Av nån himla anledning så lyckades min trötta, utslitna hjärna inbilla både sig själv och hjärtat att vardagen med Eric, som kom himla snabbt, nu var verklighet. Det var den också, i nästan 10 dagar och det vara väldigt fint.

Vi pluggade och jobbade sida vid sida, Eric tittade på när jag tränade mig svettig framför min DVD. Vi gick på långpromenad i Bulltoftaparken. Vi gick och storhandlade på Willys, flera gånger, och Eric bar alla varorna hem. Vi somnade bredvid varandra och vaknade bredvid varandra. Eric åt kakor och mjölk framför fönstret, jag åt kokta ägg och majonäs framför datorn. Jag gick till skolan och han väntade i lägenheten när jag kom tillbaks.

Det var alldeles, alldeles vanlig och underbart fantastisk vardag. Som nu är slut. För igår satte jag honom på ett tåg mot Kastrup och nu är han tillbaks i Frankfurt och jag har börjat hata förälskade par igen. Säkra tecken på att distansförhållandet är återupptaget: förälskelsehat och orakade ben. I have them both.

Redan om 11 dagar återser jag min karr dock. Flyger till Frankfurt den 22e för att stanna en vecka. Längtar ihjäl mig. Innan dess ska jag lämna in min kandidatuppsatsidé och skriva två uppsatser. Jodåsåatte. Kör vidare här borta. Eric gav mig bekräftelse, energi, mod, styrka och kärlek. Det ska gå.

På väg till tåget i snöstorm. Ser gladare ut än vad vi kände oss…