Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Sånt som gör att man står ut med att amma hela tiden och kånka på tungt kinkigt barn och att inte ha fått sova en hel natt sen gud-vet-när:

December 7th, 2015 | Posted by Jess in Kärlek.

När jag har varit på gymmet en lördagsmorgon och går hemåt, får ett infall och skickar ett sms till Eric så att han och Elsa ställer sig i vårt sovrumsfönster för att vinka på mig. Först ser Elsa mig inte. Hon tittar på tanten med den bajsande hunden, på den stora lastbilen som dundrar förbi och på alla träden som man ser toppen så bra på från tredje våningen. Jag tjoar och vinkar med båda händerna ovanför huvudet. Eric håller henne på säkert avstånd från höjden och pekar mot mig. Så plötsligt ser hon mig. Spricker upp i ett leende från öra till öra. Vinkar med både armar och ben. Sprätter med hela kroppen så att Eric får kämpa för att inte glad-barnet ska glida ner på golvet.

Jag får energi i mina trötta ben och springer upp för alla sju trapporna så att jag är helt andfådd när jag kommer in i hallen uppe i lägenheten och då står de där och ler, mina två familjemedlemmar, och Elsa kastar sig fram och anstränger sig till det yttersta för att komma så nära mig som möjligt, fast hon fortfarande sitter kvar  i Erics famn. Jag tar emot henne, pussar henne på näsan och hon borrar in sitt ansikte i min svettiga halsgrop och inget känns mer rätt än det.

Min dotter, som jag och min kropp och min man har skapat, kramar mig med sin knubbiga bebisarmar, skrattar åt min spretiga lugg som sticker upp under hårbandet och klappar händerna av glädje när jag visar mig. Hon vinkar på mig och ler så att världen stannat. Det. Finns. Inget. Bättre. Och vips har hon köpt sig själv ytterligare fem amningsmaraton och tio gnälldagar. Älskade unge.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *