Ni vet ju att jag har fyra lägenhetsvänner. Jag vet inte vad jag ska kalla dem. Sambos känns inte rätt och de är ju inte mina rumskompisar eftersom vi bor i olika rum. Iallafall. Fyra stycken har jag, tre av dem är trevliga och normala. Den fjärde. Hon innebär ren irritation.

Hon är slarvig och smutsig och högljudd och konstig. Hon diskar inte på dagar tills det börjar lukta från den diskhon som hon gjort till sin genom att ockupera med skitiga tallrikar och mögliga glas. Hon förvarar minst tre par skor utanför sin dörr i hallen så att vi andra måste kliva över dem varje gång vi ska till våra rum. Hon lagar mat och bakar efter klockan tolv på natten, med dörren till korridoren öppen och skrålig musik på högsta volym från iPhonen. Hon utför sin veckostäduppgift slarvigt och snabbt och litar på att allting annat ser fint ut så att inte städtanterna ska titta så noga. Hon dränker handfatet och spegeln inne på toaletten med vatten och tvål och tandkräm varje morgon. Hon tar hem främmande människor som får stå och vara obekväma med oss i vardagsrummet medans hon byter om eller snabbstädar inne på sitt rum.

Hon är helt enkelt en människa som man inte vill bo med. Jag irriterade mig så fruktansvärt på alla de här punkterna, som vi, iallafall Mariko, Lindsey och jag, påpekat för henne tidigare, utan förbättring, att jag skällde på henne igen i fredags. Jag var sur och irriterad och sa det inte på nåt snällt pedagogiskt sätt direkt. Men ska det verkligen behövas? Tredje, fjärde gången gillt? Vi är ju ändå vuxna människor.

Dessutom får hon gärna hata mig och snacka skit om mig, jag ska ju ändå inte bo kvar här så länge. Men tills dess vill jag kunna tvätta mig utan att bli blöt om strumporna och jag vill kunna känna mig bekväm i vardagsrummet utan att skum man tittar på tv över min axel. Nä min själ, respektlöshet står jag inte ut med.

Önskar jag fick bo med Jess och grabbarna. Och Eric. I en likadan loftlägenhet i New York.