Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Dagarna som går är livet, va?

June 20th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem - (0 Comments)

Vi svettas vidare här i Frankfurt. På kvällarna däcker jag i soffan med fötterna på en pall och en fläkt rakt i ansiktet. Det är alltså inte så lockande att hämta datorn och blogga loss. Och på dagarna är det fullt ös. Varje kväll går jag igenom tillsammans med Elsa vad som har hänt under dagen och varje kväll blir jag överraskad över hur lite vi hinner med. Men allting tar längre tid när man har hjälp av en tvååring och uppackandet och piffandet måste ta regelbundna pauser då samma tvååring kräver att vi bygger ett legohus eller läser en bok.

Men det går framåt här i vårt nya boende. Idag lämnade jag Elsa hemma och stack för att handla grejer till balkongen, främst. Lite över 9 var jag på Hornbach och haffade lite småträd och plantor, en fin lykta och två lampdosor. Klockan 10 stod jag beredd att rusa in på Ikea så fort de drog upp porten. Bytte en lampa som var sönder och fyllde sen effektivt en kundvagn med allt från förvaring och kuddfodral till fler plantor och ljus. Massa ljus. Alltså fixade jag att vara hemma igen till Elsas lunch, nu sover hon och sen ska vi packa upp grejor och göra fint.

Det blir bra det. Värmeböljan stoppar oss med andra ord inte, trots att det är närmre 34 grader där ute. Jag är gravid i vecka 35, har svullna fötter och ett sinande bankkonto (ska sluta handla ljus och plantor nu), men är ganska glad ändå.

Hörs!

Nya tider på ny adress

May 30th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Nu bor vi i Bad Homburg. Jag vill nästan skriva förorten, men eftersom ingen kan påstå att Lund är en förort till Malmö så kan jag knappast hävda att Bad Homburg är en förort till Frankfurt. 

Flytten gick bra tack vare fyra starka, men svettiga, män med turkiska rötter. De kånkade och släpade och bar tills allt vi äger och har plötsligt befann sig här istället. I nya läggan ovan på mina svärföräldrars hus. Vi har tre sovrum, två badrum, ett kök och ett vardagsrum som är hyfsat fulla med flyttlådor och halvt uppackat krafs. Det går framåt, men det går långsamt. Jag satsar på att vara klar innan vi blir tvåbarnsföräldrar i slutet av juli. Eric jobbar ju som vanligt och är dessutom borta mer nu eftersom han inte längre har tio minuters cykelväg till kontoret, utan 25 minuters bilresa. På en bra och trafik-smidig dag. Och Elsa behöver också tid och hundraprocentig uppmärksamhet, även om hon är väldigt tålmodig och duktig på att leka själv också. Jag är dessutom ganska bra på att låta henne “hjälpa till”, alltså acceptera att saker och ting kommer ta dubbelt så lång tid, men vi får iallafall göra det tillsammans och min fina tvååring växer flera decimeter när hon lyckas trä gardiner på en stång. 

Imorgon sticker vi till Sverige i en vecka. Det retar mig att vi inte kommit längre med att göra det här stället till vårt. Vårt hem. Men samtidigt ska det bli skönt med semester och jag vet ju hur Elsa mår hemma i Sövde-trakterna tillsammans med mormor och morfar. Och jag kan lägga fötterna i högläge lite oftare och passa på att tanka bästisbensin med för den delen. 

Det har dessutom varit outhärdligt varmt här de senaste dagarna, även hettan ska det bli skönt att komma ifrån. Eric kommer vi dock att sakna. Världens bästa Eric. The things han får stå ut med alltså. 

Så ja, flytt, Sverige, bebis, värmebölja, inredningsdesign och sådant sysslar vi med här borta. 

Föräldrar, flytt och fix

April 25th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Tyskland. - (0 Comments)

Ännu en helg är till ända. Mamma och pappa har varit här. Pappa och Eric byggde en stor port till carporten som finns hos mina svärföräldrar. Trots språkskillnader och kunskapsnivåskillnader så lyckades de få till en superfin sak som ska hålla vår barnvagn och våra cyklar torra och hyfsat säkra när vi väl flyttar dit. För nu är det inte långt kvar innan vi lämnar civilisationen, våra vänner, vår älskade fina lägenhet med 3,20 i takhöjd, mysiga Bornheim – Frankfurts finaste stadsdel, alla affärer och restauranger och caféer som ligger några steg bort bara. Usch, det är en epok som går i graven, så känns det verkligen. Visserligen startar en ny epok, som förhoppningsvis också kommer föra något gott med sig, men just nu känns det bara sorgligt. Eric har lovat att vi ska spendera lite pengar på att få ovanvåningen, vårt nya hem, så att det blir mysigt där. Och så att det känns och syns att vi bor där.

Livet går vidare. Snart ska vi på barnfri helg i Hamburg. Mamma kommer och hänger med Elsa från fredagmorgon till söndagkväll. Det blir nog roligt för dem båda. För vår del väntar bröllop, goda måltider där man kan både prata med varandra och ha sin mat i fred och beställa något som man faktiskt är sugen på och inte bara något som Elsa gillar…

Efter det så väntar en familjehelg i Bad Homburg tillsammans med Erics föräldrar och syskon. Och sen flyttar vi i princip in. Och sen ska det packas upp och piffas i några dagar innan Elsa och jag drar en sista sväng till Sverige innan magen blir för stor. (Den är redan nu rätt rejäl kan jag avslöja.) Sen är det sommar och det ska komma en ny familjemedlem. Så det händer en hel här, på de flesta fronter. Och ändå känns det ofta som att vi mest står och stampar och glor och väntar på bättre tider. Jag ser iallafall framemot att få göra fint i ett nytt hem, att pyssla och sy och måla lite för stämningens skull. Ser också framemot att slippa våra sju trappor upp till lägenhetsdörren.

Det blir nog bra det här.

 

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.

 

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Bra Elsa, tygsortering och släkthäng

November 1st, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

På morgnarna, när Eric gått till jobbet och Elsa ätit upp sin müsli, då är min stora kopp te sval nog att kunna drickas och jag sitter vid bordet i vardagsrummet och tittar på min lilla unge som pysslar omkring. Hon pratar med sina dockor, kommer förbi mig för att jag ska hjälpa henne fixa en tofs på en av dem. Hon dansar till en Mozart-låt från sin tärning. Hon kämpar med att få upp lådan med pussel för att sen utbrista ett “baa Älsa” när hon klarat det. Ibland kommer hon med en bok som vi läser tillsammans, ibland leker hon själv hur länge som helst. Och det är förbenat mysigt att ha en liten unge, det måste jag säga. Och jag är förbenat stolt över henne, det har säkert framgått vid det här laget.

Idag tillbringade vi resten av dagen med att sortera tyger och göra äggröra innan tuppisen. Och när Elsa hade sovit åkte vi till Erics jobb för att lämna en skrivbordsstol och sen en vända till svärföräldrarna i Bad Homburg så att vi kunde byta bil med dem. Jag drack (mer) te och Elsa satte nallar på tåg och la klossar i en höna.

Nu sover hon, jag har jobbat färdigt för idag och Eric tittar på zombies på datorn. Känner att sängen nog kallar.

Hemma i Sverige brukar påsken inte direkt firas med familjen, så vitt jag vet iallafall. Mamma och pappa var till exempel på middag hos vänner på påskaftonen. Men här kör vi på familjekortet, katolska Tyskland!

Eric, Elsa och jag hade fått låna bil och lastade in oss där för att åka till Erics föräldrar i Bad Homburg och fira påsk med dem samt syskon och respektive som nämndes i inlägget från långfredagen.

Jag var nervös över bilresan, men det gick såklart hur bra som helst. Lillstrumpan somnade nästan direkt och sov tills vi kom fram. Dessutom tar ju bilresan bara typ 15-20 minuter, så även om hon hade varit olycklig så hade man väl kanske kunnat stå ut. Dock väldigt glad att hon inte var olycklig. Det enda som kändes läskigt var att bilstolen inte sitter så himla fast. Den fästs bara med bilbältet och jag hoppas att den på nåt vis säkras upp om vi skulle hamna i krock, för sådär jädra fast sitter den inte i normaltillstånd.

Hos Erics föräldrar väntade släktmys för Elsas del. Hon sov och fann sig i det mesta, så länge hon inte missade de regelbundna amningspauserna såklart. Vi åt lammstek med rotfrukter och Lindt-kaniner till efterrätt och hängde mest på soffan i vardagsrummet. En promenad hade antagligen inte skadat, men Eric och jag var för lata för att packa med oss vagnen så det gick inte. Inte med bebis iallafall.

Erics mamma hade fölsis och fick lite fina presenter och telefonsamtal. Vi alla fick omtänksamma påskägg av Erics bror och hans tjej. I vårt fanns choklad, ett ljus som såg ut som en hare, salt från Mallorca och ett fint påskkort. Så jädra omtänksamt. Och ja, på tal om presenter så fick ju Elsis också presenter av dem! En jättefin blöjnecessär typ, med hennes namn på träpärlor på framsidan, proppad med sånt som små bebisrumpor behöver när de är på språng. En liten snuttefilt med napphållare och en liten leksak, en mask som hon kan tugga på och klämma på när de talangerna utvecklats om nån månad eller så. Tack tack säger Elsa genom oss.

Ja, efter den där lammsteken så följde kvällsmat som vi haft med oss, ostbricka, bröd och kex. De från Hamburg bidrog med inlagda ägg som faktiskt smakade helt okej.

Sen var påsken lite slut för vår del. Vi samlade ihop våra pinaler och tog bilen tillbaks till stan igen. Jag fick akut cola-craving och min snälla man sprang till Netto för att göra mig glad. (Han handlade dock även chokladlinser till sig själv.) Vi kom överens om att jag skulle ta nattamningen som tack för att han gjorde mig den tjänsten. Hehe.

Vi är gifta!

December 16th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu har jag en man och Eric en fru. Vi gifte oss i helgen. Det var ingen hemlighet, men heller inget som jag babblade på om. Vi firar ju alltid årsdag på luciadagen, 6 år i år, och det firades alltså med början av ett äktenskap. Det var en liten ceremoni i kommunhuset i Bad Homburg. Massa fina människor kom från Sverige och London och Berlin och Frankfurt och så firade vi med skumpa, presenter, snittar och mys hemma hos Erics föräldrar efteråt. På kvällen drog hela sällskapet till en restaurang inne i stan för trerätters och mer vin. Det blev väldigt bra.

Flera gånger under dagen och kvällen lade jag händerna på magen, såg mig omkring i rummet och sände en tacksamhetstanke till Gud eller universum eller ödet eller nåt liknande. Jag är så jäkla tacksam för allt jag har. Mina bästa vänner från Sverige, Emelie och Malena, var på plats och fnissade med mig och hjälpte till att välja strumpbyxor och förberedde rensnittar och laxrullar. De kokade kaffe och bar väskor och halade fram min telefon och sådär. Ovärderliga jäkla människor alltså.

Sen var också mamma och pappa där, mormor och morfar, bror och hans flickvän samt syster och hennes pojkvän. Vi umgicks på fredagen hemma hos. Jag fick visa lägenheten och servera hemmagjord pizza och det var också viktigt. Att de fick se att allt är på riktigt. I söndags tog vi en sightseeing-sväng på Frankfurts julmarknad innan de placerades på ett tåg mot flygplatsen. Saknade innan tågljusen försvunnit bort i tunneln. Tänk att de ville komma på vårt mini-bröllop.

Plus såklart några tyska vänner, familjen Zimmermann, paret Kirsch (och Josefin var bästa vittnet utrustad med näsdukar), Kai, Erics familj med föräldrar och syskon. Helt underbara.

Vi fick en massa fina presenter; pengabidrag in på framtidskontot, stora tjusiga blombuketter, en samling julgranskulor dekorerade av bröllopsgästerna, vattenkaraff, salt- och pepparkar, en KitchenAid med massor av tillbehör, fotoram, en lammfäll till lill-bebben och säkert nåt mer som jag glömmer nu. Mormor hade dessutom stickat två koftor med matchande mini-mössor som tjejen kommer vara så fin så fin i till våren. Tack allihop.

Jag har alltså även bytt efternamn vilket är helskumt men lite fint, att heta samma som Erics mamma liksom. Men jag gillar det. Förhoppningsvis ska det också göra saker och ting lättare för bebisen i magen också. Här i Tyskland är det ju ganska välanvänt också, efternamnet, eftersom de niar tilltalar en med Fru Efternamn både på banken, hos doktorn och överallt annars. Det kändes vuxet och viktigt att vara gift. Eftersom förberedelserna i kombination med USA-resan och julmiddagen helgen innan tagit så mycket tid och koncentration hade jag inte riktigt tänkt på själva betydelsen av dagen på ett djupare plan.

Men sen, när vi satt där framför vigselförrättaren och lyssnade på hennes vackra ord om kärlek och om att hålla ihop i vått och torrt, då kändes det ändå i magen att det var på riktigt. Allvarsamt och stort och på riktigt. Sen fick vi pussas och sen grät jag en skvätt och sen var vi klara. Make och maka. Helt fantastiskt.

Jobbresor och konstutställningar och sånt

September 11th, 2014 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Hej Världen!

Jag lever och jag mår bra och livet rullar på så till den milda grad att jag inte ens minns när jag skrev sist, vilket måste betyda att det var länge sen. Alltför länge sen tycker antagligen mormor och morfar, mina trognaste läsare hemma i Sjöbo.

Sen sist har jag bland annat hunnit med två jobbhelger. Den första var i en större stad inte så långt från Frankfurt där vi presenterade vår nya smyckeskatalog inför en begeistrad skara återförsäljare (runt 450 stycken.) Jag var personlig assistent åt en vän till VDn, tolkade och hade mig som en galning i dagarna tre. På hotellet som vi bodde, bodde i princip alla återförsäljare så det var liksom företagsrepresentation dygnet runt (= le och svara på frågor och försvara dålig kvalité och ta emot önskemål och så vidare). Men jag överlevde.

Helgen efter det var Eric och jag på museum i Mainz och tittade på färgglada alster av James Rizzi. Härligt, kulturigt och såklart väldigt mysigt att strosa runt där med honom, dricka rabarberschorle och sola kinderna. Jag har även hunnit med att träffa Angelica, vår samiska irländare som flytt Frankfurt men bodde hemma hos Izabella i några veckor för att passa barn och njuta av staden som varit hennes hem tidigare. Vi hängde alla tre, åt middag, vandrade berg upp och ner i Taunus och fnissade lämpligt mycket. Också väldigt fin tid.

Däremellan kom många dagars jobb och fixande och förberedande och utskällningar och annat skoj som liksom hör till men som man inte riktigt uppskattar ändå. Det är svårt att vara ansvarig för ett helt land, bara sådär, när alla andra anser att landet är så litet att det inte spelar så stor roll. Man måste liksom göra allt själv eller tjata på andra att hjälpa till med sånt man inte kan klara av ensam. Men jag fick ihop det och det blev helg och jag och min svensktalande finne till kollega tog ett strejk-hotat flyg till Stockholm och dekorerade ett konferensrum i några timmar. Presentationen fungerade på hotellets datasystem och ljudet var tydligt. Jag åt ceasarsallad med extra kyckling till kvällsmat och somnade med en kopp te framför världens bästa tv – svensk.

Dagen efter gick eventet åt stapeln. Vi hade för lite anmälningar för allt jobb och alla pengar vi lagt ner, men det fanns ingen återvändo utan de som faktiskt kom, förtjänade ju att bli underhållna. Så jag höll i en träningsdel innan lunchen, sen pratade en urgrym föreläsare som berörde och sa många sanningar om att tänka positivt och ta ansvar för sig själv. Noomi Frid hette hon ifall ni är sugna på duktig tjej som pratar så att man förstår. Och både gråter och skrattar under föreläsningen.
När alla var inspirerade bjöd vi på prinsesstårta och mer information från företaget innan dagen var slut, återförsäljarna spreds för vinden och vi fick hjälp av en snäll en från Östersund och en annan snäll en från Rejkjavik att packa ihop allting. Efteråt åt vi mat med Östersundarens familj; gulliga barnbarn och son och sonhustru.
Sen frestade de med singstar och mer vin hemma hos dem och jag gillar egentligen singstar (men bara om 9 to 5 finns) men vi var så slut att vi gäspade ikapp med tvååringen så vi åkte tillbaks till hotellet istället. Duschade, tog en kopp te till och sjönk ner i sängen. Trött som en gnu.

Väl tillbaks i Tyskland dagen efter firade vi Lindas födelsedag med lasagne och Mira-mys, även om vi var (för) många som slogs om henne när hela släkten också var där. Eric och jag gjorde en tidig kväll av det hele eftersom mina öron och hals kände sig lite krassliga efter flygning och jobb och stress. Dock var både Eric och jag lediga på måndagen så vi fick sova lite längre, hälsa på i Bad Homburg och sen äta Erics hemmagjorda köttfärssås på kvällen. Per-fekt.

Och nu, nu är det torsdag och jag ska träffa Josefin, som precis kommit hem ifrån sitt livräddande i Nepal, och Izabella, som är lika busy som jag så att vi aldrig hinner ses trots att vi är grannar. Det blir något att dricka på Bar Celona ikväll, kanske nån bit mat på det och så massa tidsintensivt uppdaterande innan jag cyklar hem igen för att packa inför helgen. För i helgen, efter jobbet på fredag, då sticker Eric och jag till Sövde på en välbehövlig hälsa-påresa. Känns som det var mycket längre än bara 2,5 månader sen jag var där sist. Mamma och pappa och Jannicke och Jimmie och Malena och Miriam och Emelie och Ebbe och partners och husdjur och morföräldrar, alla ska förhoppningsvis hinnas med. Jag. Längtar.

Så ni kan alltså inte förvänta er nån vidare uppdatering i helgen, men kanske nästa vecka eller så, även om jag inte vågar lova något. En del av er får ju också se mig live snart.
Hej så länge!

Ikealycka och tygtafs

November 6th, 2013 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Igår var jag ute och rännde på stan med Erics mamma. Först fick jag smarrig LCHF-lunch hemma hos dem, dessutom fisk som Eric inte äter, det gäller att passa på.

Vi började sen med ett mycket framgångsrikt besök på IKEA där jag lyckades prata mig till 20% rabatt på vårt olevererade och betalda kök. De har en kampanj som precis har börjat och egentligen kan man inte få ner priset i efterhand, men när jag “hotade” lite snällt med att annars avbryta vår beställning och de två måttbeställda skivorna för att beställa det igen direkt efteråt, så visade det sig att de kunde göra ett undantag.

Även de gigantiska dörrarna till garderoben kommer nu att bli levererade utan extra kostnad. Fint så. Sparade alltså runt 340 euro igår. Som ni förstår är inte köket jättedyrt, men nu hamnar vi plötsligt under vår budget på 2000 euro, även med montörmänniskorna som ska bygga upp det för 650 euro. Så ja, nöjd människa.

Kristina och jag drog sen vidare till en möbelaffär där de sålde gamla, vidgjorde möbler. Mycket som var väldigt fint, men också väldigt dyrt, så jag valde att se det som en inspirationstur. Nästa stopp blev en tygaffär, där de säljer ut dyra och fina fabrikstyger till rabatterade priser. Mycket att ta in och jag blev direkt lite lamslagen av valmöjligtheterna, men chansen att jag kommer tillbaks när jag vet vad jag letar efter är ganska stor.

Sen körde vi hem till Kristina och Jörg igen och jag beslöt mig för att ta tåget tillbaks så att de skulle slippa sitta fast med bilen i pendlartrafiken.

Jag avslutade min tisdagskväll med att sjunga luciasånger på kören och sen dricka en Pepsi light tillsammans med Izabella, Yvonne, Lisa och Molly. Eric satt fortfarande framför datorn när jag väl kom hem så det blev ett ganska sent sänggående, men jag kan ju ändå ta det rätt lugnt om dagarna.