Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Sticker och hämtar ungarna.

November 22nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Nu ska jag snart bege mig iväg och hämta ungarna på förskolan. Har fram tills nu mest suttit framför datorn och förberett en liten tiominuterspresentation om Australien som jag ska framföra på onsdag nästa vecka inför en bunke blivande utbytesstudenter. Jag har blivit ombedd att fokusera på kulturkrockar och hemlängtan så det känns ju inte som jag marknadsför Australien direkt.. Men.. Lite positivt får jag sagt ändå.

Det tar cirka en timme att ta mig till K och O’s förskola och de vill bli upphämtade runt 15. 30, så jag tar på regnjackan och sneakersna snart. Lite podcasts i lurarna och så kör vi. Fint så.

Hej!

Älta Australien.

September 27th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

I tre dagar har jag tänkt mer på Australien än jag gjorde hela sommaren. Konstigt det där hur alla minnen och tankar direkt hamnade i en liten byrålåda i bakre delen av mitt huvud så snart jag la armarna runt Eric. Inte bra tror jag.

I tisdags var jag på sista obligatoriska mötet som hörde till min utbytestermin. Det var ett seminarium som handlade om vad som kan hända psykiskt när man kommer hem, vi pratade om våra olika upplevelse, visade foton som betydde något för oss samt diskuterade hur man blivit en bättre och attraktivare potentiell anställd efter det här.

Andreas från Internationella avdelningen vid Malmö Högskola pratade om shoe boxing och jag kände igen mig på pricken. Shoe boxing är när man tar både fysiska minnen (kort, souvenirer och liknande) och psykiska minnen och funderingar och stoppar i en skokartong och ställer undan. Precis som jag gjort.

Ännu mer känner jag nu att jag vill skriva något. Det kommer.

Idag fick jag iallafall prata en massa om Australien, på Malmö Högskolas mässa om utlandsstudier. I två timmar stod jag i Australienståndet och representerade Landet Därnere tillsammans med fem studenter från Australien som pluggar i Sverige nu. Det var skitkul! Massa olika studenter från olika länder och fakulteter som ställde frågor om livet i Oz, ekonomi, kurser, mat, dödliga djur och så vidare. Jag som var enda svensken fick snacka och snacka och snacka. Väldigt roligt.

Sen cyklade jag hem och det var också roligt, jag gillar att cykla. Och nu ska jag snart tillbaks till skolan för vin- och filmkväll. Också roligt.

 

 

 

Morgontv och te

September 25th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Sverige. - (1 Comments)

Här sitter jag. På morgnarna förvandlas min lägenhet till en strand i.. typ Mexico. Solen är så stark att den borrar sig in mellan persiennerna och in i ögonen på mig. Jag försöker desperat sova med ansiktet åt andra hållet, men det blir obekvämt efter ett tag.

Nu tvättar jag istället. Jag tvättar och tänker på hur det betyder något att det är första gången på fyra veckor som jag tvättar och garderoben är fortfarande full av kläder. Därav mitt köpstopp, jag äcklas av mina egen konsumtion. Jag har antagligen inget som är supermodernt, men jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att vilja ge mig ut och handla massa nytt. Pengarna och miljön besparas istället. (Med undantag för en regnjacka som jag känner att jag behöver för att klara de dagliga 90 minuterspromenaderna fram och tillbaks till skolan.)

I eftermiddag ska jag på utbytesstudentmöte. Uppföljningsmöte. Prata inför Malmö Högskolas ledning om hur min termin i Australien var. Snart ska jag skriva ett blogginlägg om Australien också, så här med distans till hela grejen. Det behöver jag för mig själv känner jag.

Men nu först, morgontv och te.

Hej!

 

Sista natten i Australien

July 2nd, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. - (3 Comments)

Klockan är 00.46. Jag har precis avslutat ett sista Skypesamtal mellan Tyskland och Australien. Ögonlocken är på väg ner av egen kraft men hjärnan surrar av tankar tillbaka i tiden och listor som måste bockas av.

Imorgon åker jag hem igen och fem månader av australiska äventyr är slut. Det är inte rätt läge att försöka sig på en summering, men fint har det varit, låt mig säga det. Fint har det varit. Kanske har bloggen mest fått ta skiten, när humöret varit i botten och pojkvänslängtan stark, men min tid i Australien har varit fantastisk, det ska ni veta.

Jag har ägnat idag åt att städa, packa, skriva ut papper och för sista gången, titta på Masterchef med Mariko. Vi hjälptes åt att väga mitt bagage och resväskan som egentligen inte är full alls, visade sig väga typ 7 kilo för mycket. Jag kastade en massa saker och packade om. Vägde igen. Inser att vi inte kan lita på vågen, så istället sätter jag min tro till högre makter och schysst flygplatspersonal imorgon.

En liten sväng in till Antonio och Marleen och gänget hann vi också med, snackade skit, slötittade på film och sa hejdå. Européerna kanske man kan tänka sig att jag träffar nån gång i framtiden, värre är det med övriga världsmedborgare.

Nu ska jag sova. Om bara tankarna vill lugna ner sig lite. Klockan ringer klockan sju imorgon och jag startar min sista morgon i Australien med en powerwalk som vanligt. Sen är det fullt ös tills taxin kommer och Den Stora Resan Hem kan påbörjas.

Vi hörs igen i Europa!

KRAM!

Nedpackning av Australien-livet

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. | Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Effektiva Jessica här. Dagen har varit väldigt bra. Vet inte riktigt vart den tog vägen bara, men massor har iallafall hunnits med. För nu förbereder jag hemresa på riktigt. Imorgon ska rummet storstädas så att jag sen bara kan sova där en natt till och sen (förhoppningsvis) bli godkänd på städkontrollen innan flyget går på tisdag och få tillbaks en fin deposition, lagom till att jag vill handla lite nya kläder.

Mariko är inte hemma ikväll så det är lite tomt här hemma. Jag ska snart köra in två kycklingfiléer i ugnen till kvällens och morgondagens middagar, titta lite på tv och se om hjärnan kommer på något bortglömt som måste fixas.

Jag har tvättat idag och torktumlat (trots att det är emot mina principer. Jag skyller på det opålitliga vädret). Jag har även diskat, packat, slängt en massa skit, rensat och gjort iordning. Mina lådor och garderober är tomma och kvar finns högar med saker. En hög heter “Kanske ges bort, kanske kastas”, en annan heter “ha på mig imorgon”, en tredje heter “ha på mig på hemresan”, en sista heter “sånt som ska packas så småningom men som jag fortfarande behöver”.

Resväskan blev fullare än jag trodde och tack vare/på grund av alla böcker så är den också rejält tung. Har inte vägt den än, men jag hoppas på det bästa. De är ju så snåla Qantas, 23 kilo får man ha med sig och då ska ni veta att min superbraiga resväska väger 6 kilo redan..

Nä. Det blir nog bra det där. Vi hörs kanske lite senare igen, jag får se hur jag mår.

Hejdå!

Burntside Village med holländskan

June 30th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Dagen har spenderats med Marleen i ett köpcentrum som ligger typ 45 minuter härifrån med buss. (Troligtvis närmre med bil.) Ett ganska fancy ställe med fina affärer, men för höga priser för oss båda. Som dessutom inte skulle shoppa alls utan mest ville ha något att göra.

Vi gick omkring litegrann och önskade att vi var rika tills vi hade sett allt och satte oss ner i en fancy soffa och pratade om livet, familjen, vännerna och framtiden, alla de där små, oviktiga sakerna ni vet. Sen gick vi och åt. Marleen käkade vegetarisk wrap och jag åt medhavda kokta ägg med majonäs. Båda drack te, förstod att ni desperat ville veta.

Sen tog vi nåt varv till, Marleen handlade lite mat, vi gick loss på den kylda ölen i en spritaffär och tog sen bussen tillbaks igen. Helt enkelt en väldigt trevlig dag med trevligt sällskap. Vi tycker lika om väldigt mycket, Marleen och jag, vilket gör konversationer och berättelser roligare att dra igenom.

 

De hade ett träd inne i gallerian.

Höstigt och fint var det här.

 

Lyxkakbak

June 24th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Friends. | Mat. - (2 Comments)

Efter ett par dagar (okej då, kanske en vecka) med i princip obegränsat intag av socker för min del började i måndags fakirperioden och därmed också avgiftningen från socker. Igår var första dagen då jag inte ville döda någon om jag inte fick en bit kaka eller en glass eller nåt choklad eller en godis.

Passade ju fint också då Lindsey och Mariko satte igång att baka den mest avancerade och dekadenta kaka jag någonsin sett. Och jag kunde hjälpa till fast jag inte slickade skålen eller smakade på smeten. Det kändes skitskönt att ha kontrollen över suget igen och kakan blev, tack vare bra samarbete och mina bottendelningstalanger, skitsnygg! Och smarrig sa de som smakade den.

Jag tog receptet så får jag väl baka den själv en dag, när jag känner att det är dags för en sugar rush.

Det är alltså fyra bottnar chokladsockerkaka (typ) med chokladkrämsfyllning emellan. Garneringen på utsidan är ganache, är det ett svenskt ord? Nej säger stavningskontrollen. Vänta ska jag googla. Det är ett svenskt ord enligt Google. Iallafall, det är som en chokladglasyr med smält choklad, smör, socker och grädde i. Alla de där nyttiga ingredienserna.

Det som blev över av ganachen fick övernatta i kylen och hade idag förvandlats till typ tryffelsmet. Yum. Jag har alltså (kan inte påpekas för ofta) fortfarande inte rört kakan. Spar mig till bättre tider.

 

Mariko fick i uppdrag att käka upp resten av chokladkrämen.

Stolt Lindsey fotar den höga tårtan.

Och en massa chokladganache på det.

 

Rabbit Proof Fence

June 20th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Skit. - (2 Comments)

 

 

Det har inte varit så mycket djupt skrivande här om Australiens urbefolkning aboriginerna. Jag har många tankar om detta ämnen, om hur de lever idag och vad jag själv har sett. Men det är inte så lätt att skriva om. Jag känner många gånger att jag inte har rätt att uttala mig eftersom jag inte är australier och uppväxt i det här landet. Jag vet också för lite för att kunna argumentera för min ståndpunkt. Kanske kommer det i framtiden något väl genomtänkt inlägg, men just nu, låt mig bara säga en sak. Det är inte klokt. Det är inte klokt hur aboriginernas historia ser ut sen intågandet av de vita australierna. Och igår såg vi en film som heter Rabbit Proof Fence, (kaninsäkert staket) som handlar om en tid inte allför längesen. Den är baserad på en sann historia, på en bok som skrevs av en av huvudpersonernas dotter.

Filmen utspelar sig under 1930-talet, tre flickor som är såkallad half-castes, mammorna är aboriginer och papporna vita. De bor och lever som aboriginer i staden Jigalong som ligger utmed det flera tusen kilometer långa kaninstaketet som går genom Australien. Filmens skurk är en man som heter Neville, men kallas för devil, och hans officiella titel är “beskyddare av aboriginerna”. Han tar sitt jobb på allvar genom att samla in “halvblodsbarn” i hela Australien som han sen låter bo på speciella förläggningar där de ska lära sig att bli vita. Så småningom är tanken att de ska “para sig” med vita människor för att, efter ett par generationer, ha “avlat bort” det svarta i familjen som från början kom från en aboriginsk mamma. Ja, det är precis så hemskt det låter.

Så när filmens huvudpersoner, Molly 14 och Daisy 8 och deras kusin Gracie 10, är ute och leker en dag kommer det en man i en bil och sliter barnen ur mammornas förtvivlade grepp och tar med sig dem till en förläggning för bibelstudier och “civilisering”. Där stannar de bara några dagar innan de påbörjar sin vandring hem genom att följa kaninstaketet. Man får följa flickornas kamp och särskilt Molly som är äldst, lägger ut falska spår för förföljarna, stjäl mat och bär sin lilla syster långa sträckor. Kusinen Gracie blir lurad av en man de möter att gå till en tågstation och vänta på sin mamma, väl där kommer Nevilles män ikapp och hon blir bortsläpad. Molly återser henne aldrig. Nio veckor (!) senare når Molly och Daisy äntligen sitt gamla hem där de återförenas med sin mamma och mormor. Vi får sen reda på att de gömmer sig i öknen och att Molly får barn. Slutet gott?

Nej, för sen fortsätter epilogen med att tala om att Gracie dött och att Molly tillsammans med sina två döttrar tillfångatas igen och transporteras tillbaks till samma “läger”. Molly flyr, bärandes på sin yngsta dotter Annabelle  vandrar hon hela vägen tillbaks till Jigalong igen. Men när Annabelle är tre år kommer de och hämtar henne och sen återser Molly henne aldrig.

 

 

Denna tvångsomhändertagning av “blandrasbarn” som de kallades pågår från 1869 till 1970. 1970. Nittonhundrasjuttio. Det är för mig det mest ofattbara. Det kan inte förklaras bort med att människor såg annorlunda på världen då, de fortsatte ta barn från sina mammor ända in på 70-talet.

Dessutom vägrade Australiens regering kännas vid det hemska och “the stolen generations” fick ingen ursäkt eller tillkännagivande. Regeringen förnekade att det som hänt var fel och högt uppsatta politiker vägrade uttrycka ånger och sorg för det som hänt. Först 2008 kom en officiell ursäkt från dåvarande premiärministern Kevin Rudd som i ett berömt tal ber urinvånarna och deras familjer om ursäkt för de lidande de utsattes för.

Sjukt. Så himla sjukt. Och sådan här historier finns det många i Australiens unga historia, de vita nybyggarna kom och tog över, aboriginerna led och fick sina liv förstörda för generationer fram. Ofattbart.

 

 

Dagens babbel

June 19th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Ego. - (1 Comments)

Jaha, vad har jag gjort idag kanske ni undrar. Inte mycket. Det är nu vi alla ska börja bli oroliga för att den här bloggen kommer bli ganska torr och tråkig innan jag får något att göra igen.. Det var tänkt att jag skulle skriva ett mail till Ulrika, men sen hamnade jag på någons blogg och tiden tickade iväg och sen ringde mamma på Skype, så det blev aldrig så. Imorgon Ulli, okej?

Mamma hörde av sig ja, och berättade att lillebror blivit med hus, lillasyster jobbar på, pappa är glad och mamma gillar att hålla på med datorn. Det är en fin familj jag har hemma i Sverige och framförallt så har jag föräldrar med sunda principer som har gjort mig till en hyfsat självständig och bra människa. Jag hoppas kunna föra deras uppfostringsstrategier vidare om jag en dag får barn själv.

Det är Erics födelsedag idag. Grattis världens finaste 31-åring! Om två veckor kommer jag hem och levererar en födelsedagskram. Två veckor. Idag är det exakt två veckor tills jag lämnar landet. Shit.

Snart ska jag pallra mig ut i köket, äta lite middag, städa toaletten och sen väntar hemsk australisk film i Community Centret. Den får ni höra mer om imorgon.

Så. Det var dagens babbel det. Varsågoda.

Vilse i Sydney’s vildmark

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

I torsdags hade jag bestämt träff med isländska Olöf som jag lärde känna här i Adelaide men som numera bor med sin pojkvän utanför Sydney. Klockan 13.00 skulle vi ses utanför ett apotek vid Wynyard station i Sydney. Det skulle sen visa sig finnas två likadan apotek vid den här jättestationen som sträcker sig över flera gator och kvarter. 45 minuter tog det innan vi hade hittat varandra, mest med hjälp av GPSen på min iPhone. Sen fick vi vänta en halvtimme innan bussen till slut anlände och vi var på väg mot Spit.

Jag hade nämligen fått tips om att det fanns en fin promenadsträcka från Spit till Manly, båda två delar av Sydney kan man väl säga. Bussen släppte dock av oss lite för tidigt så vi fick gå en fyra kilometer innan hajken ens hade börjat. Det bor en massa rika människor längs med havet som går in och ut genom Sydneys alla bukter och skär. Många fina hus, gårdar och mansions såg vi. (Ni som känner mig vet att jag älskar sånt. Drömmer litegrann om min egen framtid då.. ) Iallafall. Så småningom kom vi till en skylt där spåret började. Nu hade vi 9,5 km av kustvandring att se framemot.

 

 

Det hade dock ösregnat hela dagen innan så spåret, som var en stig, var väldigt blött och lerigt och det dröjde inte länge alls förrän skor och strumpor var blöta. Vi traskade vidare på gott humör. Stigen tog oss upp och ner för bergväggen mot havet. Genom tät djungel och typisk australisk bush vandrade två tappra européer. På en strand mötte vi en lyxhustru med labrador som skeptiskt tittade på sitt armbandsur och skakade på huvuet. Snabba er tjejer, sa hon, snart blir det mörkt.

 

 

Vi anande att det kunde bli så, men körde ändå vidare med tanken att vi ju kunde avbryta om det inte gick att ta sig vidare på grund av väder eller brist på dagsljus. Det blev mörkare och mörkare och särskilt de tätare delarna av skog gjorde det väldigt svårt att se stigen.

Men eftersom vi ännu inte haft möjlighet att avbryta promenaden, stigen kom liksom aldrig i kontakt med civilisationen, så hade vi inget val. Vi fortsatte. Snart såg vi inget annat än kolsvarta skuggor och mörksvarta skuggor. Ingen parkering. Ingen väg. Ingen annan människa. Ingen skylt.

Snacka om att jag i det läget var glad att Olöf ville följa med mig! Så småningom kom vi till en stenig strand. Vi kunde inte se var stigen fortsatte. Vi hade fyra olika alternativ. 1. Gå tillbaks till där vi senast hade möjlighet att avbryta (8 km och två timmars vandring). 2. Gå upp för en av stentrapporna (som ledde rakt in i rik familjs trädgård). 3. Gå upp för den andra stentrappan (som ledde rakt in i en annan rik familjs trädgård). 4. Ta oss ut på hala stenar där tidvattnet snabbt stod högre och högre (vi kunde inte se vart dessa stenar ledde).

Vi bestämde oss för alternativ 2 och tog oss smygande i mörkret in i en rik familjs trädgård och passerade förbi ett av deras gigantiska panoramafönster där en kvinna satt och tittade på gigantisk tv. Vår tanke var att det på andra sidan huset skulle finnas en gata som vi kunde promenera vidare på. Det fanns det inte. Bara en trappa till och ett slott till. Och ovanför det stora huset kunde vi se ännu ett stort hus. Hela bergväggen var täckt av rikemansbostäder. I samma ögonblick som jag satte min lerkleggiga gympasko på nästa trappas första steg så aktiverades rörelsedetektor och tvåtusen lampor i trädgård och på hus tändes. Jag var så nervös att jag skakade.

Vi bestämde att det var inte värt att riskera att bli skjutna som inbrottstjuvar eller hamna i fängelse som någon ringde polisen, så vi ringde på hos första rika kvinnan som kom och öppnade i morgonrock. Hon verkade förvånansvärt oförvånad att se två turister stå där i kvällsmörkret, särskilt med tanke på hennes hus isolerade läge. Hon pekade uppför berget och lovade att det skulle finnas en väg där som vi kunde navigera oss fram på. Ta liften, sa hon och pekade på en liten korg som befann sig bredvid hennes veranda. Vi klev in och hon satte igång den åt oss och så åkte vi lift cirka hundra meter rakt uppför berget, förbi de andra rikemansvillorna tills hissen sen stannade vid en parkeringsplats där två stora Mercedes stod parkerade. Vi hade hittat en gata.

Återigen fick min iPhone agera hjälpreda, vi gick och gick och gick, förbi stora lyxiga villor och små mysiga restauranger tills vi återigen hamnade på en led, denna gången en cykel- och gångled som längs med havet ledde oss hela vägen till Manly.

 

 

Jag tog några stapplande steg på den berömda Manly-stranden innan vi åt kycklingburgare till middag och sen satte oss på en färja tillbaks till Circular Quay och centrala Sydney.

Enligt stegräknare och annan modern utrustning hade vi då vandrat cirka 17 km istället för de tilltänkta 10. Riktigt bra dag alltså, iallafall motionsmässigt. Äventyret var också helt okej, utsikten och stigarna väldigt vackra, det märktes verkligen inte att vi bara var några kilometer från en av Australiens största städer. Jag tackade Olöf för sällskapet och gick sen med ömmande muskler mot Operahuset. Det var dags att vara kulturell!

 

 

Vackra Australien!