Så här ser det för närvarande ut på Masouds gamla rum. Vi hamstrar fulla och tomma flyttkartonger där inne.

I helgen har vi packat. Igen. Dagarna går liksom nu och det är skönt att inte behöva göra så mycket när Eric kommer hem från jobbet på kvällen. Då äter vi och tittar på tv och går och lägger oss. Men helgerna! Då packas det ska ni veta!

Jag var länge orolig för att Eric skulle vara en samlarsjäl och vilja ta med sig en massa onödiga skitsaker till våra nya lägenhet (som vi fortfarande inte har, men vi måste ju i vilket fall som helst flytta härifrån den sista september). Men jag hade fel. Han är duktig. Duktig på att slänga och duktig på att sortera och skilja sig från saker som legat i en skokartonger ovan på hans garderob så länge jag har känt honom.

Nu är det snarare jag som får dåligt samvete när jag tänker på allt onödigt som jag har nerpackat i kartongerna hos Erics föräldrar. Det är dessutom saker som jag släpat med mig hela vägen från Sverige. Men mamma får ta på sig lite av det, hon övertalade mig att inte slänga för mycket, på grund av risken att ångra det sen. Dessutom tycker jag också att det är okej att ha lite saker som bara är minnen, som inte fyller nån funktion, som inte är snygga, eller praktiska eller bra. Som bara påminner om svunna tider eller svunna människor.

Därför ligger till exempel min gamla docka Skrållan och skelar med ögonen i en kartong i Bad Homburg. Iförd en rosa, hemmasydd klänning med löskrage och med sitt blonda hår rufsigt efter åratal i en brun papplåda, väntar hon på bättre tider. Kanske kommer någon leka med henne igen, om några år eller så?