Om JOBB.

Jag är kräsen. Jag har ingen lust att ta ett jobb, vara där i några veckor och sen hata mig själv och jobbet och allt runt omkring. Jag förväntar mig inget mirakel och heller inte ett jobb dit jag längtar, men önskar ett som iallafall inte får mig att må dåligt.

Därför har jag hittills tackat nej till tre jobberbjudande, på grund av att magkänslan skrek nej.

1. På hotell. Det har jag kanske redan berättat, att min svenske vän Pontus, som har ett mycket fancy och välbetalt jobb som nån form av ekonomi-manager på en stor hotellkedja, fixade en intervju åt mig. Det var min första jobbintervju på lääänge och den första på tyska och jag var väldigt rädd. Men det gick bra och jag fick jobbet. Efter lite tänkade och diskuterande så tackade jag nej. Det var för mycket dåliga arbetstider. För lite betalt och inte rätt för mig.

2. I kundservice. Ett intervju som jag fick via en personalförmedling, på en megastor firma utanför Frankfurt som tillverkar plastbitar och bildelar. Jag intervjuades av två tyska gubbar och briljerade med min tyska och min engelska. Jobbet gick ut på att svara i telefon och se till att kunderna köpte så många plastbitar som möjligt. Kändes tråkigt och för stort och opersonligt. Lönen var okej. Men nej tack.

3. På förskola. Och när jag säger förskola så menar jag det som vissa kallar dagis, trots att detta ord är politiskt inkorrekt. Det var ett jobb som engelsklärare i en grupp med barn mellan 3 och 6 år. Montessoriförskola där det mesta kändes rätt, även lönen och min potentiella kollega. Men chefen var konstig och jag vill ju egentligen inte  ha ett förskolejobb. Än iallafall. Så det blev ett nej där också.

Jakten går alltså vidare. Vissa dagar känner jag mig stark och klok, andra dagar tvivlar jag på allt och är beredd att slå McDonalds en signal. Tror jag skulle vara bra på att servera cheeseburgare till fulla sjuttonåringar klockan tre på morgonen och plocka gamla pommes från coca-cola-klistriga golv.

Men än är jag inte där. Än letar jag.