Jag har ju berättat för er innan om min politikkurs som det inte går så bra i eftersom jag varken har intresse eller bakgrundskunskap i ämnet.

Förra veckan var jag på besök hos professorn och sa som det var att jag faktiskt pluggar litteratur och lingvistik och att jag inte vet ett skvatt om varför Storbritannien inte ville hjälpa Södern i Amerikanska inbördeskriget. Och så vidare. Han var då, till min stora förvåning, ytterst förstående och hjälpsam. Han erbjöd sig att göra om en av uppsatsfrågorna så att den skulle passa mig bättre och han lovade, i princip, att vi (holländska Marleen är i samma situation) kan få slippa tentan i slutet av terminen och istället skriva en uppsats till.

Jag blev väldigt glad, men samtidigt, löjligt nog, lite ledsen över att jag måste få specialbehandling för att jag inte är lika smart som de andra barnen.

Men när jag sen läser genom texterna som vi har varje vecka och inte fattar mycket alls så är jag ändå mest tacksam över att jag “bara” måste skriva uppsats. Det kommer naturligtvis bli svårt nog, för ämnena är komplicerade och invecklade, men iallafall bättre än att tvingas memorera en massa fakta och prestera under tidspress.

Det enda som Professor Fitzpatrick inte kunde hjälpa till med var under seminarierna, the tutorials som de kallas här, “du måste prata, du måste bidra till diskussionen”. Sagt och gjort. Idag öppnade jag munnen så fort jag kunde minsta lilla fakta om det som diskuterades.

Hoppas Fitzpatrick antecknade det.