Okej, gör er redo, här kommer stora inlägget om skärmtid. Det rör sig alltså om mina egna åsikter och tankar om barn och tv-/app-tittande. Alla får göra som de vill, jag dömer ingen, men så här tänker jag.

Som människa och som mamma är jag en sådan där som gärna läser på. Beställer hem böcker, forskar, googlar, frågar experterna när jag träffar dem och tar reda på så mycket fakta som möjligt innan jag bestämmer något. När Elsa var liten var min inställning från början att det skulle bli 0,0 procent tv och skärm tills hon blev typ 5 år. Så blev det naturligtvis inte. Men det var faktiskt inte förrän vi flyttade hit, i maj förra året, när jag började bli ganska höggravid med Ville och var såå trött, som tv-tittandet kom in regelbundet i Elsas liv. Då var hon lite mer än 2 år. Innan dess hade hon visst fått se ett Babblarna-klipp (3 minuter) här och där, och tittat på filmer på telefonen där hon själv spelade huvudrollen älskade hon. Men inte mer. Sen blev det att hon fick titta ungefär 7 minuter, så långt är ett avsnitt av diverse olika tecknade barnserier från SVT Play, typ varannan dag. Och nu för tiden, när hon är 3,5 år, får hon titta på 2-3 avsnitt av samma serier, varannan dag. Alltså typ 15-20 minuters tv varannan dag. Det vi gillar från SVT Play är bland annat Djur med Julia, Greta Gris, Abel och Fant, Alfons, Mamma Mu, Daniel Tiger, Bing, Doktorerna och Voffa, Kvittra och Len.

Hon tittar aldrig på kvällen. Vi tycker att hon blir alldeles för uppkörd och kommer inte till ro sen. Dessutom vill hon gärna diskutera allt hon sett i evigheter, och det är minst sagt frustrerande att behöva göra det precis innan läggdags. Ibland får hon titta en stund på förmiddagen istället, när Ville sover, men då faller eftermiddagstittandet bort. Om det har blivit lite mer tv, till exempel flera dagar i rad istället för varannan, märker vi även att beroendet ökar och hur hon kan ligga i sängen efter sin middagsvila och kräva att få se på tv. Det känns inte okej.

Vi är dessutom otroligt noga med vad hon tittar på, mycket för att hon är så himla känslig och blir rädd för väldigt mycket. Bus, storvuxna figurer, för snabba figurer, eld, listan kan göras lång på sådant som hon upplever som läskigt, fast det kanske inte ens är tänkt att vara det. Av samma anledning sitter vi alltid med och tittar tillsammans med henne. Alternativt kan hon titta själv om det är avsnitt som vi redan sett och vet vad som händer. Det beror såklart dels på att vi vill veta vad hon tittar på så att det inte är skit, och dels för att vi ska kunna hänga med i diskussionerna som följer. Det är svårt att svara på frågan “varför hoppade Greta rätt ner?” om man inte har en aning om vad hon glott på.

Ville är ett annat kapitel. Han har fått skärmtid mycket tidigare än Elsa, för att hon tittar och han är med. Men som tur är så brukar han tröttna efter några minuter och passa på att gå och leka med sånt som Elsa inte gillar att han leker med. Man får ju inte vara dum! Han älskar dock djurprogram, så när moster Jannicke skickar filmer från sin gård hemma i Sverige sitter han och pekar och blir alldeles sprallig i kroppen.

Samtidigt som jag försöker begränsa och hålla tillbaks på tv-tittandet så förstår ju jag också att dagens samhälle styrs av datorer, appar, skärmar och teknik. Naturligtvis går det inte att undvika allt sådant i evigheter. Men mina barn är 3 och 1 år, det finns ingen anledning för dem att spendera timmar framför tvn varje dag. Jag är ju här. Jag vill prata med dem och leka med dem och läsa böcker för dem och sjunga med dem. Det behöver ju inte tvn sköta.

I Sverige är det främst barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz som varit uttalat negativ till att små barn får se för mycket på tv. Hans är artikel från 2013 är väldigt enkel att förstå och ta till sig, tycker jag. Forskning i Sverige och i USA visar att skärmtiden kan leda till koncentrationssvårigheter, försämrad läs- och skrivförmåga, försämrad språkförståelse och övervikt. Det största problemet är dock att om ungarna sitter framför tvn hela dagen så leker de mindre. Och leken är det som utvecklar fantasin och stimulerar kreativiteten. Dessutom har ett barn som tittar på tv inget utbyte med andra människor, jämfört med de som får leka mer istället. Lagercrantz avslutar dessutom den med att lista ett gäng riktlinjer. Bland annat håller han med amerikanska barnläkarförbundet om att barn under 2 år inte ska kolla på tv alls, barn över 3 år bör inte se mer än 1-2 timmar på dag. (För mig låter det mycket, men det är ju såklart inget måste.) Man bör också “välja program som är berättande” och sitta med som vuxen. Tvn ska inte alltid vara påslagen i bakgrunden och barnen ska inte äta framför den (inte vuxna heller, men det är en annan fråga).

Jag är dock inte helt svartvit i frågan. Jag förstår och har upplevt själv att det kan vara praktiskt att låta tvn vara barnvakt. Men i flera timmar? För mig är det också helt otänkbart att Elsa, 3 år, skulle se en hel Disney-film. De varar ju ofta i över 1,5 timmar och är JÄTTELÄSKIGA! Lejonpappor dör, fiskrom kommer bort, styvmödrar är mordlystna, valpar ska bli klädesplagg, freaking trafficking händer! Det finns enligt mig ingen mening med att låta henne se något som hon inte förstår till iallafall 90 %. Hugo Lagercrantz har mjuknat lite sen 2013, visar det sig en artikel i Sydvenskan från 2016. Han berättar om hur just Babblarna har fått hans barnbarn att lugna ner sig lite. Men han påpekar samtidigt att för språkutvecklingens skull är det superviktigt att man pratar med sitt barn och ser dem i ögonen, iallafall några timmar om dagen. Eh, ett par timmar om dagen? Jag pratar med Elsa (Elsa pratar med mig) från 5.30 på morgonen till 19.30 på kvällen. No worries där Hugo.

I samma artikel i Sydsvenskan försöker även en förälder och app-intresserad, Fredrika Bursell, påstå att “det är viktigt att barn får lite skärmtid när de är små för att de ska klara skärmtiden när de blir äldre”. Nej. Jag tror absolut att ungar klarar av en iPad eller en laptop utan problem, den dagen det krävs av dem, utan att de måste utsättas för skärmtid från spädbarnsåldern.

Så. Nu ska jag sluta raljera. Jag är inte guds bästa barn. Jag har kanske inte ens rätt. Men så här säger min magkänsla och det är den som får bestämma när jag uppfostrar mina barn. Och försöker göra dem till bra människor med empati och fantasi.