termen ‘uppfostra’.) Om någon hör något om en svensk version av Supernanny och Jo Frost inte vill lära sig svenska så kan ni skicka dessa rekryterare vidare i min riktning, okej? Tack. Men det var inte det heller jag skulle skriva om. Åter till mammabloggarna jag läser. Trenden just nu som alla skriver om, även de som inte ens har några barn, är genus. Genus, genus, genus. Att det finns olika kön. Det finns pojkar och så finns det flickor. Och ALLA har åsikter om hur man inte ska göra skillnader på könen, eller att man ska göra skillnader för att det är ett oundvikligt faktum att vi har olika kön, eller att pojkar ska ha rosa klänning, eller att pojkar VILL leka med bilar och flickor VILL ha rosett i håret så fort de har hår att prata om.
Och jag blir så trött. Jag är inte politiskt aktiv, inte överextremt insatt och vissa anser troligtvis att jag inte bör uttala mig i frågan. Jag har inga egna barn och brukar varken fundera eller debattera den här frågan egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att lufta min ödmjuka lilla åsikt, så här tycker alltså jag:
Det finns killar och tjejer. Alla är lika coola, tuffa, söta och rara. Ett visst kön har inte en viss egenskap. Killar kan vara rara, tjejer kan vara tuffa. Alla ska få leka med vad de vill. Föräldrar bör köpa både dockor och bilar till sina barn, oavsett barnens kön. Man ska helt enkelt inte tänka på färger, leksaker, egenskaper, kläder och attityder som könsbestämda. Ett barn är ett barn. När de är gamla nog kan de bestämma själv om de vill ha klänning och leka med tåg, fram tills dess ska alternativ från de olika “könstypiska” grupperna erbjudas.

Det kan väl inte vara så svårt?