Tittade på kort idag från när Elsa var bebis. För det är hon väl knappt längre, bebis. Hon ställer sig ju upp hela tiden, går stapplande om man håller henne i handen, kallar på mamma eller babba när hon vill upp ur sängen, läser sagor för sig själv och sin dock-kompis Anton och är som en hel människa med personlighet, humor och bra och dåliga sidor.

Om man jämför pyttisen hon var när hon föddes med bebisen hon var en månad senare så förstår man knappt att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med. Dagarna flyger förbi utan att det känns som att jag hinner tänka på allt som en bra mamma ska tänka på, hinner liksom inte reflektera över vad jag gör och inte gör. Så mycket är vardag och rutin och sånt som bara ska göras och görs.

Jag hoppas att det blir bra ändå och att det faktum att jag älskar henne mest på hela jorden och tycker att hon är världens bästa väger hyfsat tungt. Hoppas att Astrid Lindgren hade rätt i att om man ger barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.