Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Sluta amma amningsälskaren

August 9th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror

Ville började som sagt sin resa här på jorden med att ligga alldeles ensam i en plastlåda på ett sjukhus i mer än en vecka. Inte idealt. Särskilt som jag tillhör de som tror att den där första tiden i livet påverkar oss människor mer än vad vi tror. Vi fick rådet att försöka ta igen den här tiden så gott det går med massor av kroppskontakt, gärna hud mot hud, mys, gos, bärsjal och såklart fri amning. Men det sistnämnda körde vi med Elsa också och trivdes bra med. Skillnaden var dock att Elsa ganska snabbt, kanske när hon var ett halvår eller så, bara åt en gång på natten, prick klockan 1, och sen somnade hon om igen och sov tills det var morgon. Det var med andra ord inte särskilt jobbigt att köra vidare på hennes spår och ge henne vad hon ville ha. När hon sen var 14 månader så slutade vi amma på nätterna, bara sådär, från en natt till en annan talade jag om att det inte blev mer och det köpte hon direkt och började sova hela nätter bums. Inte klokt vad smidigt.

Däremot hade vi med Elsa problemet att hon alltid ammades till sömns, så att vi så småningom fick träna henne och lära henne att somna utan bröst i munnen. Jag minns att det var ett världsomvälvande tema när det begav sig, men så här i efterhand gick nog också det ganska smidigt.

Well, Ville har alltid varit en annan historia. Han somnar aldrig när vi ammar, utan har behövs guppas och sjungas och vaggats till sömns. Inga problem när han var liten såklart, till och med ganska smidigt eftersom Eric också kunnat göra det. Men sen har han spenderat nätterna med att äta. Snutta, gny, skrika, äta, boxas, brottas, gapa, vråla. Så de senaste 13 månaderna har jag inte fått sova mer än 2 timmar i taget, max, och däremellan varit vaken mycket för att hjälpa honom somna om. Eller också har han legat och varit missnöjd i vår säng. Eller så har jag kånkat fram med honom i lägenheten i desperata försök att få honom att somna.

Vi har också gjort ett par tafatta försök att få in några fler timmar mellan amningstillfällena, men det fattade ju inte lillkorven vad det skulle vara bra för. Och fick han bara vad han ville så fick vi iallafall sova relativt snabbt igen, medan det kunde ta två timmar av korvande skrik utan boob. Lätt val med andra.

Men så blev han ju större och större, gossen och det blev för tungt att vagga honom till sömns. Så Projekt Avamning påbörjades innan semestern, med att han inte fick på morgonen. Sen fick han inte innan lunch heller. Och det gick ändå förvånansvärt bra att söva honom utan boob, vi satt dessutom ner med honom i sängen för att han skulle lära sig att man inte måste kånkas i flera mil för att kunna stänga ögonen och slappna av. Jag kände mer och mer att jag var färdig, särskilt på nätterna när han är sjukt otrevlig, så känns det, och bara skriker aggressivt efter det han vill ha. Så efter semestern slutade jag nattamma. Jag hittade en metod, är en sucker för scheman och metoder som någon annan skrivit ner, utvecklad av en barnläkare som heter Jay Gordon. Men sen blev det ändå så att vi körde en egen variant, mest för att Ville visade tydligt att han var redo. Det har gått så bra. Peppar peppar. Han får fortfarande en slurk innan han ska sova på kvällen, men sen är det nollmjölkstoleransen som gäller tills nästa kväll igen. De första nätterna skrek han lite och var svinsur när jag bara satt och höll honom. Men sen nöjde han sig med det. Jag har också försökt lägga ner honom i sängen medan han fortfarande är vaken så att han ska lära sig söva sig själv där. Och nu, 8 dagar senare, behöver jag inte ens ta upp honom när han vaknar, utan bara vända på honom, säga lugnt “nu är det tid att sova” och kanske hålla hans hand en liten stund. Han somnar om själv! Och för två nätter sen sov han sitt bästa någonsin, vaknade bara två gånger, varav vi fortfarande satt på soffan första gången. Dessutom har det också hänt en gång att han somnade helt själv, utan att jag ens var i rummet! Det var dock till lunchvilan, tog jättelång tid och han var sur några sekunder här och där, men lyckades alltså lugna sig själv och somnade sen. Snacka om genombrott! Det har ALDRIG hänt förr, inte ens när han var spädbarn.

Peppar peppar ta i trä, igen, till allt jag precis skrev. Räknar med ett par bakslag, men är så stolt över vår lilla amningsälskare som har blivit stor kille och som kämpar på trots allt nytt. Vi gosar massor om dagarna och hittar på roliga grejer så att han ska känna att livet är värt att leva, trots att det inte blir mer bröstmjölk…

Frågor på det?

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

One Response



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *