Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Helgen är över igen. Tiden går. Igen. Barnen sover. Vi har haft några tuffa nätter nu då Ville velat äta hela tiden. Han har nog också haft lite ont i magen, vilket eventuellt beror på att jag ätit olika sorters kål tre dagar i rad.. Har slutat med sådana nyttigheter nu och satsat på choklad och Gummibärchen hela helgen. Skoja bara. Här är bantningen fortfarande i full gång. Så. Trist. Men välbehövligt. Så jag kämpar vidare.

Vi har varit ute och promenerat lite i helgen. Handlat. Gjort hemmagjord pizza. Min är alltid nästan fem centimeter hög med färska tomater, champinjoner, paprika, skinka och ruccola på toppen. Och gärna räkor också om jag känner för att lyxa till det. Det gjorde jag i lördags. Elsa har tränat på sin balanscykel. Jag vill tro att det går framåt, men hon orkar inte träna så långs stunder i taget så det är svårt att säga.

Idag har vi lekt och ätit lunch med Erics bror och hans son som var i stan över helgen.

Och på tal om stan! När vi var och handlade härliga krämer på stan i fredags så hände nåt rätt otrevligt. I en fullproppad affär med långa köer började Ville gråta. Jag älskar inte när han är ledsen och skriker så att jag inte hör vad kassören säger. Men samtidigt blir det så ibland när man handlar och får för sig att lämna huset med en bebis.

Jag vet också att handlingen och betalandet i kassan inte går snabbare med upprört barn på axeln. Så jag skyndade på, försökte vara effektiv och samtidigt hålla koll på Elsa och trösta Ville så gott det gick. När jag står och knappar in koden till kortet stannar en tant, med kryckor, kanske 60 år gammal, tittar in i vagnen och säger till mig: Vad är det för fel på dig? Varför tar du inte ut ditt barn? Hör du inte att han är ledsen?

Jag blev så himla paff och fick inte fram något slagkraftigt alls. Sa bara att jo, det var väl en toppenidé, det kanske man skulle prova. Kärringen gav dock inte upp utan gastade vidare om värdelösa föräldrar, stackars lidande barn och annat elände som inte borde få finnas. Jag var så arg. Alla kassornas köer hade såklart tystnat också och bevittnade spektaklet. Kom ut på gatan igen och mumlade för mig själv att det var ju också en riktig tantjävel. Och Elsa direkt: Vad gjorde tantjäveln?

När vi stod och samlade oss utanför kom det fram tre olika människor och visade sitt stöd, det var fint. De berättade att de var på min sida, att kvinnan var dum i huvudet och att man visst får handla med barn. En äldre herre sa: Du är den bästa mamman åt dina barn. Lite gråtig blir man ju av sånt. Ändå. Finns hopp om mänskligheten.

LCHF och jag.

May 6th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (8 Comments)

På aftonbladet.se kunde man för några dagar sen läsa en debattartikel med rubriken “LCHF-epidemin ett hot mot folkhälsan”. Artikeln är skriven av Stig Bengmark som är professor vid Lunds universitet och forskar om matvanors påverkan på hälsan, samt Jonas Paulsson som är initiativtagare till Köttfri måndag i Sverige. Någon närmre förklaring än så får han inte av Aftonbladet.

Artikeln handlar om att Socialstyrelsen måste göra något för att förhindra att fler människor hoppar på fettdieten. Det är farligt med fett, det finns ingen forskning som visar att fettdieten inte kommer att orsaka problem i framtiden. Dessutom, skriver Bengmark och Paulsson, konsumerar LCHF-are massor av animaliskt fett och köttprodukter, vilket har fått köttkonsumtionen att skena iväg. Avslutningsvis påpekar författarna att folkhälsan äventyras eftersom folk tror att grädde, smör och bacon är nyttigt samtidigt som de kör på med socker- och stärkelserika livsmedel.

Så. Köttkonsumtionen i Sverige ökade innan LCHF kom på kartan. Man äter inte mer kött för att man inte ris eller pasta. Man behöver snarare mindre mängd mat eftersom man blir mätt mycket snabbare på grund av de goda och fettiga såserna och tillagningsmetoderna. Det finns visst forskning som visar på fördelarna med LCHF, dock inte på 100 år i sikt, men Andreas Eenfeldt, kostdoktorn, har bättre koll på det där. Och naturligtvis kommer folk bli fetare om de är så dumma att de käkar mer fett och mer kolhydrater samtidigt, det är ju exakt så man blir tjock. Men då kan det ju knappast vara något som går att skylla på LCHF? Det verkar alltså, återigen, som om folk som uttalar sig om LCHF inte har så stor koll som de borde innan de skriver en debattartikel i Sveriges största tidning.

Egentligen är det inte debattartikeln i sig som irriterar mig mest, utan cirka femtio procent av de kommentarer från “vanliga människor” som följer undertill. På aftonbladet.se kan vem som helst, inloggad med sitt Facebook-konto, kommentera på artiklar och reportage. Och det gör folk.

Där är nämligen hälften av kommentatorerna emot LCHF och hälften är för. Problemet är att de som är för har testat, blivit av med sin diabetes, gått ner i vikt, botat sina allergier, fått bort sitt sockerberoende, har friskare hy och så vidare, medan de som är emot inte har testat men känner sig ändå tvungna att uttala sig om hur kasst LCHF är. Blir man inte irriterad på en sån grej? Sen när kan människor få sitta och ha starka åsikter om nåt som de överhuvudtaget inte kan tillräckligt om och framförallt inte har personlig erfarenhet av? Ska jag då kommentera under nån reklam för nya Volvon och skriva att “nejnejnej, den där bilen måste vara kass, det hör man ju på namnet. Kan aldrig funka med en sån bil, den är bara sjuk, den där bilen, alla som köper den är dumma i huvudet och kommer dö i förtid”?

Majoriteten av de som inte gillar LCHF är dessutom sådana som kör med det gamla uttjatade uttalandet: “Varför ska man hålla på med en diet för? Alla som är feta behöver bara sluta äta så himla mycket och börja motionera så kommer de också gå ner i vikt.” Och ja, rent tekniskt är det så, och faktiskt, de har rätt, jag tror också att alla vet att om man gör av med fler kalorier än vad man tar in så bör man gå ner i vikt. MEN. Stort fett MEN. I verkligheten är det inte så enkelt. De som häver ur sig nåt sånt är sannerligen sådana som aldrig själva varit överviktiga. För att banta, gå ner i vikt, gå på diet är inte enkelt. Det kräver självdisciplin och vilja och man blir ofta en ganska olycklig människa då man kämpar för att få bort kilona. Man är hungrig, trött, gnällig, irriterad, ständigt sugen på allt som man inte får äta och det värsta är ju att man måste hålla på såhär i månader. De flesta ger naturligtvis upp efter ett tag, det går inte, det är för kämpigt, man är för dålig som människa. Dömd att vara tjock resten av livet.

Människor är nämligen olika. En del, som min vän M, kan äta hur mycket godis, chips och skit som helst utan att man ser det på hennes platta mage. Andra, som min vän E, äter lite onyttigt, tränar bra och klarar sig ganska bra vikt- och hälsomässigt. Andra kan inte sluta, måste äta upp, måste ha socker för att vara glada. Den här sista gruppen använder mat som tröst och belöning, inte särskilt hälsosamt. Därför rubbas väldigt mycket i deras värld när maten, under en bantningskur, plötsligt ska kontrolleras, begränsas och inskränkas och den blir ett straff istället, någon slags hatkärlek utvecklas och folk pallar inte i längden. Det är alltså inte så enkelt som diethatare tror, att bara äta nyttigt och träna, alla har inte de rätta fysiska förutsättningarna till ett sånt liv.

Ni kanske redan har förstått att om jag ska sätta mig själv i nåt fack så blir det det sista. Bantarfacket, de som har svag karaktär och inte kan kontrollera sig själv, som så många tänker om dem. För mig blev LCHF en räddning. LCHF tar bort mitt socker- och matsug och gör så att jag kan vara hälsosam och nyttig utan att svälta och må dåligt och förlita mig på lightprodukter som smakar plast. Mina nya kostvanor består av riktigt mat; ekologiska ägg, riktigt kött, gröna nyttiga grönsaker, bär, feta äkta mejerivaror som grädde och smör, grekisk yoghurt, mörk choklad, kyckling, fisk och skaldjur, nötter, smarriga ostar, goda såser och så vidare. Ni förstår poängen, riktig mat som inte innehåller en massa fejkämnen, plast, tillsatser och annat mög. Frisk mat.

Mitt blodsocker hålls på en jämn nivå, jag äter god mat, jag har gått ner lite i vikt, min hy mår bra och jag är glad. Förstår ni, jag är glad, under en “bantningskur”! (Fast för mig är det mer än livsstilsgrej än en bantningskur.) Alla får naturligtvis göra som de vill, jag sa ju själv för några stycken sen att vi alla är olika. Jag vill inte pracka LCHF på någon som inte är intresserad, kanske är det inte något som leder till framgång för alla, men i mitt fall så funkar det.

Och jag har iallafall testat innan jag uttalar mig.