Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Heeeej världen!

Dags för ett livstecken från lilla mig tänkte jag. Ni vet hur det blir, skriver man inte på ett tag så blir bloggen bara läskigare och läskigare att ta sig an. Men nu så.

Uppsatsen är avklarad. Jag ska skriva mer om det sen, om hur jag satt på ett tåg på väg från upphämtandet av världens bästa man på flygplatsen i Danmark och fick ett email. Men det blir ingen cliffhanger. Jag klarade det. Och jag inte bara klarade det, jag aceade det. Jag fick ett fint betyg som nästan gjorde allt slit värt det och jag tvingades inse att tack vare handledarens outtröttliga piskande så blev jag godkänd.

Eric gjorde mig sällskap mina två sista veckor i Sverige. Jag packade och han tittade på tv. Vi firade idyllisk midsommar med lekar, snaps, jordgubbar, barn och världens finaste vänner i Sjöbo. Det blev roadtrip längs Skånes vackra kust, vandring på Stens Huvud och grillning hos syster utanför Tomelilla.

Det blev besök hos mormor och morfar där vi fick god mat och massor av jordgubbar. Vi snackade svengelska tillsammans, beundrade deras gurkplantor och jag bestämde att tvinga dem till Tyskland så snart vi har ett eget hem.

Vi firade kärleken på Johan och Gabriellas bröllop och jag njöt. Jag gjorde verkligen det. Stannade upp flera gånger och bara tittade på mina äldsta tjejkompisar och deras godkända män och söta barn. Jag tänkte på hur tacksam och lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.

Det bidde avskedsbrunch, jag snusade lite extra på Miriam, kramade bror, syster och vänner adjö. Sen sov vi en sista natt på mamma och pappas vardagsrumsgolv. Packade våra väskor och satte oss på bussen. Flyttfirman från Kiel, Tyskland hade anlänt och tre raska män bar ner mitt liv komprimerat till 17 kartonger, 2 resväskor och en träpall. Sen åkte de på Skandinavientur med mitt bohag som fortfarande inte kommit fram till Bad Homburg.

Jag grät inte när jag sa hejdå till mamma, men jag grät senare när jag tänkte på allt. På hur dramatiskt det till sist blev att säga hejdå till alla och det land som trots alla turer utomlands ändå är mitt. Sverige finns kvar, jag vet. Men nu bor jag i Tyskland. Utan Emelie och Malena och mamma och pappa och Miriam och Knoppen och Emma och Ulrika och mormor och morfar släktingar och syster och bror och vänner och annat löst krafs som Kvibille gräddädel och 17%-ig joghurt.

Tur att jag har fina människor även här, som tar hand om mig och får mig att må bra. Jag har spenderat den första tiden här med att ta hand om min överväldigade pojkvän, passat Grace, fått hjärtevärmande present från Es föräldrar, druckit vin och Cosmos med tjejerna, träffat Lars och Linda och Lindas växande mage, gått på lägenhetsvisningar och läst jobbannonser.

Allt är alltså bra, om inte det redan framkommit. Jag mår bra. Och solen skiner.

Nu vet ni, det ska bli bättring på bloggfronten även om jag emellanåt blir ledsen på envägskommunikationen. Hint. Nästa vecka börjar mitt sommarjobb, vi letar vidare efter drömlägenheten och så går livet vidare. Vi hörs alltså!

En cool och en glad.

En cool och en glad.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Sista natten i Australien

July 2nd, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. - (3 Comments)

Klockan är 00.46. Jag har precis avslutat ett sista Skypesamtal mellan Tyskland och Australien. Ögonlocken är på väg ner av egen kraft men hjärnan surrar av tankar tillbaka i tiden och listor som måste bockas av.

Imorgon åker jag hem igen och fem månader av australiska äventyr är slut. Det är inte rätt läge att försöka sig på en summering, men fint har det varit, låt mig säga det. Fint har det varit. Kanske har bloggen mest fått ta skiten, när humöret varit i botten och pojkvänslängtan stark, men min tid i Australien har varit fantastisk, det ska ni veta.

Jag har ägnat idag åt att städa, packa, skriva ut papper och för sista gången, titta på Masterchef med Mariko. Vi hjälptes åt att väga mitt bagage och resväskan som egentligen inte är full alls, visade sig väga typ 7 kilo för mycket. Jag kastade en massa saker och packade om. Vägde igen. Inser att vi inte kan lita på vågen, så istället sätter jag min tro till högre makter och schysst flygplatspersonal imorgon.

En liten sväng in till Antonio och Marleen och gänget hann vi också med, snackade skit, slötittade på film och sa hejdå. Européerna kanske man kan tänka sig att jag träffar nån gång i framtiden, värre är det med övriga världsmedborgare.

Nu ska jag sova. Om bara tankarna vill lugna ner sig lite. Klockan ringer klockan sju imorgon och jag startar min sista morgon i Australien med en powerwalk som vanligt. Sen är det fullt ös tills taxin kommer och Den Stora Resan Hem kan påbörjas.

Vi hörs igen i Europa!

KRAM!

Hej. Dagens babbel coming up. Klockan är 14.28. För en gångs skull sitter jag inte och bloggar och är osocial på mitt rum utan har släpat ut datorn med batteri i vardagsrummet. Det är himla dumt för här ute finns inget internet så det här blogginlägget får gå online senare. Mariko och jag försöker hålla modet uppe nu när vi precis har lagt två tragiska avsked bakom oss.

Lindsey åkte till flygplatsen runt 12.30 med en kompis och det var ett ganska sorgligt avsked. Hon har blivit lite som en storasyster under min tid här, alltid med råd och hjälp och var den som från första början la en imaginär arm runt min axlar och försökte se till att jag var glad. Fina sydafrikanska Lindsey som nyser högre än någon annan och som precis skrivit klart sitt doktorsarbete. Smart tjej!

Alicia åkte en halvtimme senare med en taxi och det var okej. Hon skrev sin sista tenta idag och var nöjd att ha allt bakom sig. Hon älskar ju Melbourne över allt annat och såg framemot två veckors vinterlov där tillsammans med sin pojkvän och bror.

Avsked som innebär att man inte vet när man ses nästa gång är ännu tristare än avsked där återföreningen är planerad. Jag är glad över att ha lärt känna det här fina människorna och jag hoppas våra vägar korsas igen någon gång i framtiden.

Så nu är det i princip bara Mariko och jag kvar. Sherlyn åker till Perth imorgon (ingen sörjer) och jag sticker på tisdag. Till dess har jag en del som ska hinnas med, men mest ska jag njuta av mina sista dagar i Australien. Det har varit en fantastisk tid här och jag vill krama ur de sista dropparna innan ett nytt kapitel börjar hemma i Tyskland.

Livet är bra fint. Och jag är tacksam och uppskattar det.

Hejdå Tyskland

February 18th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Kärlek. - (6 Comments)

Tänker inte bli långdragen eller ha dåligt samvete för att det inte blivit så mycket bloggat idag. Jag har en hel del andra tankar i huvudet just nu kan jag säga. Iallafall är att packat och klart. Har jag glömt någonting nu så får jag köpa det i Australien. Jag har sagt hejdå till de som jag tycker om och nu är det bara en halvtimme kvar innan Eric och jag tar mitt pick och pack och sätter oss på tåget mot flygplatsen.

Jag hoppas att avskedet blir okej, jag hoppas att mitt hjärta minns att jag snart kommer tillbaks och jag hoppas att Erics och min kärlek blir starkare av det här.

Vi hörs i Australien!