Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.