Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Efter förra veckans lilla sjukdomseskapad forsatte helgen med en hel del trevligheter. I fredags var Eric ledig igen och stack vi först och handlade hela familjen. Först billig och mycket mat i lågprisaffär och sen ett par grejer i dyr, men väldigt härlig affär. Efteråt körde vi till andra sidan stan för att jag i DAGAR hade drömt om en särskild lunch: Falafel med hummus och halloumi från Aroma. Lilla gatuköket Aroma som stänger när maten tagit slut. = Ibland efter två timmar, ibland först på kvällningen. Så. Gott. Perfekta smaker, hemmagjort och autentiskt och smarrigt.

På lördagen bakade Elsa och jag semlor, minivarianter. Jag gjorde egen mandelmassa och vispade grädden. De stod färdigspritsade och klara när svärföräldrarna äntrade vår lägenhet på eftermiddagen för lite häng och snack. De gillade dem såklart, mina fina svärföräldrar som omfamnar vår svenskhet med öppna hjärtan. Är så tacksam för det.

I söndags ställdes det till med knytis-brunch här hemma hos oss. Ett gäng svenska vuxna och ungar och ingifta tyskar dök upp för att äta alldeles för mycket mat och prata om sådant som hänt sen sist. Det blev semlor även här, plus ostar och juicer och fruktfat med en stor ananas-plym i mitten, skagenröra och bröd och så vidare. Gott. Såklart. Mycket mat i helgen inser jag nu… Angelica som bodde här i Frankfurt innan och nu bor på Irland var på besök med sin dotter. Dottern och Elsa försökte leka lite tafatt emellanåt, men mest var de nyfikna och misstänksamma och spralliga och blyga på samma gång. (Elsa stod för misstänksamheten och blygheten. Chloe för nyfikenheten och spralligheten. Typ så.)

På eftermiddagen behövde vi luft och hämtade lite sådan på en lekplats i närheten. Sen var det kväll och mer mat och tandborstning och läggning och sådant. Och i natt hade vi en bajs-natt då Elsa kallade hela tiden och sen vill gå upp och leka kl. 4 på morgonen. Efter 1,5 timme somnade hon till slut om i vår säng, med sin arm i mitt ansikte. Jag låg och lyssnade på min sovande familj och kände mig ändå på något klyschigt, smörigt sätt lycklig. Över att de finns. Men nu är jag trött. Och färdigjobbad för ikväll. Datorn stängs om… 10, 9, 8, 7, 6, men först ett serietips (tack Izabella!): This is us. 5, 4, 3, 2, 1, NU!