Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Slutammat

May 2nd, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Nu är Elsa abgestillt. Av-ammad. Avvänjd. Idag var första gången som jag inte ammad henne innan hon skulle sova. Hon är 13 månader nu och vi har skyndat långsamt. Kvällsamningen var den sista av våra amningsstunder som var kvar och även om hon har uppskattat att gosa lite innan sängdags, så har jag ändå haft känslan att hon inte direkt har behövt mjölken eller stunden för att kunna sova.

Och mycket riktigt. Vi läste saga och myste inne på hennes rum istället, jag kramade henne hårt, hårt, hårt och lade ner henne i sängen med hennes älskade filt. Hon somnade och jag satte mig på soffan bredvid amningskudden. Tittade på den. Slutet på en era. Sorgligt och konstigt. Inte så himla skönt egentligen för det var längesen som det var jobbigt att amma och Eric kan lägga henne och trösta henne han också, så bröstet har liksom inte haft magisk effekt på det viset på ett tag. Men nån gång måste vi väl sluta. Jag vill inte har bröllopsklänning med amningsluckor. Och kanske var det tid nu. Kanske hetsade samhället mig lite. Kanske. Ach, jag vet inte. Nu är det gjort. Imorgon ska jag krama henne och bära henne och kittla henne och pussa henne på näsan och leka med henne och sjunga med henne och mata henne och tvätta henne och ha henne nära nära nära. Redo att lära henne om livet och fånga henne när hon faller. Precis som varje dag.

Jag har älskat att amma. Det funkade bra från början för oss, med amningsnapp när hon var pytteliten, men sen utan, utan problem. Och även om jag i början blev chockad och lite stressad över hur mycket tid som tillbringades på soffan med en bebis vid bröstet, så var det ändå mysigt och fint när jag väl accepterade att det var okej och normalt att låta Elsa bestämma när hon ville amma. Och det var i princip 23 timmar om dygnet i början.

Jag förstår att alla inte kan amma, men att bestämma sig från början att man inte vill, utan att ens testa, det tycker jag är rätt dumt. Bröstmjölk är fantastiskt på så många sätt och även om det blir människor av flaskmatade ungar också, så finns det inget som är nyttigare för en liten bebis än mammans bröstmjölk. Visste ni till exempel att bebisens saliv går in i mammans bröst under amningen så att mammans kropp ska veta hur bebisen mår och sen producera extra mycket antikroppar och ämnen som bebisen behöver? Hur fantastiskt är inte det?

I många kulturer ammar man sina barn tills de är över fyra år gamla, av praktiska skäl. Och praktiska skäl finns det gott om. Maten är alltid perfekt anpassad till just den egna ungen, perfekt tempererad, perfekt att hala fram med kort varsel, perfekt gos- och mysstund för att bonda med mamman, i vars kropp de bott i nio månader.

Nu är den alltså över. Denna perfekta tid.

Älskade unge del 1

June 4th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Eric är hos Kai och tittar på Frauentausch (Wife Swap, finns det i Sverige också tro?) och dricker öl. Jag ligger på soffan och har precis sett det senaste avsnittet av The Real Housewives of NYC (älskar Bethenny). I vår säng på andra sidan väggen ligger en liten bebis, 2,5 månad gammal och extremt självklar i mitt liv. 

Fast jag ibland är så trött att jag håller på att somna när jag sitter på toa och fast jag får ångest över att vara instängd i sovrummet i timmar när hon inte vill sova och fast hon skriker så att hjärtat krossas ibland och fast jag oroar mig över allt från vaccinationssprutor och UV-strålning till mobbningsrisker och könssjukdomar, så är jag ändå så innerligt, innerligt lycklig. Den här lilla människan som inte ens fanns för ett år sen och tog sån tid på sig att titta ut, har nu lindat både Eric och mig kring sina små mjuka lillfingrar. Hon är fantastisk. Så vacker och intelligent och rolig och söt och duktig som bara ens eget barn kan vara. Världens finaste tjej som lyser upp sömnlösa nätter med sitt tandlösa leende och sparkar med hela kroppen av energi och glädje när man pussar henne på näsan. Vår dotter som luktar så gott, som krampaktigt kramar mitt pekfinger med sin starka näve när hon tar varje måltids första klunkar, som får skrattrynkor kring ögonen med de långa fransarna när hon ler i sömnen, som formar munnen till världens minsta O när hon tittar på träd som gungar i vinden. 

Så liten och så färsk, men ändå det finaste som finns.