Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Rabbit Proof Fence

June 20th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Skit. - (2 Comments)

 

 

Det har inte varit så mycket djupt skrivande här om Australiens urbefolkning aboriginerna. Jag har många tankar om detta ämnen, om hur de lever idag och vad jag själv har sett. Men det är inte så lätt att skriva om. Jag känner många gånger att jag inte har rätt att uttala mig eftersom jag inte är australier och uppväxt i det här landet. Jag vet också för lite för att kunna argumentera för min ståndpunkt. Kanske kommer det i framtiden något väl genomtänkt inlägg, men just nu, låt mig bara säga en sak. Det är inte klokt. Det är inte klokt hur aboriginernas historia ser ut sen intågandet av de vita australierna. Och igår såg vi en film som heter Rabbit Proof Fence, (kaninsäkert staket) som handlar om en tid inte allför längesen. Den är baserad på en sann historia, på en bok som skrevs av en av huvudpersonernas dotter.

Filmen utspelar sig under 1930-talet, tre flickor som är såkallad half-castes, mammorna är aboriginer och papporna vita. De bor och lever som aboriginer i staden Jigalong som ligger utmed det flera tusen kilometer långa kaninstaketet som går genom Australien. Filmens skurk är en man som heter Neville, men kallas för devil, och hans officiella titel är “beskyddare av aboriginerna”. Han tar sitt jobb på allvar genom att samla in “halvblodsbarn” i hela Australien som han sen låter bo på speciella förläggningar där de ska lära sig att bli vita. Så småningom är tanken att de ska “para sig” med vita människor för att, efter ett par generationer, ha “avlat bort” det svarta i familjen som från början kom från en aboriginsk mamma. Ja, det är precis så hemskt det låter.

Så när filmens huvudpersoner, Molly 14 och Daisy 8 och deras kusin Gracie 10, är ute och leker en dag kommer det en man i en bil och sliter barnen ur mammornas förtvivlade grepp och tar med sig dem till en förläggning för bibelstudier och “civilisering”. Där stannar de bara några dagar innan de påbörjar sin vandring hem genom att följa kaninstaketet. Man får följa flickornas kamp och särskilt Molly som är äldst, lägger ut falska spår för förföljarna, stjäl mat och bär sin lilla syster långa sträckor. Kusinen Gracie blir lurad av en man de möter att gå till en tågstation och vänta på sin mamma, väl där kommer Nevilles män ikapp och hon blir bortsläpad. Molly återser henne aldrig. Nio veckor (!) senare når Molly och Daisy äntligen sitt gamla hem där de återförenas med sin mamma och mormor. Vi får sen reda på att de gömmer sig i öknen och att Molly får barn. Slutet gott?

Nej, för sen fortsätter epilogen med att tala om att Gracie dött och att Molly tillsammans med sina två döttrar tillfångatas igen och transporteras tillbaks till samma “läger”. Molly flyr, bärandes på sin yngsta dotter Annabelle  vandrar hon hela vägen tillbaks till Jigalong igen. Men när Annabelle är tre år kommer de och hämtar henne och sen återser Molly henne aldrig.

 

 

Denna tvångsomhändertagning av “blandrasbarn” som de kallades pågår från 1869 till 1970. 1970. Nittonhundrasjuttio. Det är för mig det mest ofattbara. Det kan inte förklaras bort med att människor såg annorlunda på världen då, de fortsatte ta barn från sina mammor ända in på 70-talet.

Dessutom vägrade Australiens regering kännas vid det hemska och “the stolen generations” fick ingen ursäkt eller tillkännagivande. Regeringen förnekade att det som hänt var fel och högt uppsatta politiker vägrade uttrycka ånger och sorg för det som hänt. Först 2008 kom en officiell ursäkt från dåvarande premiärministern Kevin Rudd som i ett berömt tal ber urinvånarna och deras familjer om ursäkt för de lidande de utsattes för.

Sjukt. Så himla sjukt. Och sådan här historier finns det många i Australiens unga historia, de vita nybyggarna kom och tog över, aboriginerna led och fick sina liv förstörda för generationer fram. Ofattbart.

 

 

Kata Tjuta och jag

May 23rd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (2 Comments)

På vår resa till Uluru, som man ändå får se som slutmålet, stannade vi inne i nationalparken där Uluru ligger för att hika bland topparna som utgör en helig plats för aboriginerna: Kata Tjuta, The Olgas på engelska. Uluru var också en helig plats tusentals år tills turisterna blev för många och den röda stenen förlorade sin kraft för folken som bor i närheten. Men Kata Tjuta är alltså fortfarande en helig plats för aboriginerna och när de har ceremonier där så stängs den delen av parken och besökare får stanna nån mil bort och titta på kullarna från en utkikspunk istället.

När jag var där tillsammans med min lilla turistgrupp i lördags så var det dock fri passage ända fram till topparna. Vi vandra in mellan två av de största, fick ömsom klättra och ömsom lunka för att ta oss in i den mäktiga skuggan som bildas mellan dessa enorma klippväggar. Det rann en liten å där, men bortsett från porlandet från den så var det tyst som i graven. Och det var coolt för människor verkade liksom märka det, fast de hade familjemedlemmar med sig att prata med, vilket inte jag hade, så höll alla tyst. Folk vandrade med stängda munnar eller stod still och bara njöt av känslan av kraft och stämning som infann sig där.

Jag tänkte på hur häftigt livet är som tog med mig till Kata Tjuta i Northern Territory, Australien och lät mig njuta av det vackra och vidunderliga jag såg där och då. Förtrollningen bröts då japanen i gula jackan på bilden nedan satte igång sin kamera som hade inbyggda ljudeffekter till varenda knapp han kom åt. Suck. Han var ändå lite använd för att demonstrera hur liten man kände sig där, på aboriginernas plats.

 

Ser ni honom?