Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Läskiga duvor på rummet

April 11th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen vaknade Elsa vid 5.30 och var superledsen. Annars när hon vaknar till på natten så är det för att hon är törstig, då går jag upp och ger henne lite från vattenflaskan och stryker henne över håret. Men när hon vaknar så sent som 5.30 betyder det oftast att hon har fått för sig att det är morgon och dags att stiga upp.

Så jag sprang in och möttes av en halvsovande, gråtande tjej som satt upp i sängen. Hon mumlade något som jag inte förstod och jag föreslog att vi skulle sätta oss tillsammans i fåtöljen som står på hennes rum. Hon småsnyftade lite, men satt still och verkade inte tro att det var morgon trots allt. Efter en halvtimmes mys så la jag henne i sängen igen, sa godnatt och gick tillbaks till min säng. Jag var säker på att hon skulle kalla igen och att det då skulle vara dags att gå upp på riktigt, men hon somnade om och det var sen tyst till 7.15!

Jag kunde naturligtvis inte somna om så jag googlade ståbrädor och planklängder och annat nödvändigt, tills jag till slut däckade igen vid 6.45. En halvtimme senare var det alltså tid att slå på hjärnan igen. Ialllafall, ska försöka komma till saken nu, så berättade Elsa själv på morgonen, vid frukostbordet, att hon hade varit ledsen på natten. Jag bekräftade och frågade om hon visste varför. Då sa hon att det hade varit två stora duvor inne i hennes rum och att de var läskiga. Hon hade alltså drömt att stadens råttor flög omkring därinne, kunde komma ihåg det och dessutom återberätta det för oss. Ganska coolt ändå. Jag försökte förklara att det var en dröm, men det är svårt när hon inte vet vad en dröm är. Först sa jag att det inte var några duvor i rummet, utan bara i hennes huvud när hon sov. Men då trodde ju hon att det bodde faktiska fåglar innanför pannbenet på henne, så det var om möjligt ännu läskigare. Då sa jag att duvorna var på låtsas och att de, eller andra saker, ibland kommer och luras när man sover. Det verkade hon köpa, men tyckte ändå synd om sig själv när hon återigen berättade om duvorna några timmar senare. Sådan stor tjej hon är nu alltså.

Jag är glad att Elsa ännu är för liten för att ställa frågor om lastbilar och onda människor som vill köra på andra människor med flit. Det blev orolig gåshud och tårar i ögonen på lekplatsen i fredags, när Izabella och jag samtidigt fick höra om vad som hände i vår huvudstad. Så sjukt. Men våra små ungar sprang ju omkring som vanligt och krävde att få hålla handen i rutschkanan och att vi smakade på sandkakorna som omsorgsfullt tillagats i lekstugan. Så det var bara att köra på, som vanligt. Oavsett vad som händer, hur man mår, vad man känner, så är man liksom alltid mamma. På gott och på ont ibland.

Magen växer. Det är tydligen en stor liten tjej där inne, om man får tro vikarierande doktorn som kastade ett getöga på ultraljudsmonitorn i torsdags. Jag fick direkt för mig att jag kanske har fått graviditetsdiabetes, även om det bara är ett av kriterierna som faktiskt stämmer in på mig. I vilket fall som helst, att sluta trycka i mig kilovis med godis om varje dag är troligtvis en bra idé, även om jag inte har diabetes. (Det kommer att slås fast via ett glukostest om en vecka.) Socker är alltså fortfarande min största fiende och beroende i livet, om nu någon skulle ha tvivlat på det. Samtidigt vill jag inte

I helgen har vi varit hos svärföräldrarna och forsatt att rensa ut bland grejer, ätit lunch och till och med fikat på vår framtida balkong! I solen! Den är jättestor, balkongen alltså, och kommer att vara perfekt att torka kläder på, ställa ut sovande bebisar på, dricka te med en god bok de fem sekunderna man får för sig själv om dagen när man är tvåbarnsmor, och så vidare.
Idag var vädret också toppen, 25 grader och strålande sol. Så efter lunch och sovstund packade vi ner Elsas nya sandleksaker och cyklade till en lekplats. Den visade sig ha noll skugga och rätt snabbt kände vi oss bra stekta i våra jeans. Elsa behöver också en solhatt eller keps, för att skydda det där ljushyade lilla huvudet hon har på axlarna.

Ja, det var den helgen. Det blir en kortare vecka för Eric, vilket alltid uppskattas. Jag ska bjuda familjen på påsklunch hemma hos dem på söndag och vi ska träffa Lars och Linda på fredag, annars är den gula ägghelgen rätt oplanerad. Den där påsklunchen måste iallafall planeras, jag tänker räkor och lamm och nåt från Roy Fares bakbok. Vi får väl se.

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Det är fredag och igår var det torsdag. En torsdag som var röd här i Tyskland, så Eric var hemma och vi hade kaxigt planerat in en massa bröllopsplanering som sen inte blev av för att vi spenderade morgonen med att prata med olika människor på Skype. Det var i och för sig jättetrevligt, men det bockade ju inte direkt av saker på vår gemensamma att-göra-lista.

Vi åt lunch på en italiensk restaurang där kocken hade gått lös med en chili så att maten tyvärr inte smakade så mycket mer än hetta, men det var trevligt ändå och Elsa skötte sig, som nästan alltid, exemplariskt. När hon sov på eftermiddagen så författade jag konferensguider åt Grebbestad och Tanum och Eric gjorde nyhetsbrev åt en av sina frilanskunder.

Elsa vaknade och Eric somnade. När Elsa steg upp blev Eric akut energilös så Elsa och jag stack till lekplatsen för att fördriva tiden och ge den slitna pappan i huset lugn och ro. Vi kom tillbaks och då var det i princip kvällsmatsdags för lill-hossan. Medan Eric matade henne med gröt och frukt satte jag på mig mitt kvällsansikte och de nya skorna från Marc O’Polo och drog sen hemifrån innan Elsa skulle gå och sova. Jag förklarade att pappa skulle lägga henne och att jag skulle äta mat med Izabella och komma hem senare, när hon redan sov. Hon nickade och slängde igen dörren i ansiktet på mig.

Sen satt jag på en bänk i sommarsolen och målade naglarna och väntade på mitt middagssällskap som kom på cykel och då stack vi till en tapas-restaurang här i närheten och åt räkor, champinjoner i vitlök, kryddiga köttbullar i tomatsås, manchego-ost och vin. Rött vin. Två glas till och med, så efter ett tag var den här småbarnsmamman väldigt glad och avslappnad och det var så skönt att bara prata med Izabella själv, utan att vare sig Elsa eller hennes Noah krävde blöjbyte/mat/bokläsning/kittling/nästorkning/viftande med giraff/gos/uppmärksamhet. Vi pratade och pratade och pratade tills restaurangen var tom och vi trötta.

Då cyklade jag hem igen och allt var lugnt här hemma och Elsa hade somnat så snällt med Eric och jag kröp ner i min säng, lycklig för att jag har ett sammanhang i min stad. Och en familj. Och vänner.

Elsa är orolig inne på sitt rum. Inte klokt hur snabb man blir bortskämd med att hon somnar själv och sover hela natten. Nu har jag varit där inne tre gånger redan, klappat lite och sjungit och just nu kvider hon igen. Jag undrar om det är den där obehagliga kindtanden som man kan ana i överkäken som pockar på. Bokstavligt talat. Lilla tjejen.

Eric är och firar en kollegas födelsedag på en pub och jag har precis skrivit fem texter om kendamas. Det är en japansk träleksak som man ska spetsa en kula med. Ja. Lika kul som det låter.

Annars idag har vi städat lägenheten, vilket alltid känns lika bra efteråt, samt umgåtts med Elsas farföräldrar. Först drack vi kaffe här hemma och sen hängde vi på vår favoritlekplats i närheten. De hämtade upp bilen som vi lånade igår för att köra till Limburg, en timme bort typ, där Lars och Linda bor. Det blev en fin dag i deras soliga trädgård med bebisgos med Jona och springa efter med Elsa och leka doktor med Mira. Så himla kul. Gillar dem skarpt. Smidigt värre också när vi behöver bil och får låna gratis av svärföräldrarna som dessutom kommer och lämnar bilen här och sen hämtar den igen.

Imorgon är det lördag och vi ska picknicka med svenskarna i parken. Och kramas, känner att jag inte sett tillräckligt av Eric den här veckan. På onsdag åker Elsa och jag till Sverige förresten, kul!

Igår hade jag bestämt att Elsa och jag skulle åka och bada. Hon älskade ju babysimmet (efter en lite knagglig, gråtig start) och att bada i badkaret är typ det bästa hon vet. Vi måste liksom vara försiktiga här hemma med att nämna B-ordet för högt, för om hon hör att det talas om bad så rusar hon det snabbaste hon kan krypa mot badkaret, ställer sig och slår med knytnävarna på insidan, samtidigt som hon försöker ta av sig strumporna och tröjan för att kunna hoppa i. Så bad kändes som en bra idé för vår alldeles egna firre.

Jag googlade och kom fram till att det närmsta inomhusbadet med pool “för icke-simmare” som det stod på hemsidan, skulle ligga i Bergen-Enkheim. Det är där vår tunnelbanelinje slutar så det kan väl inte vara så långt tänkte jag och kastade upp unge och badgrejer på cykeln och trampade iväg. Det var ganska långt. Google Maps hade sagt 25 minuter, men det tog nog fasiken minst 35. Backe upp och backe ner, genom skogar och industriområde, under broar och över järnvägsspår.

När vi väl var framme visade det sig att den där poolen som var för “icke-simmare” tydligen var 120 cm djup och inget som Elsa bottnade i direkt. Det var alltså fel av mig att tolka den som en barnpool. Dessutom var vattnet för kallt för det lilla livet som frös efter tio minuter. Som tur var hade de en lång trappa ner i vattnet där vi kunde leka lite, men efter 25 minuter klättrade Elsa upp för trappan och vägrade gå i igen. Så då duschade vi och klädde på oss och övervägde att cykla hem igen, men eftersom det tagit sån tid så cyklade vi istället till den där slutstationen på tunnelbanan och tog tåget hem till vår stadsdel istället.

Elsa hade en kul och mysig förmiddag, men jag grämde mig lite och gav mig senare under dagen på en ny undersökning på internet. Det finns visst inomhusbad även i vår del av Frankfurt. Sju minuter bort med cykel. Med babypool som är 35 grader varm. Dit ska vi nästa torsdag.

Sångstund med Brit

April 21st, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Igår var vi alltså på Musikskolan, för andra gången. Och som vi älskar det! Det är en stor skola inhyst i ett vanligt hus längs med gågatan här i vår stadsdel. De har alla möjliga sorters klasser och undervisningsgrupper, från saxofon till triangel typ och nybörjare upp till proffs.

På onsdagseftermiddagarna hänger vi där tillsammans med Brit som är vår lärare. Hon spelar gitarr och sjunger och delar med sig av sina maracas, sjalar och bjällror. Vi lyssnar på klassisk musik och folkmusik och Pippi Långstrump och vi dansar och sjunger. Så snart Brit tycker att vi kan låten bra nog så sjunger hon en stämma till, eller kanon, och det är så härligt. Som det lilla ljus jag är så sitter jag snällt och sjunger och gungar och klappar. De andra mammorna var liiiite väl snackiga och okoncentrerade tyckte jag, men de kanske skärper sig…

Dessutom är ju två av de andra mammorna våra kompisar från den tyska lekgruppen med sina döttrar som är bara några veckor yngre än Elsa.

Elsa ja, hon gillar det också. Gungar med och “trallar” på sitt eget vis, spelar med maracasen och hjälper till att städa. Varje gång avslutas med en lugn låt och massa såpbubblor. Och då gråter jag nästan för att jag är så glad att Elsa finns och att upptäcka världen tillsammans med henne är en av de bästa känslorna som finns.

Tusentals människor har mailat och påpekat att de saknar mina tidigare så regelbundna blogginlägg, så jag får väl göra mänskligheten en tjänst och ta tag i detta igen, innan muren som ska klättras för att kunna blogga igen efter ett längre uppehåll, blir för hög.

Det är tisdag och jag har skrivit texter om att ta sms-lån och samtidigt funderat på vad man har hamnat i för situation om man känner att den bästa utvägen är att låna 10 000 kronor och sen betala tillbaks 20 000. Minst.

Men ja. Elsa och jag har varit i Svenska Kyrkan idag. Det finns en flicka där som heter V och hon är sex veckor yngre än Elsa, men hon har en storasyster så hon kan redan gå och är väldigt kaxig. Elsa är inte kaxig, hon är en morsgris. Så när V närmar sig med sina stora, ostadiga steg och nyfikna fingrar får Elsa panik och fryser till is. V undersöker vänligt Elsas kinder och scarf och ögon och Elsa börjar gråta med förtvivlan i tårarna.

Detta måste vi träna på. Elsa får lära sig att själv säga till när V kommer för nära och att leka själv, trots att läskiga elvamånadersungar vistas på samma kyrkogolv. Sen åt vi våfflor, hade sångstund med kantor Stefan och cyklade hem precis innan Elsa däckade av trötthet.

Sen sist har vi även hunnit med att gå-träna massor, lekt i parken, cyklat, hängt med Eric och farföräldrarna i helgen, skypat med mormor och så vidare. Inget spektakulärt, men tiden går ändå och det blir seriöst bara roligare och roligare att hänga med Elsa. Hon kommunicerar så jäkla bra nu, pekar och hojtar och gör olika ljud och tecken för olika saker. Jag förstår henne för det mesta perfekt.

Hon sover i sitt eget rum och har de senast två nätterna (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) sovit från cirka 19 till 6. Och det kan jag absolut leva med. Och ja, är medveten om att jag genom mitt skryt förstört allt och kommer få sitta halva natten på ett kallt golv bredvid en spjälsäng och hålla en liten orolig hand. Så det är väl bäst att jag går och lägger mig nu.

Gud vad jag hann längta tills Lars och Linda skulle komma, fast det inte blev bestämt förrän i fredags. Det blev en jäkligt härlig dag. Vi träffades utanför vårt hus i vårsolen, det var säkert 17 grader varmt minst, och gick och åt mat tillsammans alla sju. Tänk att vi är sju nu, för två år sen var vi bara fyra. Alla skötte sig exemplariskt så det firade vi med glass på vägen tillbaks till oss.

Sen lekte vi här på mattan i vardagsrummet, rafsade ut alla sakerna på golvet och byggde tåg och drack kaffe och bytte blöjor och uppdaterade oss på vad som hade hänt sen sist. Elsa var väldigt trött för hon sov bara en gång och det var redan i förmiddags, men som den super-ungen hon är, så lyckades hon ändå hålla humöret uppe. Ända tills hennes pappa skulle lägga henne. Då skrek hon så förtvivlat att jag fick ont i magen, men somande till slut.

Nu ska vi kolla på House of Cards innan vardagen drar igång igen imorgon. Den här veckan väntar ett födelsedagskalas, besök i Svenska Kyrkan, vår första musik-grupp och kanske ett besök av svärföräldrarna. Det blir nog bra det.

Två blir en

April 7th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har skrivit texter om konferens i Skara ikväll och har kramp i rumpan nu. Elsa sover för tillfället, på mitt initiativ, bara en gång på dagen istället för två. Det funkar över förväntan och hon är en superunge, även när hon är trött. Men det minskar ju också min arbetstid på dagen avsevärt.

Nu är klockan 23.17 och jag har inte ens borstat tänderna. Ska nog göra det nu. Hej!