Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.